Arriva ville köpa ut Ola: ”Jag blev räddad av mina arbetskamrater”

När Ola Brunnström klev ut från Arrivas kontor i Malmö den fjärde januari 2021 möttes han av hundratals arbetskamrater och andra som hade stått utanför och väntat.

För andra gången på kort tid hade han blivit erbjuden 24 månadslöner för att frivilligt lämna företaget – och för andra gången hade han tackat nej.

Nu var Ola övertygad om att Arriva skulle säga upp honom. Men i stället meddelade bolaget att de fick leva med hans beslut.

Arbetskamraternas massiva stöd, den stora uppmärksamheten kring händelserna på Pågatåg och hotet om vild strejk gjorde det svårt för arbetsgivaren att gå längre än så.

Känslomässig berg- och dalbana

När Ola berättade för den samlade folkmassan att han fick vara kvar utbröt jubel.

– Det hade varit en jättejobbig tid för mig, med mycket oro över framtiden och över min ekonomi. Det var väldigt ångestfyllt. Och så blandades det med vad som skulle bli ett av mina vackraste minnen, att jag blev räddad av mina arbetskamrater. Det var verkligen en känslomässig berg- och dalbana, säger Ola Brunnström.

När jag tänker på hur jag kom ut och såg mina arbetskamrater så börjar jag nästan gråta. Det var så känslostarkt.

Nu har det gått över ett år sedan Arriva försökte köpa ut honom. Det blev kulmen på flera års konflikter mellan Seko och Arriva, där Ola i egenskap av förhandlingsansvarig och huvudskyddsombud varit den som drivit många av klubbens frågor – inte minst att stoppa hyvling av tjänster och lönesänkningar för kundvärdar.

Ola blir fortfarande rörd vid minnet av den där dagen i januari i fjol.

– När jag tänker på hur jag kom ut och såg mina arbetskamrater så börjar jag nästan gråta. Det var så känslostarkt.

Ola växte upp i Stockholmsförorterna Sätra och Skärholmen. På gården mellan trevåningshusen var det alltid mängder av barn, alla med olika bakgrund. I skolan kom alla från samma förort och gymnasiet låg vid nästa hållplats på tunnelbanelinjen.

– Det är inte så barn växer upp idag tänker jag. Men jag upplevde min uppväxt som väldigt normal, säger Ola.

Efter gymnasiet började han jobba på posten. Han sorterade brev tillsammans med en annan brevbärare, som sa att han måste gå med i facket.

För Ola, som varit politiskt aktiv sedan tonåren, var det inget stort steg att även bli fackligt aktiv.

– Att vara åtta timmar på en arbetsplats varje dag är en så viktig del av livet. Det kan vara svinjobbigt – eller något jättebra, en plats som är fylld av bra relationer och solidaritet. En aktiv fackförening är vad som gör det ena till det andra. Jag har hittills aldrig stött på ett företag som kan skapa den relationen.

Tog alla strider med Arriva

Ola flyttade till Malmö och 2007 började han som tågvärd på SJ. Det var en bråkig tid på arbetsplatsen med mycket omstruktureringar.

– Man gick till jobbet med ont i magen. Så jag sökte till lokförarutbildningen och blev klar 2012. Det var då jag började som lokförare på Pågatåg.

2017 började han engagera sig fackligt på Pågatåg. Året därefter vann Arriva Sverige driften av tågtrafiken. Redan från start uppstod djupa konflikter mellan bolaget och Sekoklubben, där en av konfliktpunkterna var om arbetsgivaren skulle anses bunden av det lokala kollektivavtalet eller ej.

Inför avtalsrörelsen blev det extra viktigt för klubben att visa enighet gentemot Arriva och öka medvetenheten bland medlemmarna om vad som stod på spel. Klubben höll utbildningar, hade möten och fester.

– Och vi tog alla strider med arbetsgivaren, även de små. Lönetvister, felaktiga scheman… Det är viktigt för att enskilda personer ska kunna känna att de kan lita på klubben, och att klubben för den enskildes talan gentemot arbetsgivaren. Så att det märks att man alltid sätter medlemmen i första rummet, säger Ola Brunnström.

Arriva ville hyvla på Pågatåg

I september 2020 meddelade Arriva att alla med heltidsanställningar på Pågatåg skulle bli erbjudna att gå ner till 80 procents arbetstid. De som tackade nej skulle bli uppsagda, medan de som tackade ja skulle slippa uppsägning.

Seko reagerade starkt på bolagets hyvlingsförsök. I december lyckades förbundet få in det lokala kollektivavtalet som en bilaga till det centrala Spårtrafikavtalet.

Avtalet tecknades direkt mellan arbetsgivarorganisationen Almega Tågföretagen och Seko, utan Arrivas medverkan. Ett stort nederlag för bolaget, som kände sig överkörda.

I samma veva kallade Arriva in Ola Brunnström på ett möte om en formulering i ett mejl han hade skickat till medlemmarna.

Mötet följdes av ytterligare två, där arbetsgivaren försökte få Ola att sluta. Arbetskamraterna beslöt då på ett möte att man skulle gå ut i strejk om Arriva gick vidare med en uppsägning. Bolaget valde till slut att inte försöka säga upp Ola.

Efter det följde fler fackliga framgångar: I februari drog Arriva efter förhandlingar tillbaka hyvlingen av tjänster och de uppsagda lokförarna fick behålla sina jobb. I juli gjorde parterna upp om de lokala villkoren och Sekos medlemmar fick en ekonomisk kompensation.

Surrealistisk relation till Arriva

De dramatiska händelserna svetsade samman klubben ännu mer än tidigare. Ola beskriver det som att hans kollegor har utvecklats från att vara arbetskamrater till att bli ett kollektiv som han litar på.

– Sedan har jag en väldigt personlig kärlek till mina arbetskamrater. Men det jag värderar högst är den långsiktiga förändringen vi gjort på arbetsplatsen, där människor gått från att vara enskilda personer och grupperingar till att vara ett kollektiv.

Året som gått har varit arbetsintensivt men lugnare för Ola personligen. Idag är relationen mellan fack och arbetsgivare bättre på Pågatåg, om än fortfarande lite frostig. Sin egen relation till Arriva beskriver Ola som surrealistisk.

Människorna här har liksom vunnit – och då tror de att de kan vinna igen. Med rätta.

– Jag sitter på möten med samma personer som försökte sparka mig, och misslyckades. Så jag får ju hålla mig proffsig, men det är en bisarr situation. Men det mest surrealistiska är att sitta med en motpart som har tagit till så drastiska åtgärder mot mina arbetskamrater – saker som fått dem att gråta och ha ångest, men där de bara är siffror för företaget.

Att de gångna åren kantats av konflikter med arbetsgivaren har bidragit till ett politiskt uppvaknande hos många anställda, tror Ola.

– Även om vi har gått igenom sorgliga saker så har folk fått lära sig hur man kan förändra, att det går. Människorna här har liksom vunnit – och då tror de att de kan vinna igen. Med rätta.

Trygga arbetsplatser skapar ringar på vattnet, anser han.

– Om du har ett tryggt arbete och en stabil inkomst så har du mindre anledning att vara rädd för andra eller skylla saker på andra. Varje gång vi gör en arbetsplats tryggare så gör vi hela samhället tryggare.