I direktiven till utredningen om LAS talas det om att en ”grundläggande balans” mellan arbetsmarknadens parter ska upprätthållas. Där kan man snacka dubbelfel, redan dagens balans gynnar arbetsgivarna och genomförs utredningsförslagen blir balansen bara en prick i horisonten.

Den fackliga enigheten är stor, skippa utredningen, den är usel och arbetsrätten ska vi förhandla om. Men facket vet att om förhandlingarna med arbetsgivarna inte ger något så riskerar utredningens förslag att bli verklighet genom riksdagsbeslut.

En dröm för arbetsgivarna

Detta vet även arbetsgivarna som kan lägga sin ribba alldeles under utredningens förslag och hoppas på försämringar de annars bara kunnat drömma om.

LAS-utredningen är ett barn av det senaste valresultatet. För att få fortsätta att styra landet kom Socialdemokraterna överens med Liberalerna och Centerpartiet. De släppte fram en S-ledd regering och Socialdemokraterna betalade med den beryktade Januariöverenskommelsen.

Överenskommelsen innehåller en rad åtgärder som varit svårsmälta för facken och för de flesta till vänster om den socialdemokratiska mitten. Argumentet att alternativet till januariöverenskommelsen var, och kanske är, en regering med moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater, har hållit kritiken någorlunda på mattan. Fram tills nu.

Även arbetsmarknadsminister Eva Nordmark var snabbt ute och visade politisk distansering till utredningens förslag.

Försämringar i anställningsskyddet slår mot kärnan i det fackliga uppdraget och de fackliga organisationerna är eniga i sina fördömanden.

”Ett omodernt förslag som skapar tysta och rädda arbetsplatser”, tycker Saco.

” Godtyckliga uppsägningar, försämrad arbetsmiljö och ökad otrygghet är några konsekvenser”, enligt TCO .

LO fyller på: ”Vi kommer inte att acceptera att någon regering föreslår lagstiftning som försämrar våra medlemmars anställningstrygghet”.

Även arbetsmarknadsminister Eva Nordmark var snabbt ute och visade politisk distansering till utredningens förslag.

Sekos ordförande Valle Karlsson är öppen för att parterna inte kommer överens, att arbetsgivarnas krav är allt för orimliga och att riksdagen får besluta om arbetsrätten.

Oavsett var frågan avgörs är det uppenbart att anställningstryggheten är under attack. Nu krävs en facklig mobilisering av stora mått. Den ger förhandlare och politiker stöd och råg i ryggen och kan få repet att brista. Och den visar motparten, både vid förhandlingsbord och i riksdag, att det är hit men inte längre. Även om priset visar sig vara ett nyval.