Jag orkar inte jobba på häktet i Göteborg mer. Jag orkar inte försvara kommentarer om att jag inte är svensk för att jag minsann har ett utländskt namn. Jag orkar inte höra att vissa utlänningar är bättre än andra.

Jag orkar inte höra att muslimer är världens undergång. Jag orkar inte uppleva kollegors bemötande mot klienter bara för att denne har ”fel” hudtyp. Jag orkar inte stå upp mot dessa mobbare.

Orkar inte med stressen

Jag orkar inte längre jobba för tre för att vissa inte jobbar alls. Jag orkar inte stressen som vi dagligen upplever. Jag orkar inte att vi alltid är underbemannade och bara förväntas lösa allting i tid.

Jag orkar inte allt ensamarbete där kriminalvårdsinspektörer svarar med: det är en egen bedömning.

Jag orkar inte byta chef som strumpor och att kriminalvårdsinspektörer går runt i stress och befaller vad vi ska och inte ska – trots att det inte är vårt jobb eller ansvar.

Jag orkar inte med nya kollegor som blir inkastade och får lära sig allt själva.

Jag orkar inte höra: ”information finns på Krimnet”, när man inte ens har tid att logga in på en data före sin lunch.

Får inte samma behandling som kollegor

Jag orkar inte att vara utanför för att jag är utlänning och se mina ”blonda” kollegor få en helt annan behandling av kriminalvårdsinspektörer trots att vi är anställda på samma premisser.

Jag orkar inte att jag aldrig får ha en grupp att tillhöra där vi får kraft av varandra.

Framför allt så orkar jag inte vara så utbytbar på min arbetsplats, där jag spenderar mer tid än vad jag gör med min familj.

Jag orkar inte att INTE känna ett sammanhang.

Inte värd mycket