Det krävs hand­kraft när Micke borrar för nya tunnel­banan

Micke Vilhelmsson är bergarbetare och an­ställd på SBT Sverige, som ingår i Subterra, ett tunnelbyggföretag med huvudägare i Tjeckien. Det är ett snabbt växande bolag, som enligt Sekos ombudsman Sandra Lind­ström ”sköter sig skapligt”. Det finns inga brister när det gäller säkerhet och villkor.

Micke Vilhelmsson har borrat tunnlar sedan 1993. Han har varit sex år i Norge och var med i slutfasen av jobbet med tunneln genom Hallandsåsen.

Det senare är inte ett projekt han skry­ter med.

– Nja, det tog för lång tid att bygga den, säger han.

Tre mil nya tunnlar

Sedan två år är Micke en av många berg­arbetare, maskinförare och mekaniker som jobbar med att förbereda bygget av nya tun­nelbanelinjer i Stockholm. Över hela stan pågår olika förberedelser och precis söder om city, kring knutpunkten Gullmarsplan, pågår flera projekt.

Det ska bli nya stationer och flera spår­tunnlar för blå linjens förlängning österut och söderut. Den ska vara klar 2030.

Hela projektet, som leds av Region Stock­holm, är tre mil långt, har 18 nya stationer och ska stå färdig 2034. Den senaste nyheten är att notan för bygget växt dramatiskt, från 23 till 32 miljarder. Regeringen är kritisk och ska se över ekonomin.

Spårtunnel ska hålla i 120 år

När vi träffar Micke Vilhelmsson ska han hjälpa en kollega med borrningen vid en av de arbetstunnlar som ska leda sten och berg ut från spårtunnelbygget.

Arbetsplatsen är inklämd bland skolor, företag och bostäder i Hammarby sjöstad.

Det är kul för stockholmarna, men själv kommer jag inte att åka så mycket. Jag bor i Värmland, säger han.

– Det är lite känsligt eftersom vi inte får störa hur mycket som helst, säger Micke.

Arbetstunneln vid Hammarby ska använ­das i fyra till fem år och sedan sättas igen. Spårtunneln ska hålla för trafik i 120 år.

För Micke spelar det ingen större roll hur tunnlarna han bygger används. Jobbet ska göras säkert och med hög kvalitet vad det än ska bli. Han säger att ett bra gäng med stark sammanhållning gör arbetet roligare och bättre. Att tunnelbanan inte har byggts ut med så många nya linjer som nu sedan 1970­-talet och att det är ett historiskt projekt är inget som Micke funderar över.

”Vi måste kunna lite om allt”

–Det är kul för stockholmarna, men själv kommer jag inte att åka så mycket. Jag bor i Värmland, säger han. Men stolt kan jag ju vara ändå.

Han är skyddsombud och lägger stor vikt vid att minska risker för olyckor. Subterra bryr sig om arbetsmiljön.

– Vi har klarat oss utan olyckor hittills och det ska inte få ske.

Alla som jobbar med tunnelbygge måste kunna lite om allt, men de har också ett spe­cialområde. Mickes är att borra.

När Sekotidningen är på plats hoppar han in som stöd för en kollega.

Uppe i borriggens hytt är det varmt, tyst och stilla. Micke sitter i förarsätet och styr med två joystickar. Riggen är upphängd på gummi, vilket gör att den inte vibrerar.

Dagens moment går ut på att borra hål för 18 rör som ska in 12 meter i berget framför oss, eller stuffen, som bergarbetarna säger. Arbetet att borra tar ungefär tre timmar.

Handskrota är det mest riskfyllda

De är tre som jobbar tillsammans i tun­neln och den som kör borren måste hela tiden veta var kollegorna är. Micke håller ständig koll framför och runt maskinen och kan ropa i komradion.

När rören är på plats ska de fyllas med cement. Det ger ett skyddande tak inför nästa steg i arbetet, sprängningen.

– Rören sprider ut cement som en solfjäder och det fungerar som lim över stenen, säger han.

Arbetsmomentet kallas spiling och an­vänds när berget inte bär sig själv. Sedan ska berget laddas för sprängning. Innan det sprängs backar borriggen undan.

Därefter är det dags att köra ut den sprängda stenen med lastbil. En maskin skrotar, det vill säga tar bort lös sten som inte fallit ner vid sprängningen. Men det räcker inte. Det behövs även handkraft.

– Vi hissas upp i en korg och tar bort löst berg för hand, med ett spett. Det kallas att handskrota och är det mest riskfyllda i job­bet.

Bor på hotell under veckorna

– I värsta fall får du ett stenblock över dig.

Sist läggs ett lager med betong över den sprängda ytan.

I borriggen kan Micke dels se genom glas­rutan hur maskinens armar rör sig, dels följa maskinens arbete på en liten skärm intill förarsätet.

Tunnelns ”teoretiska riktning” syns på en annan skärm. Där framgår att tunneln i nästa fas böjs en aning åt höger. För det mesta funkar det att följa ritningen.

– Om vi märker att det inte går tar vi kon­takt med konstruktören. Det är väldigt vik­tigt med dialog i det här jobbet.

Tunnelarbete är mer varierat än att arbeta i gruva. Man är inte bara nere under jord. I like it.

Micke och hans kollegor arbetar dag­ och kvällstid, sex dagar i veckan. Efter en arbets­period kommer en ledig vecka. Då åker Micke hem till Råda, sju mil norr om Karlstad.

–Det är avkopplande, säger han.
I Stockholm bor han på hotell i närheten av arbetsplatsen. Företaget hyr. Sängarna är bra och det är ett riktigt kök och det går att laga bra mat. Något Micke uppskattar.

Inga infödda stockholmare

Eftersom han bor långt från arbetsplat­sen har han traktamente för att täcka mer­ kostnader. Han har även underjordstillägg, skifttillägg och kortare arbetstid. Lönen är bra. Snittet i yrket är 41 000 kronor.

–Jag tror det är nödvändigt med bra vill­kor om vi ska locka tjejer och killar till bran­schen. Jobben finns i Stockholm, men inte all personal. Hos oss är ingen infödd stock­holmare.

Ossi Härkönen från Finland är en av dem. Han har jobbat i gruvor i både Finland och Sverige. Det har varit okej, men att bygga tunnel är mycket bättre.

– Det är ett mer varierat arbete, man är inte bara nere under jord, säger Ossi på engelska.

–I like it.