Försämrat anställningsskydd, det kan bli resultatet av den utredning som ser över Las, Lagen om anställningsskydd. I och med januariavtalet förband sig regeringen att genomföra förändringar i Las som leder till utökade undantag i turordningsreglerna.

Men regeringens direktiv, uppdrag, till utredningen innehåller även ett antal punkter som är mer långtgående än vad avtalet föreskriver. Sammantaget riskerar Las-utredningen att allvarligt förändra maktbalansen på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel.

Seko, som har en stolt tradition att stå upp för anställningstryggheten, borde vara på tå och kraftsamla för motstånd.

Avskaffad omplaceringsskyldighet

  Undantag i turordningen är alltså bara en av de åtgärder som utredningen tittar på. Regeringen vill att utredningen därutöver ska överväga att avskaffa arbetsgivarens omplaceringsskyldighet i samband med övertalighet.

Det kan få mycket allvarliga följder: Idag kan en uppsägning bestridas om arbetsgivaren inte prövat möjligheten att ge den anställde arbete inom sin övriga verksamhet. Om arbetsgivaren inte behöver göra detta uppstår ofrånkomligen utrymme för godtycke.

Särskilt allvarliga kan konsekvenserna bli för dem som arbetar i verksamheter med många driftsenheter, såsom i kommunal vård och omsorg, inom postservicen eller på järnvägen. Där finns idag ofta goda omplaceringsmöjligheter i och med verksamhetens omfattning och geografiska utbredning, vilket är en stor facklig fördel i övertalighetsförhandlingar.

Vad ska räknas som ”driftsenhet”?

På samma tema har utredningen även fått i uppgift att se över hela den paragraf som behandlar turordningsreglerna (LAS § 22), och särskilt begreppet ”driftsenhet”. Idag ska ett företag med flera driftsenheter inom en ort fastställa en gemensam turordning för samtliga av dessa – om facket så begär.

Arbetsgivarorganisationerna vill helst att turordningen ska ske på så små enheter som möjligt, eftersom det betyder att arbetsgivaren får ett större inflytande över vilka som får vara kvar. Vad som händer om man ger ”driftsenhet” en annan innebörd återstår att se, men att det i så fall handlar om att undanröja orts-begreppet, alternativt ge det en snävare innebörd, kan vi nog utgå ifrån.

Billigare uppsägningar genom minskade rättigheter

Ytterligare ett anmärkningsvärt förslag är att göra det billigare för arbetsgivare att köpa ut anställda som blivit felaktigt uppsagda. Nu kan en arbetsgivare som felaktigt sagt upp en anställd (och som dömts för detta i AD) avstå från att återinsätta den anställde i tjänst och istället betala skadestånd. Skadeståndets storlek bestäms av hur lång anställningstid den anställde har. Nu funderar utredningen på ett förslag att minska skadeståndet, för att göra det billigare för mindre företag att säga upp felaktigt.

Som om inte detta vore provocerande nog föreslås också utredningen att kolla på möjligheten att minska tiden en arbetsgivare måste betala lön till en anställd som bestrider sin uppsägning. Idag är arbetsgivaren skyldig att stå för lönekostnaden till dess att ärendet är rättsligt avgjort.

Utredningen ska nu ska överväga en gräns på högst 12 månader. Men i genomsnitt tar det ett och ett halvt år att driva ett sådant fall till AD. Förslaget på en kortare tidsgräns har det underförstådda syftet att sätta ekonomisk press på den anställde för att förmå denne att avstå från att driva frågan om felaktig uppsägning.

Oro för den svenska modellen

Vad händer om utredningen lägger fram förslag som ger arbetsgivaren utökade rätt till undantag i turordningsreglerna, samtidigt som omplaceringsskyldigheten avskaffas och driftsenhetsbegreppet snävas in? Och när den som blivit felaktiga uppsagd får svårare att hävda sin rätt? I vilken utsträckning försvårar det fackföreningarnas möjlighet att försvara medlemmarna, och vad får det för konsekvenser för den svenska modellen, som förutsätter starka parter på arbetsmarknaden?

Det är svårt att veta säkert, men nog borde det finnas anledning till stark oro i ett läge där fackföreningarna redan tappat mycket mark. Att socialdemokraterna uppenbarligen lagt sig så platta inför centerpartiet är också extremt anmärkningsvärt.

I det sammanhanget är det oroväckande att så få kritiska röster hittills hörts från förbundsledningshåll. Utredningsdirektiven har gått förbi utan kommentarer, och innehållet är nog okänt för de allra flesta förtroendevalda. Vad beror tystnaden på? Hoppas man på framgångar i de förhandlingar som pågår parallellt mellan parterna? Det vore förmodligen att bedra sig. De skrivningar i direktiven som handlar om arbetsgivarens ansvar för kompetensutveckling är så vagt formulerade och det allmänna förhandlingsläget sammantaget så dåligt, att det är svårt att med bästa vilja se vad fackföreningarna kan vinna av reellt värde.

Som om regeringen velat täppa till alla möjligheter till någon sorts meningsfull byteshandel i förhandlingarna har utredningen dessutom uttryckligen förbjudits att föreslå begränsningar i arbetsgivarens möjligheter att hyvla anställningsgrader.

Dags för facklig mobilisering

Utredningen, som leds av justitierådet Gudmund Toijer, ska lägga fram sin rapport i maj. Med andra ord är tiden knapp. Det är uppenbart att det är hög tid för en bredare diskussion om vad som är i görningen om ett större grepp ska kunna tas om vilka alternativ som står till buds.

Det vore mycket olyckligt om fackföreningsrörelsen förblev en passiv åskådare inför så allvarliga angrepp – angrepp som dessutom av allt att döma saknar folkligt stöd. Hur används den fackliga styrkan bäst för att få samhällsdebatten att handla om att stärka anställningstryggheten?

Går det med mindre än en strid? Den frågan borde börja diskuteras nu.