Kriminalvårdare: ”Vi bygger upp en krutdurk”

När Sekotidningen var på besök på Kumla hade coronaviruset ännu inte slagit till på allvar. Bara ett par veckor senare var det förbjudet med såväl besök som permissioner.

Det är trångt i det lilla rummet på Riksmottagningen på Kumla där två intagna är inlåsta tillsammans tolv timmar varje dygn. En våningssäng, ett skrivbord, en stol, två hyllor och en toalett med dusch bakom ett svart skynke utgör hela inredningen.

I det rum Sekotidningen besöker står en plastburk med såpavatten på golvet, det är rent, nästan pedantiskt och mycket kvavt, trots den kalla årstiden. Solen ligger på mot fönstret.

–På sommaren är det ännu varmare, och det går ju inte att öppna fönstret för att få in frisk luft, säger Thomas Hagsten, kriminalvårdare och ordförande för Seko på Kumla.

Han oroar sig för vad som kan hända om dubbelbeläggningarna blir långvariga.

–Vi bygger upp en krutdurk, de intagna bor trångt och allt fler saknar sysselsättning. Vår verkstad kan inte ge jobb åt alla, bara det skapar i sig oro. Läget sliter hårt på personalen. Vi behöver mer personal för att klara av uppdragen och säkerställa ordning och säkerhet, säger han.

Han lägger till att målet och uppdraget att rusta de dömda till att klara sig bättre efter strafftiden, att inte återfalla i brott, blir allt svårare att uppnå.

Vi har fått en till anställd hos oss och det har hjälpt. En del kollegor känner nog att de inte orkar på sikt

Till riksmottagningen kommer alla som dömts till minst fyra års fängelse för att utredas och få sin vidareplacering. Utredningen ska ta 6 till 8 veckor, men på grund av beläggningen och platssituationen på andra anstalter – det är kö –kan tiden bli längre och ibland får intagna sitta kvar upp till 12-16 veckor.

Nattligt spolförbud på toaletten

Normalt sett är det 60 platser, men platsbristen har gjort att antalet platser ökat till 79. Varje avdelning har fått 40 procent fler intagna – genom att göra enkelrum till dubbelrum.

Cellerna på Riksmottagningen är små, men uppfyller kravet att vara minst åtta kvadratmeter, och får hysa två personer. Vi pratar med flera intagna om situationen, alla vill vara anonyma. De säger att det största problemet är att det är svårt att sova i de små rummen.

Värmen är en sak, det är också lätt att störa varandra. Någon kanske snarkar. En annan går på toa mitt i natten. Fördelen med toalett på rummet är att ingen behöver kalla på nattpersonal för att bli utsläppt. Där det sker vaknar i regel hela avdelningen.

–Vi har dock spolförbud på toaletterna nattetid, säger de unisont.  

En kille i 30-årsåldern, har delat rum i åtta veckor. Han tycker att sömnbristen är värst. Det påverkar humöret. Det kan bli en hel del tjafs.

–Man försöker att inte komma i konflikt, säger han.
En annan oroade sig för att hamna i samma cell som någon som mår psykiskt dåligt.

–När jag kom var det en kille som sa att han hörde röster. Jag blev rädd att det kunde vara min rumskompis. Det blev det inte som tur var.

Tyst och lite spänd stämning

Nackdelen med ett dela rum och toa är intrånget i integriteten. Det kan vara riktigt jobbigt att aldrig få en stund för sig själv. 

En av killarna har varit på Kumla en vecka. Han är extra glad för att han fick underslafen.

–Att ligga däruppe är som att vara på isoleringen, säger han.

Det trånga allmänna utrymmet på avdelningen är fullt av killar och män i olika åldrar. Några ser på tv. Det står ett brädspel på ett bord. Det är tyst och lite spänd stämning.

Efter sommaren har vi nått vårt tak. Jag är tacksam för att de rum vi har kvar är för små för att dubbelbeläggas

Intagna på Riksmottagningen är deltagande i utredningen den enda sysselsättningen, vilket kompenseras med promenader och bollspel.

–Vi försöker utöka promenaderna nu när det blivit så trångt, säger kriminalvårdare Alan Roozbayani.

Han tycker att ökningen av antalet intagna från 10 till 14 på avdelningen skapat en hel del stress. Det är trångt i de gemensamma utrymmen och framför allt blir det mindre tid för samtal.

–Vi har fått en till anställd hos oss och det har hjälpt. En del kollegor känner nog att de inte orkar på sikt, säger Alan. 

För att göra dubbelbeläggningen något så när rättvis är det den som senast anlänt till anstalten som dela rum med den som är näst sist anländ. Efter en tid kan man flytta vidare till ensamcell.

Det är personalens uppgift att övertyga och motivera den som ska dela cell, försöka komma fram till att det kan vara en bra lösning. Även när det är mot den enskildes vilja. Enda sättet att slippa blir att ställa till bråk. Då kan det bli isolering istället.

Det behövs 2000 nya platser

–Våra kriminalvårdare sköter det här jättebra, säger stf anstaltschef Cecilia Wärn. 

Efter sommaren har Kumla, Sveriges största anstalt, ökat sitt platsantal från 420 till över 500. Sen är det stopp har anstaltsledningen deklarerat. Kumla är fullt, ja överfullt och varken personal, sysselsättning eller lokaler räcker till för fler.

–Då har vi nått vårt tak. Jag är tacksam över att de rum som är kvar är för små för att dubbelbeläggas. Vi hoppas att det hus revs nyligen snart ska byggas upp igen, säger Cecilia Wärn.

Fram till 2029 behövs 2 000 nya platser på häkten och anstalter har Kriminalvården kommit fram till. Platser som kostar. Bara de närmaste åren begär myndigheten ett budgettillskott på nästan en miljard kronor och då är inte alla byggkostnader inräknade.

Hyresförhandlingarna med statliga Specialfastigheter har dragit ut på tiden och försenat flera byggen med minst ett år. Bland annat på Kumla.

För personalen är väntan på nya ordinarie platser oviss. Ingen vet hur länge de extra platserna, som kallas beredskapsplatser, behövs. Först trodde man att det skulle vara tillfälligt, nu verkar det luta åt att det blir långvarigt.

Fyra av tio intagna under 30

Att risken för oroligheter ökar är ledning, fack och personal ense om. Än så länge har anstalten lyckats hålla tillbaka hot och våld mot personalen, samtidigt är rapporteras det om mer ”ohörsamhet” bland intagna. Det betyder att de intagna inte följer regler och rutiner, bråkar med varandra och orsakar konflikter, även med personal.

–Vi måste bli bättre på att förebygga konflikter, och då behövs mer resurser, särskilt i den här situationen med överbeläggning, säger säkerhetshandläggare Stefan Engdahl, som sammanställt personalens incidentrapporter för 2019, med statistik över hot och våld, resor till sjukvården och allt möjligt annat.

Att klienterna inte lyssnar på tillsägelser har delvis med ålder att göra. Fyrtio procent är under 30 år och många unga saknar respekt för auktoriteter och samhälle, enligt personalen.

Plus att de mår väldigt dåligt psykiskt och är sköra. En del kan inte läsa och skriva. Allt detta gör att klienterna tillbringar mer tid än nånsin på Örebros psykiatriska akutmottagning.  Kriminalvårdarnas arbetstid på akuten har fördubblats de senaste året.

Thomas Hagsten har hela tiden varit emot att anstalten sagt ja till beredskapsplatserna, som tvingar fram dubbelbeläggningar. Det hade varit bättre, menar han, om myndigheten byggt om ett uttjänt hus för länge sen. Nu är det rivet, ingen vet när ett nytt står på plats.

Kriminalvården ska förbereda den dömde för ett liv i frihet utan återfall. Ett mål som finns kvar trots det svåra läget.

Vi tar bort saker utan att ge något tillbaka. I längden är det inte en bra strategi

–Det blir svårare när vi inte kan erbjuda alla full sysselsättning, säger Cecilia Wärn. På grund av platsbristen har vi även korttidsdömda som går ut direkt härifrån utan att vara förberedda på ett vanliga svenssonliv. Det finns inte platser att slussa dem till. Det är inte bra.

Andra inskränkningar i klienternas liv, förutom trängseln och brist på sysselsättning, är att det sedan sista februari inte går att sätta in pengar utifrån. De pengar man har att röra sig med minskar drastiskt och beslutet har lett till att intagna strejkat.

Den som jobbar har 13 kronor per timme, övriga hälften så mycket. Pengar som går till att handla i kiosken.

–Vi tar bort saker, utan att ge något tillbaka, säger Stefan Engdahl. I längden är det inte en bra strategi.