Anders, som egentligen heter något annat, är bantekniker och lokförare på ett underhållsbolag och har uppdrag som olycksplatsansvarig, OPA, för Trafikverket. (Se faktaruta.)

Han är en av flera olycksplatsansvariga som Sekotidningen talat med och som efterlyser större förståelse hos arbetsgivarna för att uppdraget är psykiskt påfrestande.

Anders säger att det finns ett stort behov av att prata med någon efter att ha sett svårt skadade eller dödade människor. Helst ska denna någon vara en professionell samtalspartner som kan ge det rätta stödet.

– Jag tycker att det borde vara rutin att företagshälsovården ringer och kallar in en OPA som varit ute på ett svårt uppdrag, särskilt vid personpåkörningar. Det är inget man alltid själv förstår att man behöver. Kanske även Trafikverket kunde ta på sig ett större ansvar.

Det dröjde ett år innan Anders kallades ut på sitt första uppdrag. Han avlöste en kollega på en olycksplats och strax efteråt kall- lades han till en ny olycka, samma dag. Han var först på plats där två omkomna fanns. Räddningstjänsten kom senare.

Anders, som kom ensam till olycksplatsen, fick börja med att mota bort civila som hade sett olyckan och som befann sig nära den påkörda bilen.

– Min fru sa att jag borde gå och samtala med någon, men jag tyckte inte det behövdes. Då. Jag fick ingen kallelse och det hela rann ut i sanden. När jag kom iväg till företagshälsovården– långt senare – hade jag själv bearbetat det. Det tog onödigt mycket tid och kraft.

Anders tror att familj, vänner och kolleger ofta får ersätta en professionell kontakt. Andra vittnar om samma erfarenhet.

En av dessa är Carl-Arne Eriksson, banarbetare och OPA på Strukton rail i Södertälje.

– Jag är lyckligt lottad som har en förstående fästmö, säger han.

Carl-Arne Eriksson är övertygad om att det skulle vara en fördel om han och kollegerna alltid hade möjlighet att tala med någon  efter en svår personpåkörning.

– Jag tycker inte att arbetsledaren ska ringa, men kanske företagshälsovården. Idag blir det i regel att man ringer en kollega som man vet är vaken, om det är på kvällen eller natten. Och så pratar jag med familjen.

Han säger att det är viktigt att prata om vad som hänt och hur det kändes, helst tillsammans med andra.

–Det har en tendens att komma upp till ytan senare om man inte pratar om det direkt.

Carl-Arne Eriksson har tidigare jobbat inom andra yrken där han sett blod och döda människor. Han tror att det hjälper honom att bearbeta olika händelser.

– Det kan låta okänsligt, men betyder inte att jag är oberörd, tvärtom. På utbildningen till OPA fick vi höra att vi inte skulle gå fram till skadade eller döda, för att minska vår utsatthet. Det är lättare sagt än gjort. I praktiken är det omöjligt att följa.

Strukton rails personal kan, om de vill, delta i den debriefing som räddningstjänsten har efter en olycka.

– Det kan vara knepigt att hinna. När de åker ifrån olycksplatsen börjar vårt arbete, och när vi är klara har de åkt hem. Vid ett tillfälle hade räddningstjänsten debriefing på plats och det funka- de även för oss, säger Carl-Arne Eriksson.

Även Infranord i Stockholm utnyttjar sedan några år Trafikverkets avtal med räddningstjänsten. Företaget har också ett avtal med företagshälsovården att OPA ska ringa upp efter en händelse. Ett arbetssätt som Infranords skyddsombud jobbat hårt för.

– Arbetsledaren ska ta kontakt med den enskilda för att förvissa sig om att hen tagit kontakt med företagshälsovården eller räddningstjänsten. Det ska inte vara upp till den enskilda att avgöra om hen ska ha samtal eller inte, säger Alexander Koliopanos-Panos, olyckplatsansvarig och huvudskyddsombud på Infranord i Stockholm.

På ett möte med huvudskydds- ombud i höstas var det många som inte kände till vad som gäl- ler.

– Det ska gälla i hela företaget, men arbetsledningen verkar inte att ha spridit information till alla, säger Alexander Koliopa- nos-Panos.

Uppdraget som OPA kräver full koncentration, enligt Anders, Carl-Arne och Alexander. Den som samtidigt är faktainsamlare, har extra mycket att hålla reda på. Det kan bli rörigt och stressigt.

– Det ringer i telefonen hela tiden samtidigt som man ska gå runt med en checklista där allt ska antecknas, plus att man ska prata med alla människor som befinner sig i området. Bevis kan försvinna – det kan snöa och regna exempelvis – så det är viktigt att vara snabb, säger Anders.

En OPA tar bilder, letar efter detaljer som trasiga staket, klädhögar och allt som kan ha med olyckan att göra. Hen ska garantera räddningstjänstens säkerhet och har mandat att kalla in det stöd som behövs för att samla in fakta och röja på platsen. Målet är att trafiken ska börja rulla så snart som möjligt.

För Carl-Arne Eriksson är stresspåslaget en del av tjusningen med uppdraget, han gillar att det händer saker, att det är ”action”. Det händer, trots det, att det blir för mycket även för honom. Vid dessa tillfällen är det skönt att vara två som arbetar tillsammans, tycker han. Anders och Alexander håller med.

– Det finns ett formulär att följa, vilket underlättar arbetet på fältet, men det vore ännu bättre om vi alltid kunde vara två som åkte ut. En samlar fakta, den andre sköter kontakterna på plats, säger Carl-Arne.

– Jag får ringa en kollega och be denna följa med, det gjorde jag de första gångerna, men det är ingen garanti för att det verkligen går.

På de flesta företag verkar det vara okej att ringa en kollega för att slippa vara ensam, även om det inte är obligatoriskt. Stödet efteråt fungerar också olika.

Trafiksäkerhetschef Ronny Fredriksson på Infranord, anser att det egentligen är Trafikverkets sak att se till att OPA får det stöd hen behöver. Företaget har ändå byggt upp en egen rutin.

– Vi har en rutin, för att vi bestämt att vi ska ha det, och det fungerar. Men frågan om vem som har ansvar för OPA tycker jag du ska ställa till Trafikverket, säger han.

Struktons säkerhetschef Niklas Andersson tycker att det är ett självklart arbetsgivaransvar.

–Det finns en krisberedskap hos oss, arbetsledaren ska hålla ett öga på hur personen mår. Vi erbjuder även stödsamtal om det finns behov. Det avgörs från fall till fall.

Urban Haglund är nationell samordnare på Trafikverket. Han medger att Trafikverket har ett ansvar för de olycksplatsansvariga, men säger att det framför allt handlar om krav på kompetens och utbildning.

– Det är OPA:s arbetsgivare som har arbetsmiljöansvaret, men vårt samarbete kan säkert utvecklas, säger Urban Haglund.

Vad är OPA?

  •  OPA-tjänsterna är en del av kontrakten för ”basunderhåll järnväg” och personen som är OPA (olycksplatsansvarig) har uppdraget vid sidan av sin ordinarie tjänst på det företag som har underhållet.
  •  När en olycka inträffar på järnvägen kallas OPA ut till platsen som Trafikverkets representant. OPA samordnar arbetet på olycksplatsen, ser till att räddningstjänsten har en bra arbetsmiljö, ansvarar för röjningsarbetet och beslutar när trafiken kan komma igång.
  • Varje år omkommer drygt 100 personer i järnvägstrafiken genom påkörning, de flesta är självmord. Trafikverket och branschen har
ett gemensamt mål att halvera antalet självmordsfall, bland annat genom att förhindra dem med stängsel och genom olika åtgärder vid stationer och perronger.
  • Forskning har visat att den som hindras från att ta sitt liv vid järnvägen i de flesta fall inte gör fler försök.
  •  När det gäller arbetsolyckor på järnvägen finns en nollvision.