Här försöker Mikael dela ut post utan stress
Färre brev men hektisk arbetsvardag. Sekotidningen följde Mikael Eriksson på Postnord en torsdag under veckan då facket uppmanat alla att ”jobba rätt”. Han älskar brevbäringen, men tycker att jobbet blivit mer tidsstyrt.
”Rena rama julafton. Frågan är om jag får med allt”, säger Mikael Eriksson om mängden paket.
Några trappor ned i ett kontorshus på Klarabergsgatan i Stockholm råder tystnad. Klockan är strax efter halvsju och ett 20-tal brevbärare jobbar koncentrerat jämte varandra och sorterar post som ska avhämtas i box.
Mikael Erikssons blå lådor innehåller post till Regeringskansliet, till museer och företag. Det är många dagstidningar som måste prioriteras, Financial Times trängs med Dagens Industri, tidningen Syre och Dagen.
7:15 packas boxposten
Det är ett kretslopp av post i lådor som finsorteras och läggs i nya lådor som markeras för tidig eller sen utkörning och lastas på olika vagnar.
— Jag behöver vara klar vid tjugo i åtta för att hinna vidare. Det här är det lilla träningspasset, säger Mikael och lyfter låda efter låda.
7:38 är Micke klar med boxsorteringen
Det har blivit tomt i sorteringen, de flesta har gått på frukostrast. Mikael käkar frukost hemma och brukar ta rasten på eftermiddagen i stället.
Nu går han upp en trappa. Halvvägs i avlånga lokalen ska posten till postnummer 113 28 ”kammas in”, finsorteras per uppgång och hushåll.
Det var förra året som varannandagsutdelningen, kallad Solo, började. Det ledde till debatt och protester från allmänheten, för brevbärarna blev det ett nytt sätt att jobba.
Bakgrunden till utdelningen varannan dag var att det skickas färre brev. Men enligt Mikael är det fortfarande en hel del post, bland annat på grund av mängden tidningar.
I dag är en sådan dag, månadens Ica Buffé ska ut.
— Det har blivit tajtare sen Solo. Det är tyngre och kruxet blir att hinna allt. Det här måste jag vara klar med till nio, säger Mikael och matar in tidning efter tidning i de smala facken.
8:45 kommer ”klumpen”
— Folk är som tokiga i att beställa hem grejer. Det här är nog ett rekord, säger Mikael och tar sig en titt på mängden paket (”klump” på postspråk) som ska ut på hans område.
Det är visserligen varannandagsutdelning, men varubrev ska ut varje dag. Det betyder att han efter dagens slinga ska göra en avstickare till sitt andra område och dela ut sju paket där. Om han hinner, påpekar han.
Nu är det ett pusslande med att packa ihop brev, tidningar och paket. Allt ryms inte på cykeln så Mikael bakar buntar med post som ska köras ut av en chaufför till buntlådor längs vägen.
— Det där var en pärs, säger Mikael om en av paketbuntarna där paketen sladdade runt och inte ville ligga stilla.
9:45 är det lunch
Mikael värmer mat i mikron och slår sig ned i fikarummet. En stunds lugn infinner sig innan det är dags att hämta cykelhjälmen och packa cykeln.
Hissen upp och ut på Klarabergsgatan. Kontoret ligger granne med centralstationen och det är livlig trafik. Mikael trampar i väg till Vasagatan, förbi LO-borgen upp mot Upplandsgatan.
10:30 är första stoppet
Mikael säger att han är tio minuter sen, men verkar ta det med ro. I 37:an finns det fastighetsboxar, det är uppskattat att slippa gå till alla våningsplan.
— Det underlättar verkligen för oss.
Fastigheterna längs Upplandsgatan är gamla. Det är portuppgångar med marmorgolv, väggmålningar och stuckatur. Hissarna är ofta av den äldre, rangliga modellen med gallergrind.
Mikael tar hissen upp i nästa uppgång och joggar ned.
— Jag kallar det speed walk.
Ute vid cykeln bläddrar han bland paketen.
— Det är rena rama julafton. Frågan är om jag får med allt. Det har blivit så att paketen styr, det är väl det som Postnord lever av.
11:58 hämtar mer post i buntlåda
Nu är vi framme vid en springkåk, alltså ett hus utan hiss. Fem våningar upp, reklam till alla som inte satt upp en Nej tack-skylt.
Nu ligger ändå Mikael bra till, konstaterar han.
— Det viktigaste är att inte stressa upp sig. Det lönar sig inte att jobba fel, tvärtom. Jag har dålig rygg med en trasig disk, det kom efter att jag jobbat fel.
Det har blivit många besök hos naprapat, nu räcker det med att stretcha ryggen.
— Men jag måste göra det varje dag. När jag kommer hem, men också i omklädningsrummet. Det är min räddning.
Han har jobbat på Postnord i 22 år, på det här kontoret i 18. Han tycker om att vara brevbärare, det är flexibelt och man får ta egna initiativ.
— Jag älskar brevbäringen. Man får ju vara utomhus, det är skönt. Ibland är det skitväder, men det får man ta. 80 procent av jobbet älskar jag. Innejobbet på kontoret är lite mer kaotiskt och det har blivit alltmer tidsstyrt.
15:15 är arbetsdagen slut
Tillbaka på kontoret är det dags att ta itu med post som eftersändas. Mikael konstaterar att det är en fördel att kunna sitt distrikt.
Vad tycker du om SekoPostens ”Jobba rätt”-kampanj?
— Det är bra att få en påminnelse. Jag försöker att jobba rätt, men det är lätt att glömma. Jag håller ett rätt högt tempo, joggar upp i trapporna men försöker att inte stressa inte ihjäl mig. När jag var yngre var det lite mer en tävling att hinna med.
— Det går inte att hinna med allt varje dag. Det är inte vad en brevbärare vill, men saker förändras.
Fackliga kampanjen ”Jobba rätt”
Det var för drygt tio år sedan som ”Jobba rätt” lanserades. Det startade lokalt i Malmö 2010 men blev en central kampanj från Seko Posten 2011 och fortsatte 2012.
Enligt Seko Posten fick den fackliga kampanjen mycket uppmärksamhet för tio år sedan, men problemet med stressig arbetssituation har fortsatt. Därför kördes kampanjen igen under vecka 38.
Tanken med ”Jobba rätt” är att alla ska hålla sig till de lagar, avtal och riktlinjer som reglerar arbetsdagen, i stället för att själva försöka kompensera för otillräcklig bemanning. Helt enkelt att jobba enligt de instruktioner som arbetsgivaren ger – utan att försöka trolla med knäna för att lösa en stressig arbetsvardag.
