Det var en lördagsmorgon i april. Få resenärer var ombord tåget. På en raksträcka gasade lokföraren Anna Bergström upp i 110 kilometer i timmen. På vardera sida av spåret fanns vägar och bostadshus.

Vid en järnvägsövergång såg hon plötsligt en kvinna i röd jacka som gick ut på rälsen.

– Först trodde jag att hon bara skulle springa över och hade bråttom någonstans. Men sen stannade hon och bara tittade rakt in i hytten. Jag drog i nödbromsen och tänkte för mig själv att titta bort, men jag kunde inte slita blicken från henne.

Det här är ett stort arbetsmiljöproblem, men det är ingenting man pratar så mycket om på arbetsplatsen

Anna Bergström, lokförare.

Det fanns ingen chans att stanna tåget i tid. Anna Bergströms kollega, som var tågvärd ombord, tog hand om passagerarna medan hon själv ringde trafikledningscentralen för att berätta vad som hänt. Men hon var chockad och hade svårt att beskriva exakt var tåget stod.

– Jag visste att vi kört förbi tredje järnvägsövergången efter Uppsala och det räckte. Räddningstjänst kom till platsen snabbt och jag fick kamratstöd, berättar hon när vi ses på Uppsala centralstation.

Efter händelsen var hon sjukskriven i två veckor. När hon väl var tillbaka på jobbet åkte hon först med tåget som en resenär. Sedan intog hon förarhytten utan att köra själv.

”Satt på helspänn”

– De första gångerna jag körde förbi platsen där kvinnan dog hade jag med mig en kollega och satt på helspänn.

”Det var en lång bearbetningsprocess efteråt där jag behövde konkretisera vem kvinnan var. Jag skrev mycket om henne i min dagbok, föreställde mig vem hon var, varför hon begick självmord”, säger Anna Bergström.

Trots att händelsen skedde för över tio år sedan är Anna Bergström fortfarande märkbart tagen av vad hon varit med om.

– Man hade ju hört om vissa lokförare som jobbat i 40 år utan att köra på någon. En del har oturen att det händer ofta. Jag kände mig som en mördare – kommer aldrig glömma den känslan. Det var en lång bearbetningsprocess efteråt där jag behövde konkretisera vem kvinnan var. Jag skrev mycket om henne i min dagbok, föreställde mig vem hon var, varför hon begick självmord.

Anna Bergström hade vid tillfället bara jobbat som lokförare på SJ i ungefär 1,5 år. I dag jobbar hon på Upptåget och är fackligt förtroendevald för Seko på arbetsplatsen. Hon kör fortfarande på samma sträcka, men just den järnvägsövergången där olyckan skedde är numera nedbyggd i en tunnel under spåret.

”Bryta stigmat”

Hon tycker hon fick ett stort stöd av sina medarbetare efter olyckan. Samtidigt var det flera som ville, men inte vågade fråga rakt ut om olyckan eller hur hon mådde. Hon saknade att kunna prata öppet i något forum på jobbet.

– Det här är ett stort arbetsmiljöproblem, men det är ingenting man pratar så mycket om på arbetsplatsen. Jag är en förespråkare för att lyfta problem och bryta stigman.

Det är i regel lokföraren som får ett stort stöd vid olyckor i form av kamratstöd, läkarbesök, tid från jobbet. Tågvärdar får inte samma stöttning, något Anna Bergström tycker är illa.

– Jag och tågvärden som jobbade vid olyckan pratade mycket om vad som hänt. Jag vet inte hur SJ gör i dag men jag fick bara träffa en läkare för att se om jag var körduglig. Jag hade behövt träffa en psykolog, jag tror att många tågvärdar som varit med om något liknande känner så också.