Anna Arvidsdotter gör poesi av sina postrundor

Vi måste säga det direkt. Sedan ett par år tillbaka arbetar Anna Arvidsdotter inte längre för Postnord.

Hon hann cykla sig igenom Malmös gator inom postnummer-området som börjar på 211 under nästan exakt två år, men blev utlasad strax innan hennes tillfälliga anställning skulle ha övergått i en tillsvidaretjänst.

– Jag var så ledsen för det. Jag var höggravid då, det kunde ingen missa. Men trots att jag fick hjälp av facket lyckades vi inte få det till ett diskrimineringsärende. Anställningen avslutades, punkt slut.

Dikter i stället för postrundor

Hon fick lista sig på arbetsförmedlingen, trots att det var uppenbart att det skulle vara svårt att få ett jobb – få har möjlighet att nyanställa någon som ska föda barn inom tre månader.

För mig känns de finkulturella sammanhangen främmande. Jag kommer inte från en sådan bakgrund

Så i stället satt hon hemma och färdigställde de dikter hon hade antecknat under åren som brevbärare.

Debuterade i augusti

I slutet av augusti kom hennes debutsamling ”Händer att hålla i” ut. Den har en tydlig röd tråd och dikterna är raka och konkreta.

Den inleds med att Stig, en äldre kollega som blir viktig för diktjaget, lär upp henne när hon är alldeles ny.

”stig lär mig

minimala rörelser nära kroppen

gratistidningar metodiskt in i boxen

kontrollerar korrigerar”

Skriver för att bearbeta

Anna Arvidsdotter har skrivit så länge hon kan minnas. För henne är det ett behov och sätt att bearbeta och systematisera sådant som hon är med om.

Hon är uppväxt på landet, i en by utanför Hässleholm.

– För mig känns de finkulturella sammanhangen främmande. Jag kommer inte från en sådan bakgrund.

Läste på folkhögskola

Men så gick hon en skrivarlinje på folkhögskola och hörde talas om Spoken word-kulturen. Det är ett sammanhang där människor samlas och vem som helst får läsa upp sina alster.

Rytm och röst blir viktigt.

– Det kan ju låta läskigt att läsa upp sina dikter, men för mig var det som att gå in i en roll. Man kan testa texten där, hur den tas emot av publik. Med en bok är det något annat, den kommer ut och sedan är det helt tyst.

Klasstillhörighet påtaglig

Anna Arvidsdotter berättar att hon var på bokmässan tidigare i höstas, lanserade boken och hade uppläsningar.

I de sammanhangen blir klasstillhörigheten påtaglig.

– Jag tvivlar på att även jag har rätt att befinna mig i de där rummen. Men jag har hittat ett sammanhang i föreningen Arbetarskrivare, det är ett stöd.

Poesi om brevbärarens vardag

Tillbaka till hennes debut. I den avhandlas alltifrån känslan av att vara utbytbar, till slinglistor, kamning, stopptider, känslan av utanförskap bland akademiskt skolade vänner, utmattning, depression, menstruation, toalettbrist, ekonomisk stress, vänsterstyrda skåpbilar, att ramla över heroinister i trappuppgångar och graviditet.

Samt mycket mer.

– För mig har meningarna ofta dykt upp när jag har varit ute och jobbat. De är mina iakttagelser av vårt nutida samhälle och handlar lika mycket om de system vi befinner oss i, som mina självupplevda erfarenheter.

”Min utsatta position är inte unik”

Anna Arvidsdotter konstaterar att det sällan fanns tid att skriva under arbetsdagen, mer än mycket korta minnesanteckningar i mobilen.

Men hon kände tidigt att hennes upplevelser som tillfälligt anställd i brevbäraryrket är viktiga att berätta om, hon utvecklade och slipade på anteckningarna när hon kom hem. 

– Min utsatta position är inte unik, jag ville skriva om en erfarenhet som jag vet delas av många, säger Anna Arvidsdotter och tillägger:

– Vi matas med ideal om självförverkligande och att hela tiden vara vår egen lyckas smed, men sårbarheten är inte personlig. Jag önskar att den i stället kunde få öppna upp platser att mötas på.

Diktsamlingen Händer att hålla i är utgiven på Lil´Lit förlag.