Sekotidningen träffar lokföraren Hanna Tufvesson-Januzi och tågvärdarna Maria Nilsson och Simon Karlsson på Hässleholmsdepån, för att prata vintermörker.

– Vi har väldigt varierande schema. Ena dagen kan man börja vid fyra på morgonen, och den andra fyra på eftermiddagen, säger Hanna som trivs med mörkret under vinterhalvåret.

– Jag gillar vintern för då kan man mysa med tända ljus och kolla på bra tv-serier.

Maria håller med. Det är att gå upp i beckmörker som tar emot, men när jobbet väl är i gång går det på rutin.

Simon skakar på huvudet.

– Nä, jag är som en zombie de första timmarna och jobbar som en robot. Och när man stannar vid en liten perrong vid fyra­tiden är det så mörkt så man kan knappt ser om det står någon där eller inte, säger han och ryser.

– Jag vill ha värme och sol. Tacka vet jag våren, säger Simon. Det är min bästa årstid. Allt är så vackert, blommor, fågelsång, picknickar och man har hela sommaren framför sig.

Maria avskyr kylan

Maria klarar av mörkret bättre, men avskyr kylan.

– Mörkret vänjer jag mig vid förutom den veckan när det slår över och blir mörkare på kväll­arna – då brukar jag bli extremt trött, men sedan vänjer man sig lite. Kylan är värre. Den kan jag vara helt utan.

Simon säger att han är som en björn som går i ide:

– Det är så stor skillnad på hur man lever under sommar- respektive vinterhalvåret. Under vintern jobbar man bara och sover, äter och kollar på tv. På sommaren är jag pigg efter ett arbetspass och sticker ut och joggar, bad­ar eller bara är ute och träffar kompisar. Klart att mörkret påverkar ens hjärna och humör. Jag brukar vara en vecka eller två i något soligt land under vintern. Det hjälper!

Solglimten gör skillnad

Hanna har samma taktik. Hon har precis kommit hem från en vecka i Egypten.

– Den där lilla solglimten man får då gör så stor skillnad.

Maria bor i Kristianstad och ibland hinner hon med första tåget när hon börjar tidigt, annars tar hon bilen.

– Jag måste lägga fram allt i ordning kvällen innan för att det ska funka. Uniformen, passerkort till jobbet, nycklar, matlåda. Hjärnan är inställd på sömn den tiden på dygnet. Att gå upp är motigt, men kvällarna kan jag njuta av. Då tänder man ljus vid middagen och jag kan ta med mig barn­en upp redan vid sjutiden och så lägger vi oss i sängen, bullar upp med kuddar och myser till en bra film.

Svårt utan rutiner

I dag har Hanna börjat 04.20 och slutat vid 11.00. Och nästa pass börjar 15.30 i morgon.

– Det passar mig bra för då behöver jag inte bli stressad för att inte kunna somna inför nästa dags pass. Nu kan jag vara uppe lite längre eftersom passet börjar på eftermiddagen.

De ryckiga schemana har en baksida. Kroppen vet aldrig vad som gäller och kan inte ställa in sig på rutin.

– Jag fick magkatarr av det första året, berättar Simon. Man rycks fram och tillbaka och allt blir obalans med både mat och sömn. Och mörkret gör ju inte sak­en bättre. Jag längtar efter vår­en när solen och värmen kommer tillbaka och hela staden börjar leva igen, säger han.