Sista dagen innan de anställda på Kustpilen togs ut i strejk satte sig Sekotidningens utsände på tåget från Linköping till Västervik. Tågvärden berättade om strejkvilja, och sympati från trafikanterna. På stationerna satt Sekos orangea affischer som förklarade att: ”Du är en del av tågstrejken” och ”Nu tar vi fajten mot timanställningarna”.

Nu vet vi resultatet av strejken och det torde vara till tågvärdens belåtenhet.

Väl framme i Västervik faller ett fint regn och Malin Wimmerström möter vid stationen med uppfällt Sekoparaply.

– Typiskt att det ska regna första gången du kommer till Västervik. För det är Sveriges vackraste stad, anser jag.

Lite senare erkänner hon att hon tidigare suttit i turistnämnden i kommunen.

– Så jag har i mig att vara ambassadör för Västervik, säger hon.

Malin Wimmerström är född och uppvuxen här, och hon pekar ut olika sevärdheter:

malin1

– Där är ruinen där det är visfestival varje år. Det är trevligt men lite väl mycket ungdomsfylla på stan. I och för sig satt man ju själv där utanför och drack Marinella när man var ung, säger hon med ett skratt.

De gröna fingrarna ni läste om i ingressen kommer av att hon delar en kolonilott med en kollega. Där tillbringar hon mycket av sin lediga tid med att odla.

De svarta lungorna är resultatet av ett idogt rökande. Under intervjun vill hon gärna sitta ute, trots att det till en början är ganska kyligt.

– Då kan jag röka och det är så himla gott att röka när man pratar, säger hon och tänder en ny cigarett, kanske den sjunde i ordningen.

Så det röda hjärtat slutligen, som kan sägas vara anledningen till att vi sitter här. Det började med en fackligt engagerad farfar som hon såg mycket upp till.

– Jag fostrades i den andan. Gick med i SSU när jag var 15, flyttade till Stockholm och började jobba där när jag var 21 och gick med i Kommunal. Då gick jag en facklig utbildning, fast mest för att komma ifrån jobbet, om jag ska vara ärlig. Men då insåg jag att det var helt rätt för mig och jag ville bara ha mer.

Hon fortsatte arbeta fackligt och för SSU. Inför valet -94 arbetade hon heltid med sossarnas valkampanj.

– Det var roligt att kampanja med SSU. Vi åkte runt och målade röda näsor på Bildtaffischerna och höll på. Och när Ny demokratis Vivianne Franzén skulle vara med i partiledardebatt i SVT stod alla ungdomsförbund utanför och gapade, men hon tog en annan väg in.

Efter valet flyttade hon hem till Västervik igen och fick barn.

– Det bästa jag gjort.

Där ringde hon upp Kommunal i Västervik och anmälde sitt intresse för fackliga uppdrag och hamnade så i ungdomsgruppen. Så kom valet 1998, det första då väljarna kunde kryssa in kandidater, något som gav Malin Wimmerström en plats i landstingsfullmäktige och så när en riksdagsplats.

– SSU valde ett namn från varje kommun och gjorde en folder, på min stod det ”Kryssa Malin”. De äldre partikamraterna tyckte väl mest att det var lite gulligt och satte mig på tionde plats, men jag slutade tvåa. De hade inte förstått styrkan i kryssen. Jag fick många kryss på riksdagslistan också, men de räckte inte.

Hon trivdes i landstinget även om hon emellanåt fick förstå att hon faktiskt var både ung och kvinna, något som inte var så meriterande i de gamla rävarnas värld.

– Det första ett av landstingsråden sa till mig var: ”Ja du, Malin lilla. Om du ska driva igenom något här får du vara beredd att vänta i 30 år.”

– En annan gång fick jag höra att det inte räckte med att vara ung och snygg, utan man måste ha något här inne också, säger hon och knackar på huvudet.

Att vara ung och kvinna och dessutom ensamstående förälder blev för partikamraterna det enda som definierade henne – inte vad hon ville göra, eller hennes argument. Och till slut fick hon nog.

– Jag slutade tvärt, både med politik och det fackliga arbetet. Det var så gubbigt. Jag var hela tiden tvungen att försvara mig internt i stället för att arbeta för att förbättra världen, vilket var det jag ville.

Men nu är det nya tider och de gamla stofilerna har slutat. Så när hon fick frågan om hon ville kandidera för S i kommunfullmäktige tackade hon ja. Hon står på fjärde plats på listan så hon är säker på att bli invald.

De fackliga uppdragen hittade hon tillbaka till snabbare. När hon började som kriminalvårdare på anstalten i Västervik 2006 gick hon genast med i Seko. Med sin fackliga bakgrund blev hon snabbt engagerad. När de skulle bli en egen sektion inom Seko för fyra fem år sedan fick hon frågan om hon ville bli ordförande.

– Först sa jag nej men jag lät mig övertalas och det ångrar jag inte. Jag behöver inte längre slösa energi på att förklara mig internt.

– Men framför allt har jag utvecklats själv. Jag gick en facklig ledarskapsutbildning och jag har blivit mycket bättre på att delegera och har fått en tydligare syn på min och styrelsens roll. Så det känns mycket roligare nu.

Hon är också fackligt-politiskt ansvarig, både i klubben och på Seko Mellansverige. Hon ser kopplingen mellan facket och politiken (Socialdemokraterna) som självklar. Hon tycker inte heller att det är något problem att LO och dess förbund ensidigt stöder Socialdemokraterna, samtidigt som inte ens hälften av LO-förbundens medlemmar röstade på S i senaste valet.

– Det gäller att vi är tydliga och förklarar varför det är så viktigt. Vill man ha bättre villkor för medlemmarna på arbetsplatsen måste man inse att en del av det går genom politiken. Och då är det sossarna som gäller.

– Jag förstår inte det andra förbundet på min arbetsplats (ST) som säger att det är opolitiskt. Hur kan man vara det och samtidigt värna om medlemmarna? En tidigare ST-ordförande på anstalten var aktiv moderat och det kan jag inte förstå hur man kan vara.

Även om hon är övertygad socialdemokrat – råsosse som hon själv säger – tycker hon att dagens sossar gått för långt åt höger.

– Framför allt när det gäller vinster i välfärden, där tycker jag att man ska säga stopp och förbjuda helt. Nu är det för mycket kompromiss över sossarnas förslag.

I den frågan är hon en beundrare av vänsterledaren Jonas Sjöstedt.

– Han är väldigt tydlig och övertygande i de frågorna, säger hon och man anar en önskan om att Sjöstedt vore socialdemokrat.

malin2

Antirasismen är en annan fråga som engagerar. Så mycket att hon gick debattörsutbildningen på ”Alla kan göra något”, som är ett samarbete mellan LO och Expo. Syftet var att alla förtroendevalda i LO-förbunden skulle gå en kortare utbildning för att lära sig argumentera mot vardagsrasism och främlingsfientlighet vid fikabordet.

Vissa fick en längre utbildning och blev debattörer för att vara ett stöd åt andra.

– Det var extremt givande. Jag är så imponerad av folket från Expo. Vi fick lära oss hur man ska bemöta alla påståenden och myter som rasisterna sprider omkring sig. Du vet: ”Nu får man ju inte dansa runt midsommarstången längre” eller ”invandrarna får si och så mycket pengar så de kan köpa lyxbilar medan våra gamlingar svälter”.

– Frågar man då var det har hänt, var fick man inte dansa runt midsommarstången, eller exakt hur mycket pengar får de och hur vet du det? Då faller deras argument för det är det ingen som kan svara på.

– Eftersom Alliansen nu är så marginaliserad och inte har en chans att vinna valet, måste jag säga att Sverigedemokraterna är det största hotet i svensk politik i dag.

Och hon tar fajten med dem närhelst hon kan. Som när hon i mataffären mötte en av de två SD-ledamöterna i kommunfullmäktige.

– Det var precis efter järnrörsskandalen så jag frågade när han skulle gå ur partiet. Det blev väl lite upprört så det slutade med att jag stod där i affären och skrek, säger hon samtidigt som hon tänder sin nionde cigarrett och solen till slut bryter igenom molnen, och Västervik äntligen får visa sig från sin bästa sida.