Inte på många år var läget att vinna rejäla och nödvändiga framgångar för landets järnvägsarbetare så gynnsamt som nu.

En lång medlemsnära och demokratisk process hade mynnat ut i gemensamma krav som alla spårtrafikens Seko-klubbar stod bakom.

Kravet på att få in städarnas villkor och löner i det centrala avtalet visade att förbundet tog strid för de arbetare som utnyttjas allra mest av järnvägens avreglering.

Stort stöd bland allmänheten

Den vilda strejken på pendeln visade att stödet för att stoppa ensambemanningen på resandetåg var massivt bland allmänheten.

Lika starkt stöd fanns för kravet på en hållbar schemaläggning där arbetares fritid och familjeliv ska vara fredade.

De som förhandlat och skrivit på spårtrafikavtalet måste rannsaka sig själva

I gig-jobbens tid vill arbetsköparna ha maximal flexibilitet och kontroll över sina anställda, då är en planerbar fritid inte längre ett självklart arbetsvillkor.

Sekos krav innebar en rättmätig och nödvändig inskränkning i arbetsledningsrätten.

Vi är inte livegna.

Upplagt för strejk

En enad medlemskår, ett stort stöd hos allmänheten och demokratiskt förankrade och nödvändiga krav. Så såg alltså läget ut när spårtrafikavtalet gick ut.

Om inte detta anses vara ett bra tillfälle att gå i konflikt kan man undra om förbundsledningen någonsin kommer att låta oss strejka för våra intressen.

Ingen lösning för tågstädare

I stället för ett nytt centralt avtal som hade kunnat innebära slutet på åratal av fackliga eftergifter och försämrade arbetsvillkor så fick vi i praktiken ingenting. Städpersonalen lämnas vind för våg.

Att Seko viker ned sig och inte lyckas få Almega att garantera löner och villkor ingjuter knappast mod om att en bra lösning för städpersonalen ska komma till stånd under fredsplikt.

Kravet på att behålla tågvärdarna stoppas ned i en partsgemensam arbetsgrupp.

Det är en slapp lösning som begraver frågan och som dessutom får det att framstå som att Almega har ett intresse av att säkerställa bemanningen på våra tåg.

Sämre tider väntar

De kommande två åren väntas vara fortsatt ekonomisk lågkonjunktur och för det offentliga ska svångremmen dras åt ytterligare.

Det är naivt att tro att detta inte kommer innebär press på sänkta lönekostnader i kommande upphandlingar.

Så länge inte tågen kör sig själva är det tågvärdar och annan service som ligger närmast till hands att få försämrade villkor och eventuellt också avvecklas.

Förändring måste ske nu

Det enda i avtalet som åtminstone har potential att få effekt är den nya ersättningsmodellen för schemaändringar. Men förändringarna träder i kraft först i mars 2024.

För de arbetskamrater som inte får vardagen att gå ihop idag så är det ingen tröst, utan innebär ytterligare 10 månader av förlorat familjeliv.

Den nya lösningen ger oss inte heller makten och rätten att stoppa en ändring.

Kan lämna facket

Det går inte att kalla avtalet för något annat än ett nederlag – ännu en reträtt och det är den vetskapen som gör att många järnvägsanställda nu överväger att lämna facket.

De som förhandlat och skrivit på spårtrafikavtalet måste rannsaka sig själva. Lyfter ni oss eller håller ni oss tillbaka?

En fackförening som inte vill eller kan lösa de problem medlemmarna står inför blir till slut oanvändbar. Seko – står ni stilla länge till kommer vi medlemmar gå utan er!

Povel Johansson, lokförare, Sekomedlem och ordförande för Kommunistiska Partiet
Joakim Karlsson, tågvärd, Sekomedlem och medlem i Kommunistiska Partiet
Anders Karlsson, städare, Sekomedlem och medlem i Kommunistiska Partiet
Göran Sjöstrand, tågvärd, Sekomedlem och medlem i Kommunistiska Partiet
Jonathan Lagnebjörk, tågvärd, Sekomedlem och medlem i Kommunistiska Partiet
Lucas Gonzalez Andersson, tågtekniker, Sekomedlem och medlem i Kommunistiska Partiet
Simon Hedelin, växlare, Sekomedlem och medlem i Kommunistiska Partiet