När Mysan Hagman flyttade till Göteborg fick hon sin första bostad i stadsdelen Biskopsgården. Numer bor hon på Hisingen, och arbetar i Biskopsgården. Hon älskar den vackra naturen i området och jobbet som cityman.

”Sammansvetsat gäng”

Hennes utdelningskontor går bra. De flesta kolleger har arbetat där länge.

Demokratins räddare

Intervjun

–  Vi är ett sammansvetsat gäng. Vi är flera som umgås på fritiden.

Att jobba i Biskopsgården är en förmån, enligt Mysan Hagman. Det skrivs och sägs mycket negativt om stadsdelen. Som boende och brevbärare har hon alltid trivts bra.

–  Det gör ont att läsa om Biskopsgården som en stadsdel med bara problem. Det stämmer inte, det bor vanliga människor där, som mår bra, som arbetar, som har barn i skolan. Jag träffar trevliga pensionärer som ger oss brevbärare och citymen julklappar.

–  Människor i Biskopsgården är som du och jag, säger Mysan Hagman.

Inte problemfritt

Det betyder inte att det är problemfritt. Hon vet mycket väl att det finns bus. Det kom väldigt nära när flera personer sköts till döds på kvartersrestaurangen Vår krog och bar vid Vårväderstorget.

–  Det var så hemskt det som hände. Det var ju vår krog. Vi brukar gå dit och ta en öl efter jobbet, och det var på tal att vi skulle gå dit för att se på fotboll den ödesdigra kvällen. Men vi gjorde det inte.

Det är en klassfråga att alla rika samlas på ett ställe och alla fattiga på ett annat

De problem som finns i Biskopsgården och andra utsatta stadsdelar har att göra med klass, enligt Mysan Hagman. Det har inget med människors ursprung att göra, även om kopplingen till invandring gör att kvällstidningarna ”säljer fler lösnummer”.

–  Det är en klassfråga att alla rika samlas på ett ställe och alla fattiga på ett annat. Buset finns överallt och samhället behöver analysera situationen bättre för att ta reda på hur människor ska få hjälp att lämna ett kriminellt liv. Ett sätt kan vara att lyfta fram goda exempel.

Vill inte arbeta politiskt

Engagemanget till trots vill inte Mysan arbeta politiskt. I alla fall inte just nu. Hon har gjort det tidigare. Sedan några år tillbaka vill hon hellre lägga energi på det fackliga arbetet, där frågor hon brinner för, jämställdhet och mångfald, också behöver lyftas fram.

Vicktoria och Sandra banar väg för tågen

Arbetsplatsen

–  Det är så viktigt att få in fler perspektiv i facket och på jobbet.

Hon gick med i Seko för fyra år sedan, efter att ha jobbat på Bring Citymail i tolv år. Hon gick med i syfte att bli aktiv. Att gå med i facket och vara passiv ligger inte alls för henne. I dag är hon ordförande för sin sektion i Biskopsgården och just vald till vice ordförande i Citymails nationella klubb.

–  Jag kan inte gå med i en organisation, facket eller något annat, och tycka att andra ska göra allt. Jag har åsikter och kan inte hålla käft, så har det alltid varit. Och jag kan inte bara sitta still och vara sur. Pappa brukar berätta att jag ställde Gudrun Schyman mot väggen när jag var 11 år och hon talade på en marknad på Gotland, där vi bodde då.

Korslagda armar

Mysan minns att hon reagerade på gubbarna i publiken som satt med armarna korslagda över bröstet och inte lyssnade på de svar som Gudrun Schyman gav.

–  Pappa tyckte att det var kul och händelsen påverkade mig. Varken han eller mamma var eller är politiskt aktiva eller intresserade, de var, till skillnad från mig, hästmänniskor. Däremot uppmuntrade de mig. Min mamma är stark och beslutsam och det har jag kanske ärvt.

Att själv kliva fram och ta plats är grunden även för jämställdhetsarbetet i facket, tycker Mysan Hagman. Om hon ska förmå tjejer att bli aktiva måste hon själv visa sig. Trots att det är läskigt, hela tiden.

–  Det är jätteläskigt men jag är aldrig ensam. I dag har jag varit på en förhandling i Stockholm och det var väldigt nervöst. Det gick bra tack vare att vi är ett lag som hjälps åt. Det jag inte kan, kan någon annan. Att vara förtroendevald ger inflytande. Man kan bli lyssnad på.

Hon vill stimulera fler tjejer att bli fackligt förtroendevalda och har lyckats nå målet hälften av vardera könet i sin egen sektionsstyrelse. En av hennes förebilder är Mattias Holmén, som är ordförande i den nationella klubben på Citymail.

–  Han drog in mig i arbetet i sektionen, först som skyddsombud. Han är min förebild eftersom han arbetar feministiskt. Han lyfter fram kvinnor.

Fler kvinnor i styrelsen

Enligt Mysan Hagmans synsätt är det avgörande för om man lyckas eller inte med jämställdhet och mångfald hur arbetet går till i praktiken. I den fackliga sektionen har hon och de andra lyckats få in fler kvinnor i styrelsen, genom medvetet arbete. På företagsnivå har klubben fått igenom att bland annat anställningsavtal ska översättas till engelska.

–  Vi har många kolleger som inte pratar svenska, men de flesta kan engelska. För deras skull har vi översatt avtalet och tryckt upp det i en fickfolder.

En annan framgång för Mysan Hagman är att det gått igenom att alla förtroendevalda på Citymail ska gå en kurs om hbtq-frågor som RFSL har, som ett led i arbetet med mångfald.

–  En handledare på en facklig grundkurs hade sagt att homosexuella inte borde få adoptera barn, och en styrelseledamot som hörde det här blev förtvivlad. Vi förlorar på att inte inkludera alla människor. Vi pratar mycket om det, och vi försöker göra något konkret åt det.

När vi möttes i samband med #metoo-debatten i våras var det aktuellt med en jämställdhetsplan för sektionen och klubben. Vad hände?

–  Den är inte riktigt klar ännu. Tiden räcker inte till, men jag blev jätteglad alldeles nyligen när Sandra Svensk och Ulrika Nilsson i Seko posten kontaktade mig och föreslog att vi skulle göra en gemensam förhandlingskonferens för kvinnor. Vi har bestämt att genomföra den under hösten.

Står politiskt till vänster

Mysan Hagman står till vänster politiskt men är, som sagt, varken engagerad i valrörelsen eller medlem i något parti. Hon har inte satt sig in i vilka frågor Seko och LO driver på nationell nivå, för henne är den lokala nivån tillräcklig.

–  Jag tittar inte så mycket uppåt.

Hon bryr sig, trots detta, om politik, och följer med i valrörelsen och den politiska debatten. Den skrämmer henne och gör henne deprimerad. Särskilt deppigt är det att Sverigedemokraterna verkar få så många röster bland LO-medlemmarna, anser hon.

–  Det är så kortsiktigt att vilja rösta fram ett parti som vill förstöra den välfärd som andra än SD byggt upp. Om man är missnöjd med välfärden ska man väl inte göra den ännu sämre?

–  Det är som om människor väljer att inte se det som är bra i samhället. De lyssnar på känsloargument  från politiker som Jimmie Åkesson, oavsett hur fakta ser ut. En dag står vi kanske där och behöver hjälp och så har majoriteten röstat bort välfärden. De som har det riktigt dåligt förstår, de röstar inte på SD.

En fråga som inte ger Mysan Hagman någon ro är klimatet. Varför är det inte fler politiker som bryr sig om det, undrar hon.

–  Jag älskar mat, jag älskar kött, men väljer att avstå för att rädda klimatet. Hur svårt kan det vara? Alla måste gå med på att göra förändringar i sina liv för att vi ska få ha kvar den här jorden.