Skåne, där jag numera tillbringar en stor del av mitt liv, har Sverigedemokraterna blivit största parti i de flesta kommun­er. På valresultatskartorna är Skåne SD-gult som en rapsåker i juni. Flera av mina goda grannar på Österlen måste rimligen ha röstat på dem, och jag kan ibland komma på mig med att undra vilka. Det finns några röda (i regel befolknings­täta) gläntor här och var i landskapet, Malmö inte minst, och några blå också, men faktum kvarstår, över Skåneslätten har ett politiskt jordskred dragit fram.

Det är sant att marken i Skåne har skakat länge. På 1930-talet hade nazismen en betydligt starkare ställning i Skåne än i andra ­delar av landet, och under de senaste valperioderna har SD haft betydligt större framgångar i Skåne än någon annanstans.

För att inte tala om den långa traditionen av skånenationalistiska och främlingsfientliga partier; Sjöbocentern (1988), Sjöbopartiet och Skånepartiet.

Det som kännetecknar SD-väljare i landet i stort kännetecknar naturligtvis också SD-väljare i Skåne; lägre förtroende för ”eliter”, starkare motstånd mot främlingar, svagare framtidstro, etcetera. Det materiellt rika Skåne har därtill sin beskärda del av avvecklingssamhällen och avfolkningsbygder där känslor av utanförskap och behov av upprättelse lätt kan födas och politiskt exploateras.

Men så ser det å andra sidan ut på i många håll i landet utan att SD därför blivit största parti.

Så varför Skåne?

Låt mig pröva två förklaringar.

Den första är att det i Skåne finns ett historiskt sentiment av bitterhet och ovilja gentemot erövrarlandet Sverige, som i sin tur fött en särskilt skånsk form av nationalism med flagga och allt.

Den skånska nationalismen har i regel inte varit utåtriktad och välkomnande, utan inåtvänd och avvisande. Steget från skånsk nationalism till främlingsfientlighet har i alla händelser aldrig varit långt och marken för ett parti som SD var därmed väl förberedd. Om en röst på ett nationalistiskt och främlingsfientligt parti fortfarande var en tabugräns att överskrida i andra delar av landet så var den gränsen redan riven i stora delar av Skåne.

Den andra förklaringen hänger ihop med den första. När det stora steget till ett sådant parti väl har tagits och värderingar som tidigare varit tabubelagda gjorts till ens egna, visar undersökningar att det också är ett stort steg att gå tillbaka, och att det är få som gör det. Det är lite som att konvertera från en ­religion till en annan, eller alldeles konkret, från en politisk kultur byggd på alla människors lika värde till en politisk kultur byggd på olika människors olika värde – vilket är vad SD:s politiska kultur historiskt bygger på.

Lärdomarna av det gula jordskredet i Skåne­ skulle i så fall vara att politisk kultur betyder något och att där den tillåts slå rot tenderar den att leva kvar.

Och att de som vill göra striden med Sverige­demokraterna till en strid om värderingar och politisk kultur har alldeles rätt.