Seko, Fastighets och de tio andra förbunden bestämde sig ändå för att fortsätta tillsammans. I början av november presenterade de sina gemensamma krav: Tre procent eller lägst 783 kronor till alla som tjänar under 26 100 kronor, det så kallade knäet.

Samma procentsats som facken inom industrin gick ut med strax innan. I december ska samtliga förbund säga vad de tycker om kraven. Först då är det en formell samordning.

Kan bli fler krav än lön

Löneökningskraven är en insamlingsmodell, vilket betyder att var och en ger en summa till en pott som fördelas i lokala förhandlingar. Först därefter vet den enskilde individen hur mycket hen får i löneökning.

I mars 2020 kommer sannolikt det första avtalet att tecknas inom industrin och då bestäms den slutgiltiga nivån på löneökningarna för övriga arbetsmarknaden. Då sätts det så kallade märket, taket för löneökningar på hela arbetsmarknaden.

Märket sätts formellt först när LO-styrelsen godkänt det första industriavtalet. Det har dock ännu inte hänt att ett avtal fått nobben.

Även andra krav än löneökningar ryms i LO-samordningen. 2017 krävde förbunden till exempel förhandlingar med arbetsgivarna om avtalsförsäkringar och pensioner. Samtal som inleddes men som nu ligger nere.

Inför 2020 kräver de 12 LO-förbunden ökat skydd mot sexuella trakasserier och förbättringar när det gäller rehabilitering och arbetsanpassning.

Ett annan viktigt krav är tjänstepensionsavtal för alla där premierna betalas in från första intjänade kronan. Något som Seko fick igenom i tre branscher 2017: spårtrafik, kommunikation och järnvägsinfrastruktur.

1997 tecknades industriavtalet.

Industrins makt ifrågasätts

Industrin bestämmer genom märket hur stora löneökningarna blir på resten av arbetsmarknaden. Så har lönerna satts i Sverige sedan 1997. Då gick samtliga fack och arbetsgivare inom industrin samman och tecknade det första industriavtalet. Tanken var redan då att det skulle styra lönebildningen på hela arbetsmarknaden, och så har det blivit.

Inget talar för att det blir annorlunda den här gången, trots att Kommunal och Pappers ställer sig utanför. Inte heller kommer det att göra någon skillnad att förbunden inom 6F, Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko, på lång sikt vill ha en annan ordning och har varit tydliga med det i flera år.

Industriavtalet bör skrotas och ersättas med centrala förhandlingar mellan LO, PTK och Svenskt näringsliv, tycker 6F.

Andra förbund är än så länge inte beredda att stödja kravet på att industriavtalet skrotas. Men det finns förbund som åtminstone vill vara med och påverka märkets storlek. Handels är ett av dem. I en färsk lönerapport skriver Handels att möjligheten för låglöneförbunden att ta ut mer har minskat sedan 2010 och anser att det är dags att ändra på det. 

Knä

Knät är en form av låglönesatsning. Det innebär att alla som tjänar mindre än en viss summa får ett påslag i kronor i stället för procent. Om knät sätts vid till exempel 24 000 kronor i månadslön så är grundtanken att en person som tjänar 22 000 kronor i månaden får samma lönepåslag som om personen tjänade 24 000 kronor.Bestäms märket som exempel på 2 procent löneökning får personen 480 kronor i löneökning. I stället för 440 kronor, vilket är 2 procent av 22 000. Hur stort kronpåslaget blir varierar dock mellan olika avtal och beror på hur mycket pengar som samlats in till den lokala potten, vilket sedan fördelas.Undantag kan förekomma om riksavtalet innehåller en överenskommelse om individgarantier eller en höjning av lägstalönen, annars finns inga garantier om löneökning. En huvudvärk för fackförbunden som organiserar låglönegrupper är att arbetsgivarsidan inte helt och fullt har godtagit modellen med ett knä. De har i flera fall behövt ge upp andra fördelar i kollektivavtalet för att få upp lönerna de extra procentenheterna som knät ger utrymme för. Inför avtalsrörelsen 2020 har 6F krävt ett knä vid 28 000 kronor. 

De facken vill inte höja märket

Kritiken mot märket är i första hand att det är för lågt och därmed inte leder till utjämning mellan tjänstemän och arbetare och mellan män och kvinnor. Ett lågt märke ger dessutom, enligt kritikerna, företagen övervinster och gör det svårt att locka personal från privat till offentlig sektor där rekryteringsbehovet är stort.

Det här är argument som inte biter på industriförbunden inom LO, IF Metall, Livs och GS. De är inte beredda att höja nivån på märket eller att säga upp industriavtalet. Enligt deras sätt att se på saken har löneökningarna hittills varit precis så stora som de borde vara.

Märket anpassas till exportindustrins konkurrenskraft, vilket gör att det är onödigt att andra är med och bestämmer storleken, menar industriförbunden.

Facken inom industrin brukar också peka på att LO:s medlemmar generellt fått en reallöneökning under de 20 år som industrin bestämt löneökningstakten. Det stämmer, men är inte ett tillräckligt argument för att ordningen ska bestå, menar kritikerna. 

Det blir krav på en låglönesatsning 2020 och 12 av de 14 förbunden har alltså enats om hur den ska se ut. Även Kommunal står bakom den, men krävde att vissa grupper av kommunalare skulle få mer. Något som övriga förbund inte kunde stödja.

I år liksom tidigare är det alltså oenighet om låglönesatsningar som lett till att LO-samordningen spruckit. Så skedde både 2012 och 2016.

De flesta låglönesatsningar från 1997 och framåt har omfattat hela avtalsområden där genomsnittslönen är under en viss summa, till exempel 24 000 kronor. 2017 bestämde LO-förbunden att satsa på en ny modell. Den gick ut på att samtliga individer som tjänade under genomsnittet skulle omfattas.

Det blev också den modell som kunde samla flest förbund inför 2020 års lönematch.

–Den har gett resultat för de lågavlönade i våra branscher, säger Sekos avtalssekreterare Mats Ekekllnt.