Lokföraren Julian hjälper kollegor efter självmord på spåren

Lokförare Julian Ellis minns sitt första upp­drag som kamratstödjare. Då hade han ännu aldrig upplevt det själv, att sitta i hytten och köra på en människa.

En kollega hade varit med om ett självmord, någonstans i närheten av Uppsala.

Det var år 2018 och Julian var själv relativt nyutexaminerad och jobbade med Stockholm som utgångspunkt.

Bara ett halvår in i sitt första lokförarjobb hos SJ såg han ett mejl om att arbetsgivaren sökte nya kamratstödjare.

– Jag anmälde mig direkt. Dels tycker jag det är vik­tigt att vi ställer upp för varandra. Dels tänkte jag att mer utbildning kan fungera som stöd för egen del. Som lokförare är det tyvärr inte en fråga om detta händer, utan om när.

Påkörd av tåget

Den där dagen när Julian blev uppringd av trafikledning­en hade han en två dagars internutbildning i bland annat traumastöd med sig i bagaget.

Han råkade ha jour och var ändå i beredskap hemifrån. Julian slängde sig in i en taxi.

För oss som kommer till platsen gäller det att försö­ka titta bort. De scener som kan möta riskerar att följa en hela livet

Det gick inte att köra ända fram, fält och skog var i vägen.

Julian fick hoppa av någon kilometer bort och gå sista biten. Många tankar hann snurra i huvudet under den raska promenaden.

– Jag hade hunnit ringa kollegan som jag skulle träffa, för att höra hur läget var. Han lät lugn vilket gjorde mig mindre orolig. Men jag visste ju inte alls vilken syn som skulle möta mig.

På plats innan räddningstjänsten

Ofta har inte räddningstjänst och polis hunnit ta hand om situationen när kamratstödjaren anländer.

Drabbad lokförare och annan ombordpersonal kan ha sina trauman: att tvingas bevittna scenerna innan och i dödsögonblicket.

De kan råka möta blicken hos männ­iskan, känna dunsen vid själva kollisionen, för evigt märkas av hur bromsarna gnisslar efteråt.

Men till skill­nad från kamratstödjaren ser de oftast inte så mycket av efterdyningarna, de ska ju stanna inne i tåget.

– För oss som kommer till platsen gäller det att försö­ka titta bort. De scener som kan möta riskerar att följa en hela livet, konstaterar Julian och tillägger att flera kamratstödjarkollegor nu har väckt frågan om ett utökat stöd från arbetsgivaren även för dem.

Tågintresse sedan barnsben

Vi backar bandet något till hur Julian alls hamnade här. Han har haft ett brinnande tågintresse ända sedan han var liten.

När han gick i förskola och barnen var på väg till lekparken, stannade de ofta till vid bron över spåren vid Tantolunden i Stockholm för att titta på tågen.

– Då vinkade vi. Hade man tur så vinkade och tutade lokföraren. Nu blir jag varm i hjärtat när jag kör förbi sam­ma gångbro och ser nya förskolebarn stå och vinka. Jag brukar tänka att det kanske är mina framtida kollegor.

Slitsamt jobb som tågvärd

2015 fick Julian jobb som tågvärd, efter några slitsam­ma år inom vården.

Han trivdes men upplevde mycket frustration från passagerare vid försening och liknande.

– Att i stället få sitta i hytten, i fortsatt samarbete med ombordpersonal och andra kollegor, passar mig bättre. Bara en sådan sak som de fantastiska utsikter vi får uppleva, det är helt makalöst, säger han.

Men så är det ju det här med baksidan av yrket: själv­morden. Julian hade redan sedan tidigare förstått att tystnaden kan vara det värsta.

Viktigt att våga fråga

Hans mamma hade delat med sig av upplevelserna från morfars sjukdomstid och död: hur omgivningen undvek, tog långa omvägar.

– Det behövs inte så mycket mer än att visa att man finns där och lyssnar om någon vill prata. Att ofrivilligt bli ensam och isolerad kan vara det värsta, vi måste våga fråga hur våra kollegor mår.

När Julian kom till platsen den där första gången agerade han utifrån denna övertygelse och de instruktioner han fått på kamratstödjarkursen: lyssnade in den drabbade kollegan.

Hur mådde han? Vad behövde han? Vem var närmsta chef och hur kunde Julian som kamratstödjare underlätta en del av det praktiska arbetet?

Tas direkt ur tjänst

Enligt SJ:s och många andra tågbolags rutiner ska en lokförare som är med om en påkörning direkt plockas ur tjänst. Så gjordes även med denna kollega. Tillsam­mans tog de en taxi till närmsta ort.

– Vi satte oss på en lunchrestaurang och snackade några timmar. Det var vad han behövde just då.

Efteråt höll Julian kontakt med både kollegans chef och med kollegan själv.

Första tiden efteråt vågade jag inte riktigt somna.

Den första veckan kom de över­ens om att Julian skulle ringa varje dag. Lite senare någon gång i veckan.

– Jag stämde av dagsformen. Hur han mådde, hur han hade sovit, om han kunde äta, om han ville ha sällskap till företagshälsovården. Sedan fungerade jag som en bro till chefen som såg till att alla övriga rutiner följdes.

Körde själv på en person på tåget

Julian var kamratstödjare ännu en gång innan han själv var med om ett självmord. Då hade han arbetat som lokförare i knappt två år.

Den här arbetsdagen körde han mellan Uppsala och Gävle. På ungefär 800 meters håll, mitt ute i skogen, såg han plötsligt en människa på spåret.

– Vid bästa möjliga förhållande går det ändå inte att stanna för något som är närmre än 1 200 meter. Det enda man kan göra är att tuta, blinka och bromsa.

Rådet: dra upp fötterna

Julian hann tänka att det kanske bara var en joggare. För de springer ibland, av någon outgrundlig anledning, på spåren. Eller en genare. Kanske en pensionär med stavar.

– Men den här personen stod kvar när jag tutade. Ganska snart insåg jag att det handlade om självmord.

Julian har fått rådet att dra upp fötterna, för att slippa känna dunsen mot förarhytten.

Man bör även blunda, för att minska sinnesintryck som kan bli svåra minnes­ bilder. Så han gjorde det.

Men den där stunden innan själva kollisionen kändes oändlig. I efterhand har han beräknat att det max kan ha handlat om sju sekunder. Just då, kändes det som minst en minut.

– Efter ett tag tänkte jag att det kommer ju ingen smäll. Personen måste ha flyttat på sig.

Vågade inte somna efter olyckan

Så Julian öppnade ögonen. På spåret, bara några meter framför förarfönstret, stod personen med ryggen mot tåget och med uppfälld kapuschong. Sedan sa det pang.

– Den där bilden har jag fått bearbeta. Jag har varit så rädd att den ska återkomma i drömmar. Första tiden efteråt vågade jag inte riktigt somna.

Informerade passagerarna

När tåget hade stannat tog Julian snabbt kontakt med trafikledning och kollegor. Han informerade i högtalar­na om påkörningen och att tåget skulle bli stående.

– På utbildningen tyckte en instruktör att vi skulle säga att det var tekniskt fel när vi informerade rese­närerna. Men folk kommer ju ändå förstå vad som har hänt, så jag har hellre öppna kort. Det ger bättre förstå­else för att man blir stående i skogen i flera timmar.

Sedan satt Julian där i sin hytt och började brygga kaffe frenetiskt. Han var helt skakig.

– Jag minns att jag tänkte att nu sitter jag här och vet att en människa tagit sitt liv innan de anhöriga vet det.

Fick hjälp av kamratstödjare

En kamratstödjare var på plats ganska snabbt. Det blev en viktig ventil, både i stunden och efteråt.

– Även om det går att få psykologstöd så är det en helt annan sak att få dela detta med en kollega som vet hur arbets­vardagen ser ut och som man kan ringa när som helst.

Någon vecka efter händelsen bedömde läkare att Julian kunde återgå till arbetet. Första gångerna han passerade platsen för själv­mordet fick han åka med en kollega.

Får hjärtklappning av spårspring

I dag tycker han trots allt att fördelarna med lokförar­yrket överväger. Ändå hänger sig upplevelsen kvar.

Julian får hjärtklappning av genare. Han hajar till vid sträckor utan staket i tät skog, då bromsar han omedve­tet in.

Han blir skärrad när han råkar köra på en hare, dunsen påminner om den med människokroppen.

– Senast i går var det ett gäng killar som låtsatshoppa­de vid en perrong. Folk fattar inte vilket stresspåslag det kan innebära. Jag hade hjärtklappning i en tim­me efteråt.