Det är en tisdagskväll i januari. Jag sitter i soffan med datorn i knät när pappa ringer. Han har kollat nyheterna. “Vi hörde att du fått en ny arbetsgivare” säger han. “Jaha, vad spännande”, svarar jag, “det var mer än vad jag visste”. Vi skrattar.

Medan vi pratar börjar jag surfa runt efter mer information. Det finns inget på intranätet än, inget i jobbmailen. Några engagerade personer på Facebook har yttrat sig. Jag kollar vad SVT skriver. “Det är inte Kina i alla fall” konstaterar jag och lovar pappa att jag ska höra vad kollegorna tycker.

Kört tunnelbana 18 år

Jag har kört tunnelbana i 18 år. När jag började var jag 22 år gammal och det stod Connex på uniformen. De säger att man fastnar och de har rätt. Vi har fortfarande kvar ett gäng förare som anställdes av SL. De har en extra semestervecka och kan berätta historier om hur det var på den gamla goda tiden, när allt var lite vildare och lite friare. Mycket har hänt och det är svårt att veta exakt vad som är tidsandan och vad som beror på operatören, men de flesta är överens om att det var bättre att vara anställd av SL än av Hongkong.

Det är en märklig sak i sig att köra skattefinansierad tunnelbana och vara anställd av ett statligt företag från andra sidan jorden.

Det är en märklig sak i sig att köra skattefinansierad tunnelbana och vara anställd av ett statligt företag från andra sidan jorden. Det är ännu märkligare att kanske eller kanske inte vara anställd av Kina. Det var inte förrän i samband med protesterna i Hongkong 2019 som jag på allvar började reflektera över den saken. Min förundran har inte minskat. Den nya operatören ägs av brittiska Go-Ahead och ComfortDelgro, med säte i Singapore. Jag googlar Singapore och försöker förstå.

Det är ok att pappa fick veta före mig att MTR förlorat kontraktet. Tunnelbanan är allas. Jag har alltid känt att jag har dubbla intressen i verksamheten. Som skattebetalare och som anställd. Som resenär och som kollega.

Vad hände med pengarna?

På sistone har jag funderat mycket på vad man tänkte skulle ske, när man lämnade över driften till privata aktörer. Det verkar ha funnits en idé om att konkurrens skulle leda till effektivisering. Det verkar också funnits en bakomliggande föreställning om att SL inte kunde effektivisera och fortfarande behålla driften.

Jag tänker att vi har testat i 25 år nu och jag skulle vilja veta vad som hände med pengarna. Hur de har vandrat, i alla led. Jag skulle vilja veta vad vi tjänat och vad vi förlorat. Som skattebetalare och som kollegor, som människor och som samhälle. Jag skulle vilja ha en utvärdering, inte en ny operatör.

Intresset för utvecklingen är måttligt bland kollegorna. Man är luttrade. Jag berättar vad jag läst i tidningen: att Go-Ahead ställde till det så mycket i England att man blev en bidragande faktor till ett återförstatligande av järnvägen. Det väcker ändå viss entusiasm. Kanske kan vi hoppas på samma.