Per klämdes ihjäl – efter två år väntar anhöriga ännu på svar

Åklagaren som utreder Pers död har ännu inte fattat beslut om åtal eller om förundersökningen ska läggas ner. Precis som för anhöriga till de omkomna i Piteå och Bastuträsk är väntan lång för Pers tidigare sambo, Jeanette Östmark.

Hon säger att familjen mår dåligt och skulle behöva ett besked. Varför skedde olyckan och finns det någon ansvarig?

–Än i dag vet vi inte dödsorsaken, på grund av polisens sekretess, säger hon.

Ingen tröst för de anhöriga

Söndagen 11 november då Per Myrberg omkom på bangården i Borlänge skulle han egentligen ha varit ledig. Han hade två fridagar, lördag och söndag, men hoppade in och arbetade i stället. Som han ofta gjorde.

Arbetsmiljöverket och Green cargo, där Per jobbade, har utrett olyckan och fallet har gått vidare till åklagare. Polisen utreder på åklagarens uppdrag, men än är inget beslut fattat.

–Jag behöver mer material innan jag kan komma till en slutsats, säger Anders Gustafsson, åklagare på Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål.

Han tog över ärendet i våras och det har tagit tid att läsa på.

–Jag har haft flera andra stora mål under tiden, säger han.

Per är begravd i Vansbro

För Per Myrbergs anhöriga är det egentligen ingen tröst att åklagaren har haft mycket att göra. De har väntat på svar på sina frågor och tvingas vänta ytterligare någon tid.

För ett och ett halvt år sedan träffade Sekotidningen Jeanette Östmark i Borlänge. Hon var tidigare sambo med Per. De bodde fortfarande grannar när olyckan skedde och tillbringade mycket tid tillsammans.

Jag vet inte vad som hände och vill ha ett riktigt svar från åklagaren eller Green cargo.

När vi träffades var hon full av frågor. Vad hände och varför? Hur dog hennes Per?

Ännu finns inga svar.

Nu ”är det som det är”, säger hon. Hon pratar med sina barn om Per och om det som hände. Och de väntar, väntar på att få svar.

Per är begravd i Vansbro, i västra Dalarna. Han kom därifrån och pratade ofta om att återvända.

–Han ville tillbaka och nu har han en plats där. Strax efter att han gick bort dog en nära släkting, som ligger begravd snett mitt emot.

Dagen då olyckan inträffade sitter fastnitad i Jeanettes minne och hon tror inte att vare sig hon eller barnen kan komma vidare i livet förrän de fått lite mer klarhet. Alla mår dåligt. Den yngsta dottern har fått hjälp och stöd – men det dröjde.

”Jag vet inte vad som hände”

–Jag vet inte hur det blir för barnen, det kan bara de svara på, men det brukar sägas att det blir lättare när man får veta mer.

–Det tröstar.

Green cargo hörde av sig direkt efter olyckan, men sedan har det varit tyst och familjen har inte heller pratat med Pers kollegor. De får ibland höra av andra att det och det hände, Per stod på fel plats, han hörde inte när kollegan ropade, han blev ensam kvar på kvällen. Jeanette skjuter det ifrån sig.

Det är fint att tänka på de positiva minnen jag har av pappa. Han var glad den sista tiden i livet.

–Jag vet inte vad som hände och vill ha ett riktigt svar från åklagaren eller Green cargo, säger hon.

Anna-Karin Myrberg är Pers och Jeanettes äldsta dotter. Hon arbetar som lärare och har egna barn. De har få minnen av sin morfar, vilket Anna-Karin sörjer.

Hon vill gärna veta mer om olyckan, men har inte försökt gräva mer i vad som hände.

–Jag har inte energi att göra det, säger hon.

Inte arg på någon

Ett besked från åklagaren är välkommet men Anna-Karin tror inte att det skulle göra så stor skillnad för sorgearbetet. Hon sörjer sin pappa oberoende av vad som hände och om Green cargo ställs till ansvar.

–Jag hoppas att det inte ska hända igen, men det gör det. Varje gång jag läser nyheter om arbetsplatsolyckor så förstår jag vad familjen går igenom, säger hon.

Anna-Karin är noga med att säga att hon inte är arg på någon för det som hände. Hon riktar inte sin ilska mot någonting.

–Det är fint att tänka på de positiva minnen jag har av pappa. Han var glad den sista tiden i livet. Jag letar likheter hos mina barn. Vi tar vara på livet på ett annat sätt efter olyckan. Vi försöker ha så kul som möjligt.

Brev från Polisen

Anna-Karin fotograferar så mycket hon kan när familjen träffar övriga släkten, om det skulle vara för sista gången. Det är något hon börjat med sedan Per dog.

Tankarna på olyckan finns i bakgrunden hela tiden. Häromveckan fick familjen ett brev från Polisen och hon ”blev alldeles kall”. Massor med funderingar for genom huvudet.

–När jag öppnade brevet visade det sig vara i ett helt annat ärende.

Frågorna om Pers dödsolycka är fortfarande obesvarade.