Ingvar Ygeman: finns över huvud taget något alternativ till den offentliga sektorn – en stark offentlig sektor, solidariskt finansierad via skatterna – som skapar garantier för att alla medborgare får den service som just deras behov påkallar?

Olof Palme: – Den offentliga sektorn är ett väsentligt uttryck för ett samhälles

civilisationsgrad. Utbildning, post- och teleservice, omsorg om barnen, sjukvård på lika villkor för alla, det är ett mått på hur civiliserat ett samhälle är.

– Den offentliga sektorn är en fullständigt oundgänglig del utav vårt liv helt enkelt. Det hela betalas ju via skatterna visserligen. Men det är som en amerikansk jurist sa när en ung man kom till honom och beklagade sig.

– ”Tycker ni inte att skatterna är förfärliga, herr domare?” – då svarade han, ”Nej inte alls, med dem köper jag civilisation”.

Du har varit inne på temat många gånger. Du har ju varit med på Statsanställdas förbunds samtliga kongresser. Men jag kan exempelvis citera vad du sade på 1973 års SF-kongress: Vi ska bygga ut den offentliga sektorn, och därmed skaffar vi fler jobb. Det är avgörande för om vi ska kunna fortsätta att öka sysselsättningen i Sverige. Står du fast vid din uppfattning?

– Det är riktigt. 1970 var den offentliga sektorn 43 procent av BNP och förra året 64,5. Sedan Statsanställdas förbund bildades har vi alltså prioriterat vård, omsorg, utbildning, post och tele och kommunikationer. Det gick oerhört snabbt på 70-talet och ökade med cirka 4 procent per år.

– Sen kom de borgerliga nedgångsåren och takten har sjunkit dels också för att vi har så stort budgetunderskott och tappet i levnadsstandarden har varit så stort för människor att vi måste ge visst försteg åt reallönehöjningar. Av dessa två enkla skäl måste vi ta det lite försiktigt med utbyggnaden av den offentliga sektorn. Men den kommer att fortsätta.

Är det över huvud taget möjligt att klara sysselsättningen utan att bygga ut den offentliga sektorn?

– Långtidsutredningen räknade ut att det skulle behövas ungefär 280 000 nya jobb under hela 80-talet om vi skulle komma ner i en arbetslöshet på 2 procent. Nu gick det dåligt i början, men de tre senaste åren har vi skapat en stor mängd jobb och inte mindre än 100 000 nya heltidsjobb och det är en väldig framgång.

Palme uppslag 1

Bolagiseringen av Teli har verkligen oroat de statsanställda. Det finns andra exempel. Tycker du inte det är hög tid att stoppa avknoppningen och bolagiseringen och slå vakt om verksorganisationen?

– Vi tycker att den svenska verksorganisationen är alldeles utomordentlig och den ska vi slå vakt om. Den ska inte ändras. Sen kan det förstås uppstå vissa gränsfall, Teli är ett sådant exempel. Men av detta ska man inte dra några som helst principiella slutsatser.

– Jag vill betona igen att den svenska verksorganisationen är en väl fungerande organisation som vi tänker behålla. Den kan vi inte rubba på.

Du som rest så mycket i världen, har du sett någon offentlig sektor som fungerar bättre än den svenska?

– Nej, och det påpekar jag alltid utomlands. Vi har en enorm fördel i vår offentliga sektor därför att den är okorrumperad och effektiv. Men det hindrar inte att vi inlett ett stort förnyelsejobb för att ytterligare effektivisera och decentralisera.

Så kan vi väl dra oss över till den nu inledda lönerörelsen. Bör de offentliganställda ha samma löneutveckling som de privatanställda?

– Ja.

Den genomsnittlige LO-medlemmen har inte fått någon köpkraftsförbättring att tala om under de senaste åren. När kan du lova en rejäl standardhöjning igen?

– Det ser ut som om det skulle bli en hygglig reallöneökning i år om vi kan hålla nere inflationen och också hålla låga nominella löneökningar. Då har vi den bästa chansen på 10 år att få en hygglig reallöneförbättring i år.

Det mullrar nu i leden. Fördelningsfrågorna har kommit i förgrunden för debatten. Att den debatten och trycket i den ökar är väl bara bra? Måste inte regeringen nu kraftigt förstärka fördelningspolitiken, driva en politik som ger mer till de sämst ställda.

– Debatten ska vi ha. Men för att klara fördelningspolitiken måste vi ha ned inflationen och budgetunderskottet och få fart på ekonomin. Och allt det håller vi på att lyckas med. Vi hoppas kunna komma med en familjepolitisk reform och en skattereform som är fördelningspolitiskt bra.

– De bättre ställda ska ju vara med och betala detta och därför är det en sjuhelvetes kalabalik i dag för betalningsviljan är inte så stor på det hållet.

Nära en miljon människor i Sverige sägs enligt en undersökning nu leva under eller på existensminimum. Hur har det kunnat bli så här och hur fort kan detta rättas till?

– Du vet, det är så här. Den här undersökningen innehåller egentligen inte korrekta uppgifter. Dom räknar alla ungdomar som bor hemma, räknar pensionärer som har låga bostadskostnader på grund av kommunalt bostadstillägg, alla de som frivilligt avstått från heltidsarbete av olika skäl – dessa räknas som socialbidragsberättigade.

Likaså lägger man socialhjälpsnormen ungefär på genomsnittsinkomsten för svenskar och då blir ju definitionsmässigt hälften fattiga. Så en sådan undersökning för in på fel spår.

– Detta är synd för det är ett reellt problem att väldigt många människor har fått söka socialbidrag, att vi har fått ett väldigt tapp i reallönerna och att många människor har svårt att hålla näsan över vattnet. Det är ju så. Och detta är ett allvarligt problem som vi håller på och undersöker, frågar vad det beror på, och det ska vi göra något åt.

I den här debatten på arbetsplatserna om fördelningsfrågorna, den här jämlikhetsdebatten, känns något av en ny vänstervind. Tror du på en ny vänstervåg i politiken nu? Har den nyliberala vågen ebbat ut?

– Vi märkte redan i somras att de här nyliberala håller på att tappa mark. De nyliberala predikanterna vågade inte försvara sin nyliberala politik för människorna ville ha välfärden. Vad som nu tränger fram är krav på en rättvisare fördelning.

Nyliberalerna har sagt sig ha lösningen på problemmarknaden, friheten. När detta prövats så har det misslyckats. Som i England som har 14 procent arbetslösa nu. De klarar inte att lösa de ekonomiska problemen. Då vänder sig människorna ifrån nyliberalismen. Och de som står för sysselsättningen och välfärd blir mer attraktiva igen. Det är det som håller på att hända just nu, tror jag.

Palme profil.

Jag tittade häromdagen tillbaka och såg hur illa det egentligen gick för socialdemokratin i kommunalvalet. Tycker du att regeringen och socialdemokratins ledning borde lyssna mer till rörelsen?

– Ja, jag har funderat mycket över varför det gick så mycket sämre i kommunalvalet. Vi får nog bli mera lyhörda för lokala opinioner. Ibland ska man förstås inte bara vara lyhörd – skånepartiet till exempel ska man inte lyssna på, dom ska man snarare jaga.

Men det finns ju så många lokala opinioner värda att lyssna till. Här får vi bättra oss. Och det är en av tankarna bakom den nya offensiven som inletts. Det är viktigt, för det här partiet måste vara ytterst lyhört för stämningar bland människorna.

Vi har en socialdemokratisk regering som mycket snabbare än väntat kommit långt med att restaurera en nedgången ekonomi – en prestation som väckt beundran långt utanför Sverige – genom vad som kallas den tredje vägens politik. Hur vill du beskriva det här skedet?

– Vi har lyft upp landet ur krisen, det var ju på väg rakt utför. Vi har fått igång ekonomin, vi har börjat avverka underskottet, vi har fått upp sysselsättningen och vi har bevarat välfärden. Och detta är något unikt, för det tror jag inte att något annat land har klarat. Nu måste vi fortfarande bekämpa underskottet och få ned inflationen. Sen bottnar vi igen, står på fast mark, och då kan vi börja lyfta blicken mot framtiden.

– Detta har varit väldigt uppmuntrande för det har gått bättre än vi trodde. Det var ju ett väldigt vågspel när vi lanserade krispolitiken.

När den här mandatperioden gått ut för regeringen hur tror du då att du kan sammanfatta resultatet av den politiken, vad har den betytt för Sverige och medborgarna?

– Jag tror att vi har klarat det här. Vi har fått ned inflationen och fått en rättvisare fördelning därigenom inte minst, vi har kunnat öka reallönerna, införa delpensionen igen – 65 procent för alla, och förbättra för barnfamiljerna. Därmed kan vi säga att Sverige står starkare ekonomiskt. Vi har börjat få en rättvisare fördelning och vi har värnat om sysselsättningen. Det är vad jag hoppas.

På en resa nyligen mötte jag ett markant intresse utomlands för den tredje vägens politik. Har du uppfattat detta intresse?

– Oerhört starkt. När Mitterand var här så studerade han exempelvis våra ungdomslag. De har lanserats som en stor sak i Frankrike. Och han sa nyligen i ett tal att ”det här lärde jag mig av Olof Palme när jag var i Sverige”.

Labourledaren Kinnock var här och studerade. Gonzalez och Papandreou har varit här och studerat. Och jag tror att om vi lyckas så kommer det att innebära en väldig stimulans, inte minst för arbetarrörelsen ute i Europa. De följer oss med stor spänning.

Om vi går lite längre och gör det rimliga antagandet att ni också får regera nästa mandatperiod, vad kan vi då vänta oss?

– Det är vad den nya offensiven för rättvisa handlar om. Vi kör igång på på nio oråden för att på bred front få igång en diskussion om hur vi bryr oss om varandra, offentliga sektorn, arbetet, utbildning, arbetstidens längd, miljö, demokrati i framtiden, freds- och solidaritetspolitik och mycket annat.

Vi ska sen kunna lansera 90-talets politik – ordentligt förankrad i rörelsen efter en bred diskussion. Detta ser jag med stort intresse fram emot.

Internationellt till sist, ett område som vi tangerat flera gånger under den här intervjun. Vad göra med FN?

– FN måste förstärkas. Här har alla stater ett ansvar och speciellt då de permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet. Dåligt samarbete mellan dessa har lett till att FN ofta reducerats till en fjättrad åskådare. Det måste vi ändra på. Samarbetet måste bli bättre. Sen måste säkerhetsrådet då och så rutinmässigt kunna kontrollera den internationella säkerheten.

Kriser som dyker upp måste kunna behandlas snabbare. Vi måste alla politiskt stödja FNs fredsbevarande operationer. Och det är mycket säkrare och effektivare med FN-styrkor än med sådana där multinationella.

– Mycket kan göras med små medel. Nu när vi börjar få en stor folklig uppslutning i fredsfrågan önskade man också att något liknande kunde startas för att stärka FN. Vi måste tänka offensivt. Besvikelserna i det förgångna får inte tynga ner oss, det är FNs möjligheter i framtiden som är viktiga.

Sista frågan då. Hur ser du på möjligheterna till fred och avspänning i världen?

– Länge har läget varit frostigt mellan supermakterna. Men nu kan man se tydliga tecken på en verklig islosssning. Det internationella läget har ljusnat. Misstron viker som dimman en tidig vårmorgon. Vi konstaterar flera ansatser till avspänning.

Allt fler människor engagerar sig i fredsfrågan och det är bra därför att en bred folklig opinion drastiskt ökar möjligheterna till fred och nedrustning. Dialogen mellan supermakterna har påbörjats. Man tycks överens om att ett kärnvapenkrig aldrig någonsin kan få utkämpas.

Stockholmskonferensen har gått in i ett mer aktivt skede. Man kan inte annat än välkomna Sovjets beslut förlänga moratoriet för kärnsprängningar.

– Låt oss hoppas på ett ömsesidigt och kontrollerat provstopp för kärnvapensprängningar. Ett provstopp ger möjlighet och tid till samtal och eftertanke. Kontrollen kan stärkas. Det är ju klart att vi kan leva tryggare om alla kärnvapenprov stoppades.

– Jag ser 1986 som de stora möjligheternas år. Vi måste alla ge vårt konstruktiva bidrag nu så att de uppenbara möjligheterna också blir verklighet.

Palme ygis

 

Intervjun med Olof Palme

På kvällen den 28 februari 1986 mördades Olof Palme. Timmarna innan hade han intervjuats av Ingvar Ygeman, chefredaktör för tidningen Statsanställd, det vill säga föregångaren till Sekotidningen. Intervjun har visserligen funnits tillgänglig i tidningsläggen, men förhoppningsvis har den intresse för fler än för dem som hittar in till arkiven. Därför publicerar vi nu intervjun i sin helhet, som den stod att läsa i Statsanställd nummer 9, 1986. I samma nummer av tidningen intervjuades Ingvar Ygeman av DN-journalisten Pia Skagermark. Även den intervjun publicerar vi. Några kommentarer till texten: Verksorganisationen som Olof Palme vill bevara utgjordes framför allt av de stora affärsdrivande verken som SJ, Posten, Televerket. Kort kan man säga att de var myndigheter med rätt att göra affärer. Nu är nästan alla tidigare affärsverk bolagiserade. En bit in i intervjun nämns Teli, det var dåvarande Televerkets egen tillverkningsindustri som bolagiserades redan 1983. (Såldes till Ericsson 1993) Skånepartiet, som Palme vill jaga, har som mål ett självständigt Skåne utan invandring, Ungdomslagen, som hyllas i intervjun har inget med idrott att göra. De infördes 1984 och gav ungdomar lagstadgad rätt till arbete några timmar om dagen i offentlig sektor.