Forskaren: Vem som helst ska inte jobba på ungdomshem

Det säger Peter Andersson, nybliven doktor i socialt arbete vid Stockholms universitet. Han lade nyligen fram en avhandling där 59 behandlingsassistenter inom Statens institutionsstyrelse, Sis, berättar hur de ser på sitt arbete, på ungdomarna, på våld och känslor.

En slutsats är att det inte räcker med utbildning för att ge en god vård och behandling men att det är en förutsättning för att lyckas.

–Den som ska arbeta på Sis måste vilja arbeta med barn och unga. Och det är väldigt viktigt att ta reda på den blivande personalens människosyn. Det går att undersöka redan under rekryteringsprocessen, säger Peter Andersson.

Det finns en arbetsplatskultur på Sis där styrka premieras före svaghet. Om du visar rädsla riskerar du att kollegorna inte vill arbeta tillsammans med dig.

–Personen måste vara medveten om att ungdomarnas problem kan visa sig på olika sätt och att de måste bemötas på att konstruktivt sätt.

En annan slutsats av intervjuerna är att personalen behöver tala mer om sina känslor, om den rädsla och oro som de ibland kan känna när kollegor och/eller unga attackeras, eller när det uppstår våldsamma situationer.

Våldet är normaliserat

–Det finns en arbetsplatskultur på Sis där styrka premieras framför svaghet. Om du visar rädsla riskerar du att kollegorna inte vill arbeta tillsammans med dig. Där behövs en förändring.

Den senaste tiden har Sekotidningen, och andra medier, berättat om missförhållanden på Sis ungdomshem.

Unga flickor for så illa på Björkbacken i Göteborg att hemmet stängdes tillfälligt.

Samtidigt har personal utsatts för grovt våld och misstänkt mordförsök på andra ungdomshem.

Hänger de här händelserna ihop?

–Ja, det skulle jag säga. En röd tråd i min avhandling är att våldet på institutionerna sällan bara har en riktning. Många anställda har svårt att se att de själva är en del i våldsreaktionerna.

–Det kan i sin tur bland annat bero på att våldet – från båda håll – blivit normaliserat, det blir en del av arbetet. Något som nyanställd personal snabbt kan ta till sig av sina kollegor.

”Personal ska inte utsättas för våld”

Att våldet uppfattas som en del av arbetet och inte som det våld det faktiskt är, ser Peter Andersson som en betydande arbetsmiljörisk.

–De så kallade särskilda befogenheterna, det vill säga personalens rätt att ta i ungdomar, lägga ner dem på golvet eller låsa in, motiveras ofta av att det är för den unges eller kollegornas säkerhet.

–Många ser inte att det kan uppfattas som våld i ungdomarnas ögon.

En banal regelkonflikt där personalen säger ”du ska städa ditt rum” eller ”du får inte fler cigaretter” kan eskalera till en våldsincident där personalen inte alltid ser sin del i att det trappas upp.

–I Uppdrag gransknings program om Björkbacken säger en av flickorna ”jag spottade först”. Att då spotta tillbaka, som en behandlingsassistent gjorde, blir att sänka sig till samma nivå som ungdomarna. Det är bättre att gå undan och senare prata om vad som hände. Personalen ska naturligtvis inte heller bli utsatta för våld.

–Om man talar om detta kan man få syn på våldet och åtgärda det. Alla inom Sis vill det!

Viktigt tala om sina känslor

En förklaring till att våld förekommer inom Sis är, som Peter Andersson ser det, att våldet länge har negligerats av såväl ledning som samhälle. Det har förpassats till historien, man tänker ”det var då, så gör vi inte nu”.

–Detta trots att det är ett arbetsmiljöproblem ur personalens perspektiv.

För att komma till rätta med våldet – åt båda håll – behöver behandlingsassisterna hantera det som händer känslomässigt. Tala om sin rädsla, om sin oro.

Två av tre anställda är män

Samtalen kan, föreslår Peter Andersson, organiseras i det han kallar ”kollegiala stödgrupper”.

–Där skulle personalen under handledning kunna tala om vilka känsloregler som finns på arbetsplatsen. Och få utrymme för att tala om jobbigt det är att arbeta inlåst med ungdomar som gjort hemska saker och som varit med om hemska saker.

Tidigare har det varit krav på eftergymnasial utbildning för att få fast anställning som behandlingsassistent. Sis har svårt att rekrytera personal och har därför många tillfälligt anställda utan utbildning. Av de som Peter Andersson intervjuat hade 57 procent en eftergymnasial utbildning på mellan ett och två år.

Två av tre anställda inom Sis är män, vilket är ovanligt i annat socialt arbete, där kvinnor generellt sett är i majoritet.

–Arbetet kanske på så sätt karaktäriseras av manliga normer och värderingar, som inte alltid är så socialt stöttande och empatiska.

Sis har nyligen beslutat att införa två nya yrkeskategorier, behandlingspedagoger och behandlingssamordnare, vid sidan av behandlingsassistenterna.

Högre krav i Nederländerna

Samtidigt sänks utbildningskraven för de senare till att de ska ha gått gymnasiet.

Sekos företrädare på Sis är kritiska till att personalen delas upp i tre olika yrkeskategorier. Det kan leda till att personalteam splittras och att det skapas nya hierarkier, enligt facket.  

Sis generaldirektör Elisabeth Åbjörnsson Hollmark säger till Sekotidningen att myndigheten inte anser att det är en sänkning av kraven på behandlingsassistenterna.

– Vi sänker inte kraven utan breddar rekryteringen. I dag har vi många vikarier och genom den här förändringen kommer vi att kunna skapa stabilare medarbetargrupp. Därtill kommer vi att se över möjligheten till att alla får en intern utbildning innan de börjar arbeta ute med klienterna. 

Peter Andersson har under avhandlingsarbetet besökt ungdomsinstitutioner i Nederländerna som liknar de svenska.

–Där finns en helt annan kravprofil gällande utbildad personal på ungdomsinstitutionerna. Där krävs akademiska utbildning av alla, säger han.

Peter Anderssons avhandling heter

”Hot, våld och emotionellt arbete på de särskilda ungdomshemmen. Personalens berättelser”