På schemat har han skrivit med kulspets­penna: lördag 10 november 05:30 till 13. På söndagen står inget noterat.

– Han skrev alltid upp sin arbetstid i efter­hand, men den här söndagen kom han inte hem alls, säger Jeannette Östmark, Pers ex­fru och nära vän.

Vi möts på Skräddarbacken i utkanten av Borlänge där Per och Jeannette bodde grann­ar efter skilsmässan. De umgicks, hjälpte var­andra och reste på semester tillsammans.

– Vi umgicks och trivdes bättre som skilda än som gifta, säger hon.

Här hade Per naturen inpå knutarna, något han uppskattade. Enligt familjen var skogen, bärplockning och den årliga jakten hans stora intressen, vid sidan av barn och barnbarn.

Per Myrberg hade arbetat på bangården i Bor­länge sedan 1988. I början var SJ arbetsgivare, sedan blev det Green cargo. Han var bangårds­arbetare, vilket innebär att han bland annat växlade, kopplade och bromsprovade vagnar.

Exakt vad som hände när Per omkom är det ingen som vill uttala sig om. Det saknas direkta vittnen till olyckan, säger personer med insyn. Green cargos egen utredning är klar, men ger inte alla svar, enligt företaget. Arbetsmiljöver­ket och Polisen har pågående utredningar.

Väntar på besked

Pers familj har fått olika versioner av olycksförloppet via media, företaget och kolleger. Att han blev klämd, överkörd eller påkörd av en vagn eller ett lok.

Jeannette har hört ryktas att han släpades med 15 meter och att han arbetade ensam, trots att han skulle haft en kollega med sig. Att de var färre än planerat som arbetade på bangården den här söndagen bekräftas av Green cargos arbetsmiljöchef Thomas Holm. Men han menar att det inte hade nå­gon betydelse för olyckan.

– De arbetar inte sida vid sida utan är ut­spridda och utför olika arbetsuppgifter, sä­ger han.

Ovissheten tär på familjen. De fyra barnen väntar otåligt på besked om hur Per dog och har blivit lovade av Green cargo att få ett svar inom fyra månader.

Anna-karin-Myrberg.

– Det var igår, säger Jeannette Östmark och dottern Anna-­Karin Hällman.

Familjen träffade företrädare för företaget strax efter olyckan och uppskattade det. Nu väntar de på uppföljning.

Anna­-Karin bor i Södertälje och har tre barn. Sekotidningen talar med henne per telefon mellan jobb och hämtning på för­skolan.

– Pappa skulle ha varit ledig den helg olyckan inträffade. Jag sa att han skulle vara hemma och vila istället. Det ångrar jag i dag, säger Anna­Karin.

”Ständig semester”

Per hade svårt att säga nej när arbetsgiva­ren Green cargo ringde. Därför gick han till jobbet även den här gången, trots att han re­dan gjort sina pass för veckan och bara haft en ledig dag sedan den 1 november.

Jeanette och Anna-­Karin tycker att före­taget utnyttjade Pers lojalitet. Den där hel­gen hade de kunnat ringa in någon annan.

– Sedan var det så att han samlade på sig så mycket övertid som möjligt för att kunna gå tidigare i pension. Han räknade ner da­garna, längtade till SS, som han sa. Ständig semester, säger Anna­-Karin.

Per var 59 år och skulle gå i pension vid 60. Enligt kollegerna var det tänkt att han skulle sluta vid lucia, en månad efter olyckan som tog hans liv.

Per Myrberg skrev upp all övertid och sparade lapparna. Varje månad finns an­teckningar om extrajobb, många fridagar är fulltecknade. 2018 hade han 201 över­tidstimmar.

– Sista utbetalningen från företaget var på 124 000 kronor före skatt och då ingick ingen lön. Det var bara innestående ersättning. Det säger en hel del tycker jag, säger Jeannette.

”Kändes oövervinnerlig”

Pers längtan efter att gå pension berodde på att kroppen var sliten. Knän, fötter, höfter och rygg värkte. Att gå i makadam och grus i mer än tre decennier sätter sina spår, liksom tunga lyft. Han hade dessutom fått problem med hörseln.

– Efternamnet Myrberg passade så bra, han var verkligen en arbetsmyra. Det var den kulturen hemma hos oss, han var stolt över sitt ar­bete och över oss när vi började jobba. Jag har fått det med mig hemifrån, säger Anna­-Karin.

Oklarheterna kring Pers bortgång, att ingen kan berätta för familjen vad som hände och varför, påverkar sorgearbetet. De vill veta också för att det inte ska hända igen. Om det finns lärdomar att dra måste de snabbt fram i ljuset, så att fler olyckor kan förebyggas.

Anna­-Karin säger att hon nog inte förstått hur farligt jobbet var. Hon är arg, men vet inte mot vem hon ska rikta sin ilska. Fö­retaget? Per som arbetade för mycket? Var det en hjärtinfarkt och hade olyck­an hänt ändå?

– Pappa kändes oövervinnerlig. Mamma har varit sjuklig så det har jag tänkt mycket på, men inte att pappa kunde dö. Jag fick se honom efteråt och han såg så fin ut, han hade bara ett par små sår.

– Det här är det i särklass jobbigaste som hänt mig. Döden är så definitiv. Pappa brukade plocka hundratals liter lingon och koka sylt till barnbarnen. Nu har vi bara nån en­staka burk kvar.