På vårt kontor i Falun har arbetet med att implementera projekt Solo pågått en längre tid. I maj är det tänkt att rullas ut. Varannandagsutdelning blir ett faktum. Men varför är det ingen som säger något?

Svenska språket har många liknelser, men här är nog ”tyst som en mus” lämpligast. Den mest omfattande förändringen i Postens verksamhet på flera decennier rullar ut och det verkar som att de flesta bara sitter och tar emot. Med mössan i hand.

Postnords argument håller inte

Har vi alla köpt arbetsgivarens så kallade argument? Är vi verkligen så lättköpta att det räcker att säga: ”Vi måste hänga med i framtiden?”

Gammal som gatan är en annan liknelse. Den passar perfekt för den typen av argument. För ni vet väl att man från ledningens håll (ja, alla ledningars håll) har använt detta som argument sedan tidens början. Men håller det?

Sjunkande brevvolymer säger man. Det stämmer. De har sjunkit från toppnoteringen på tre miljarder vid millennieskiftet till mindre än hälften i dag. Klart att något måste hända. Men om man tittar på årsbokslut bakåt i tiden, så finner man liknande siffror från början av 1980-talet. Och då hade vi 60 000 anställda! Det gick bevisligen att bedriva verksamhet då.

Se hur det går för posten i vår omvärld

Det är inte utan att man undrar, var går pengarna i dag? Och ”framtiden”, vad bär den i sitt sköte? Ja, det räcker med att titta på Danmark. Där delas post ut var femte dag. Och resultatet för bolaget är uruselt. Är det dit vi ska?

I Sverige gör Postnord ett rörelseresultat på två miljarder. Jag undrar frankt, vilken affärsidé tror ni är bäst?

På Postnords hemsida skriver man att ”utvecklingen är densamma i hela Europa. Sverige är faktiskt det enda land i Norden som fortfarande delar ut post varje vardag.” Men det är en sanning med stor modifikation.

I England, Frankrike och Tyskland delas post ut varje vardag, till och med på lördagar. Hur får de ihop kalkylen? Där är också portot lägre. Kanhända spelar det roll att man i Sverige höjt portot med det dubbla på mindre än tio år?

Paketförsäljningen ökar

Vidare, antalet paket fortsätter att öka. 200 miljoner paket per år, enligt företagets eget material. ”Men det är paket”, säger ledningen. Ja, det stämmer. Men en försändelse är och förblir en försändelse. Dessa borde till och med generera större intäkter och även kunna finansiera brevverksamheten. Men det vill man inte höra.

De som klagar stämplas som arga, trötta och sjuka. Obenägna till förändring.

Det ligger en hund begraven, ett annat uttryck som passar. Detta handlar inte om att vi har blivit överflödiga på arbetsplatsen. Nej, det handlar om att skära ned i personalen. Vi ska få mer att göra, arbetsbördan skall ökas. Äldre som går ersätts inte av nya, och nya som kommer in får lägre lön.

Det handlar alltså om att pressa ut så mycket vinst som möjligt ur oss som arbetar. För att göra detta verkar man tycka att breven aktivt måste avvecklas samtidigt som de som redan i dag har svårt med stressen skall slås ut helt.

Medbestämmandet sträcker sig inte långt

”Implementeringen” av Solo lyfts fram som något vi får vara med att bestämma om. Men när det kommer till kritan sträcker sig vårt medbestämmande till att rätta till fel i ruttplaneringen. Misstag begångna av digitala system, som därigenom bevisar sig vara undermåliga jämfört med en rutinerad postarbetares erfarenhet. De som klagar stämplas som arga, trötta och sjuka. Obenägna till förändring. Obekväma.

Och hur mycket kostar egentligen hela den här omorganisationen? Det får vi inte veta. Inga kalkyler, inga prognoser. Ej heller något annat än spekulationer om hur många som blir ”övertaliga”, det vill säga rationaliseras bort. Var är facket i allt detta?

Många erfarna lämnar Postnord

I dag söker sig brevbärare med 30 års rutin till andra jobb. Att lämna ett jobb med tio år kvar till pensionen säger något om hur Posten har blivit. Det verkar nästan som att ledningen räknar med detta och att det anses som något bra?

Det finns ingen yrkesstolthet kvar, man tullar på kvaliteten med massa kvarligg och undermåliga upplärningar. I dag kan man skickas ut nya på slingor med bara ett par dagar i jobbet. Timvikarier, med låg lön och hög stress – vind för våg.

Lönerna för låga

Och vad händer med våra löneökningar? När det finns pengar till generaldirektörens absurda löneförhöjning – till över 700 000 kronor i månaden – borde det finnas plats för våra ordinarie löneökningar. Men icke. Här skyller man på pandemin. Men ärligt talat, det handlar väl snarast om att få bort ”dyrare arbetare”? Åtminstone verkar det så.

Sedan att 27 000–28 000 kronor i månaden efter tre decennier i yrket knappast är högt, utan en skam, det förslår inte i kalkylerna. Billigare med visstidare som tids nog ”lasas” ut och timvikarierande studenter.

Postnords förtroende i botten

Vi måste börja ställa krav på ledningen, för här slås ännu en spik i kistan till det som en gång var en av Sveriges stoltaste institutioner. Postnord måste börja lyssna på sina anställda. Börja behandla dem som medarbetare och inte löneslavar!

Posten är en förtroendeverksamhet, och nu har man lyckats försämra förtroendet både hos medborgare och hos anställda. Så vill vi väl inte ha det? Men vi sitter tysta. Hur fasiken kommer det sig?

Carl Hällströmer, brevbärare i Falun