Pojken hoppade framför hennes tåg – de psykiska problemen slog till långt senare

Det var en lördagseftermiddag. Nathalie Gustafsson körde pendeltåget mot Stockholm city. Det var hennes sista tur för dagen.

Jag ser att han står och vaggar lite. Jag får tunnelseende och ser bara honom. Han backar, tar sats och kutar mot plattformskanten.

Men så inträffade nog det värsta som kan hända en lokförare. När hon körde in vid en pendeltågsstation såg hon plötsligt en tonåring.

Pojken tog sats och sprang

–Jag ser att han står och vaggar lite. Jag får tunnelseende och ser bara honom. Han backar, tar sats och kutar mot plattformskanten. Jag tutar och drar i nödbromsen. Men hinner inte stanna.

När pojken försvann ur Nathalies synvinkel väntade och lyssnade hon bara.

– Sen hör jag ett duns. Och då vet jag att jag träffat honom. Jag vet inte var han har hamnat, om han är under eller framför. Jag bara väntar på att tåget ska stanna. Sen meddelar jag tågvärden ombord att jag kört på ett barn.

–Han sa: Jag kommer! och sen springer han till mig genom hela tåget.

Glömde bort teorin

Trots att Nathalie fått öva teoretiskt på hur hon ska agera i dessa situationer, går inte allt som det ska. Hon slår bland annat larm till tågklareraren istället för att ringa det särskilda telefonnumret för just olyckshändelser.

Hon har i dag vissa minnesluckor från stunden efter olyckan, men kommer ihåg en hel del.

– När man dragit i nödbromsen så fälls backspeglarna automatiskt ut. Så nu kan jag inte låta bli att titta i backspegeln och det enda jag ser då är en vit tennissko som ligger på plattformen.

–Jag hann ringa flera personer och berätta vad som hade hänt. Jag pratade med min pappa, som också är lokförare, men jag kommer inte ihåg vad jag sa. Han berättade efteråt att jag skrek rätt ut vad som hade hänt. Han blev väldigt påverkad. Den natten kunde han inte sova eftersom han mindes den första gången han själv körde på en person.

Behöver något i sig efter chock

När tågvärden kom fram till Nathalie frågade han henne om hon ville ha vatten, godis eller något annat.

– Han har varit med förut och vet att jag kommer att hamna i chock och behöver något i mig.

Det är ju ingen som pratar om hur det är senare efter en olycka. Eller att alla tankar och känslor kan komma så långt efteråt.

När vi träffas i en park nära T-centralen i början av juni har Trafiknämnden i region Stockholm dagen innan röstat fram ett beslut om att ta bort alla tågvärdar från pendeltågen och ersätta dem med kameror.

Nathalie Gustafsson är djupt besviken på politikerna och arbetsgivaren MTR. Detta för att man inte ser värdet av att ha tågvärdar ombord. Utan Nathalies kollega ombord hade hon inte haft det stöd hon behövde vid olyckan.

– Han tog hand om resenärerna och informerade dem om vad som hade hänt. Och evakuerade tåget medan jag kunde prata med räddningsledare och polis.

Olyckan inträffade i april månad i fjol. Direkt efter påkörningsolyckan tog arbetsgivaren hand om Nathalie och hon togs ur tjänst i fem dagar. Hon fick kamratstöd och företagshälsovården kopplades in. Så brukar det alltid gå till vid den här typen av olyckor.

Viktigt med rätt person vid debriefing

En debriefing gjordes på MTR:s huvudkontor, där Nathalie fick berätta exakt vad som hade hänt. Hon tycker det var viktigt att det skedde så nära inpå. Skönt att få ur sig allt för att kunna gå vidare. Men hade önskat att vissa saker gjorts annorlunda.

– Det är väldigt viktigt att den personen som håller i debriefingen har rätt utbildning och är rätt person för det jobbet, lyhörd och ödmjuk. För så är det inte alltid. När vi var på huvudkontoret efter olyckan gick jag på toaletten. När jag kom ut var ingen där, jag fick gå ensam genom en lång korridor, förbi matsalen, till det rum vi skulle prata med varandra. Det var väldigt jobbigt.

Bröt ihop

Efter cirka två veckor efter påkörningen bröt hon ihop. Hon klarade av att passera olycksplatsen en första gång, men när hon skulle göra det igen samma dag gick det inte. Hon träffade en psykolog igen och därefter återgick hon i arbete.

I dag anser Nathalie att arbetsgivaren borde ha kollat hur hon mådde efter ytterligare en tid. För det var inte förrän i februari i år som hennes liv ställdes på ända. Det började närma sig årsdagen av olyckan, vilket triggade igång minnen från olyckan, ångest och dålig sömn.

– Det slog slint i huvudet på mig.

Till en början vågade hon inte berätta för sin chef. Hon var rädd för att förlora sitt säkerhetstillstånd som krävs för att få arbeta som lokförare. Psykisk ohälsa, eller om man får en diagnos kan innebära att man inte får arbeta vidare.

Blev bemött med förståelse

Men efter att kollegor lugnat henne tog Nathalie mod till sig och gick till sin chef. Hon blev bemött med förståelse och erbjöds en psykolog genom företagshälsovården att prata med.

–Det är ju ingen som pratar om hur det är senare efter en olycka. Eller att alla tankar och känslor kan komma så långt efteråt. Och självklart är det olika för alla. Men jag behöver verkligen stöd även nu.

Pojken som kördes på hamnade inte under tåget. Han levde efteråt men fördes med ambulanshelikopter till sjukhus. Nathalie Gustafsson har inte velat efterforska hur det gick med honom.

–Jag vill inte veta ifall det inte gick bra. I mitt huvud lever han och har fått hjälp. För han mådde uppenbarligen dåligt.

Fotnot: Efter Sekotidningens publicering har Nathalie fått veta att pojken överlevde och att han mår bra i dag. Pojkens mamma hörde av sig till Nathalies tågvärdskollega och frågade om Nathalie ville veta hur det gått. Detta efter att ha sett ett inlägg som Nathalie gjort om olyckan på Facebook, samt läst Sekotidningens artikel.