Det krävs ett särskilt sorts mod för att vara den som ställer sig upp – på vilken arbetsplats som helst på dagens arbetsmarknad– och säger ”hit men inte längre”.

Efter decennier av nedmontering av arbetsrätten, med tillsvidareanställningar som alltmer byts ut mot korta påhugg, bemanningsanställda, konsulter, F-skattare, egenanställda, gigare, lönebidragare, visstidare, sms-jobbare och andra olika typer av otrygga, löst hängande och mer eller mindre rättslösa jobbvarianter, är det just dit vi kommit – att det inte är självklart för var och en att larma om missförhållanden eller kräva förbättringar från arbetsgivaren.

I dagens debatt har det ändå, fullständig galet, från vissa håll lyfts att skyddsombudsrollen som den ser ut i dag kanske borde tas bort.

Den utvecklingen vore katastrofal. Ett skyddsombud, vare sig det är lokalt, ett huvudskyddsombud eller ett regionalt skyddsombud, kan aldrig ersättas av någon annan variant.

Bransch- och yrkeskunskap, kännedomen om vad som ”händer på golvet” och närheten till arbetskamraterna är just det som gör skyddsombudsuppdraget, precis som det ser ut i dag, så effektivt.

Varken inspektörer, arbetsmiljörådgivare, ”oberoende arbetsmiljökonsulter” eller någon annan utomstående funktion kan matcha den lokala förankringen som krävs för att, på riktigt, kunna medverka i systematiskt arbetsmiljöarbete.

Men de står där ändå. Säger ”hit men inte längre”, kräver åtgärder, samverkar, viker sig dubbla för sina arbetskamraters arbetsmiljö och vägrar ge upp.

Jenny Bengtsson

Att ta på sig rollen som skyddsombud är inte heller direkt, hur mycket en del tjänstemannaförbund än försöker få det att låta, ett lyft i karriären.

Uppdraget är inte bara svårt och prövande – det kommer också ofta med ett högt pris. I en rapport för några år sedan kunde LO visa att skyddsombud i Sverige hotas, trakasseras, diskrimineras och i vissa fall till och med utsätts för omedelbar fara.

En tredjedel av alla skyddsombud har hindrats att utföra sina uppdrag och det är också, tyvärr, vanligt förekommande att skyddsombud nekas att gå behövlig utbildning för sina uppdrag.

Lägg därtill avstannad löneutveckling, omplaceringar och sämre scheman som för ofta bara är illa dolda konsekvenser efter skyddsombudsingripanden för att trygga arbetsmiljön.

Men de står där ändå. Säger ”hit men inte längre”, kräver åtgärder, samverkar, viker sig dubbla för sina arbetskamraters arbetsmiljö och vägrar ge upp.

Hur arbetsmarknaden skulle fungera, hur arbetstagare skulle behandlas och vilken arbetsmiljö som skulle råda om, eller kanske när, arbetskraftens röster slutligen tystnat känns som en mardröm att ens spekulera i.

Därför, som en av otaliga anledningar och med tanke på den hårda arbetsmarknad som råder redan i dag, ska de tusentals skyddsombud som kämpar på där ute hyllas.

De har tagit på sig ett ofta otacksamt uppdrag – men de är alltid fullständigt oumbärliga.