”Ta till vänster. Om en och en halv kilometer, ta till höger. Ni är framme vid målet”, ­säger rösten i vår GPS. Men framför oss finns inte Trafikverkets rälsverkstad utan en helt vanlig närkingsk bondgård.

Vicktoria Hellsing skrattar glatt åt misstaget och vi också.

– Åk tillbaka till Hallsberg, säger Vicktoria när vi ringer upp. Ta järnvägsbron och rakt fram.

Nya instruktioner, och den här gången går det bra. Bakom granhäcken i Sannahed ligger Rälsverkstaden, utsträckt längs järnvägs­spåren mellan Kumla och Hallsberg. Gods- och persontåg smeker tätt förbi oss.

Det avlånga stålet har många namn

Solen steker och marken framför oss ser ut att röra sig. Men det är inte värmen som spelar oss ett spratt utan verkstadens 1,5 kilo­meter långa ”linje” med tusentals meter räls. Eller räl, eller möjligen skenor. Beteckningen på det avlånga stålet har många namn.

Rälsverkstaden bearbetar varje vecka 11  760 meter räls som levereras med tåg från Österrike och Frankrike. Eftersom verkstaden än så länge enbart kan hantera maximalt 60 meter långa räler måste det som levereras först kapas på mitten.

– Vi ska få en ”linje” som klarar 120 meter, säger Vicktoria. Då behöver vi inte längre börja med att kapa.

Operatörerna Vicktoria Hellsing och Sandra Snäll har jobbat i Sannahed i sju år och var de första kvinnorna
i produktionen. I dag är fyra av tretton fast anställda kvinnor.

Operatörerna Vicktoria Hellsing och Sandra Snäll har jobbat i Sannahed i sju år. De var de första kvinnorna i produktionen sedan verksamheten startade 1967. I dag är fyra av tretton fast anställda kvinnor. En anställdes så sent som i år.

– Det fanns en viss misstro kring om vi skulle klara jobbet, säger Vicktoria och Sandra. Vi har visat de som tvekade att de hade fel. Jobbet kan visst vara tungt – muskler behövs – men alla hjälper varandra. Män såväl som kvinnor.

En maskin från 1966

Arbetsmiljön har blivit bättre och bättre i och med att nya maskiner köpts in. Nya chefer har inneburit att verksamheten moderniserats. En del återstår att göra. En av de äldsta maskinerna är rälskaps- och borrmaskinen, som är från 1966. Den fungerar fortfarande, men kanske det börjar bli dags för en ny.

Nytt och fräscht är bra, säkert och rent, men kanske lite tråkigare, tycker Vicktoria och Sandra. Några kolleger, som vi stöter ihop med under vår rundtur på området, håller med. Att bara sitta vid en datorskärm är inte definitionen på ett bra jobb. Tjejerna vill vara ute, gärna i ur och skur. Det ska vara ett varierat och rörligt jobb.

Det fanns en viss misstro kring om vi skulle klara jobbet

– Gärna lite skitigt också, säger Vicktoria.

Sandra fick tips via arbetsförmedlingen att det fanns lediga jobb att söka på verkstad­en, och Vicktoria fick veta via en kompis. De sökte och fick jobb som operatörer, men också som lokförare respektive växlare. Utbildning har de fått på plats.

– Jag trivs så oerhört bra, att börja arbeta här är det bästa jag har gjort, säger Sandra. Något som inte alla får känna på sitt jobb. Jag är så tacksam för det.

Olika kvalitet på rälsen

Sandra och Vicktoria visar oss hur anläggningen fungerar. Hur rälsen behandlas på sex olika stationer längs ”linan”. Den lyfts upp med en traverskran, kapas av 60-talsmaskinen, förslipas, svetsas ihop, efterslip­as, riktas och läggs på lossningsvagnar för vidare färd ut i landet.

Rälsen har olika kvalitet beroende på var i landet den ska ligga. Hårt huvud i norr och mjukare söderöver är grundregeln. Huvudet är den del av rälsen där tågens hjul vilar.

Den helt obearbetade rälsen är mjuk som spagetti, vilket blir extra tydligt när traversen lyfter den till ”linan” och den böljar. I svetsen, som fogar samman längder på 420 meter, böjs rälsen för att det ska bli lättare att slipa ner svetsfogen. Därefter måste den riktas för att bli så rak som möjligt.

Specialbyggd lossningsvagn

Rälsverkstaden är en del av Trafikverkets materialservice, som har sitt huvudkontor i Nässjö. Den är en egen enhet och levererar räls till hela landet. I år byggs det nytt framför allt mellan Herrljunga, Vårgårda och Alingsås. Men Mikael Andersson, som är en av tre operatörer som lossar räls på plats, åker över hela landet. Från Malmbanan i norr till Skåne i söder. Ibland följer han med leveransen, som körs av Nordiska tåg, andra gånger tar han bil eller flyg. Rälsen läggs på plats av en specialbyggd lossningsvagn.

Sandra Snäll är en av dem på verkstaden som kan svetsa. Här svetsas rälsen samman till dess fulla längd, 420 meter.

Alla som jobbar på Rälsverkstaden är operatörer, vilket innebär att de kan de flesta ­arbetsuppgifter, med några undantag. Sandra svetsar och växlar, det gör inte Vicktoria, som i stället kör bangårdens lok. Lika men ändå olika, alltså.

När Sekotidningen besöker verkstaden är det högsäsong och åtta extra anställda. Det är också tillfälligt tvåskift mellan 06.00 och 23.15. Det är ovanligt varmt för årstiden och hett ute på bangården. Andra delar av året är det fullt med snö, och en isande vind över Närkeslätten.

– Då hjälper inga kläder i världen, säger Vicktoria. Men det är också en del av tjusningen med jobbet, liksom att skotta fram rälsen under snön.

Sekos kvinnliga nätverk

Vicktoria Hellsing är aktiv i Sekos kvinnliga nätverk på Trafikverket, Q-net. Dels för att det är viktigt att kvinnor i branschen aktiverar sig, dels för att visa att den typ av jobb hon och hennes arbetskamrater har passar tjejer lika bra som killar. Kvinnor kan, helt enkelt. Hon förnekar inte att det finns svårig­heter, som att få fram passande kläder.

– Det går att lösa. Skriv att det här är ­Sveriges gladaste arbetsplats, säger hon och ställer sig tillsammans med Sandra ovanpå räls­travarna med varsitt spett i högsta hugg.

– Ja, skriv det, säger Sandra.

Vicktoria berättar lite senare hur jobbet gör henne både glad och stark.

– Jag sprang Grisrundan nyligen, ett lokalt sju kilometer långt lopp i lera och skit. Jag tog mig runt, kanske tack vare den naturliga träning jag får på jobbet när jag klänger, kliver, lyfter och springer.