Kriminalvårdaren Ewy förlorade två barn – hittade livsglädjen på jobbet vid 60: ”Vägrar vara ett offer”

Luften är kvav, regnet hänger i luften. Ewy Gaude sitter på en bänk utanför Salems kyrka.

Håret har inslag av rosa och lila, handväskan är rosa precis som jackan.

– Jag vägrar vara ett svartklätt offer. Det bestämde jag mig för direkt när Teddy dog, säger hon.

I augusti 1998 dog hennes son Teddy, 21 år gammal, efter en utekväll. Det blev tjafs mellan hans kompis och ett annat gäng och Teddy och kompisen hamnade i vattnet vid Munkbrokajen i Gamla stan.

Kompisen tog sig upp men Teddy drunknade. Polisutredningen är sedan länge nerlagd.

Den händelsen har präglat Ewy Gaudes liv sedan dess. Känslan av att inte bli lyssnad på, har etsat sig fast. Hon menar att myndigheterna inte har gjort tillräckligt.

Inte minst har hon känt sig sviken och illa behandlad av polisen. Hon har inte heller fått någon hjälp när hon har mått som sämst, när hon har varit som mest utsatt.

– När det verkligen gäller finns de inte där för en. Det kan finnas individer på de olika myndigheterna som verkligen kämpar. Men de blir snabbt utbrända, säger Ewy Gaude.

Mörk bild av myndigheter

Det är en mörk bild av myndigheter hon målar upp, men hon understryker, med fågelkvitter i närheten och motorvägsmullret på avstånd, att hon inte har särskilt goda erfarenheter.

– Inte av socialtjänsten, inte av Försäkringskassan och inte av arbetsförmedlingen. Jag har aldrig fått någon hjälp av någon av dem, inte något som har stärkt mig.

Genom åren har hon pratat med journalister då och då, ofta här vid Salems kyrka.

– Alla har bara varit intresserade av att höra om min äldsta son som dog av ett våldsbrott. Men nu vill jag berätta. Jag har två barn som ligger här. Varje gång jag är här tänker jag: ”Är det verkligen sant, är det så här?”. Men jo, det är min verklighet, säger Ewy Gaude.

Hade allvarligt hjärtfel

Sanny föddes med Downs syndrom och ett allvarligt hjärtfel. Det var 1978 och han dog sju och en halv månad senare.

– Ibland tänker jag så, tänk om alla mina fyra barn hade levt. Hur hade mitt liv sett ut då?

De stunderna ser hon framför sig hur de alla samlas på julafton, hur de firar ihop, som alla andra. Men hon lägger till att hon inte går runt och är bitter och tycker att hennes liv har gått åt helvete.

Jag var ganska ensam i många år, har varit arbetslös, sjukskriven och deprimerad men har ändå kämpat mig tillbaka till ett normalt liv.

För, och nu tar den här berättelsen ett rejält hopp i tiden, de senaste fem åren har hennes liv bara gått uppåt. Det är så hon uttrycker det.

Det var då hon började jobba inom kriminalvården, först på Hall och sedan på Asptunaanstalten.

– När det här hände med Teddy försvann alla kompisar, alla vänner. Jag var ganska ensam i många år, har varit arbetslös, sjukskriven och deprimerad men har ändå kämpat mig tillbaka till ett normalt liv, konstaterar Ewy Gaude.

”Tacksam att de ville anställa mig”

Hon kände att hon efter många år som föreläsare och med ett stort engagemang för brottsoffer, bar på erfarenheter och kunskaper som hon var tvungen att göra något konstruktivt av.

Målet var att, på sitt eget sätt, ”täppa till bristerna som finns i samhället”.

– Jag är tacksam för att de ville anställa mig. Jag hade fyllt 60 när jag började. Det är det roligaste jobbet jag har haft. Jag och de intagna, vi har skrattat så många gånger tillsammans. Det händer så mycket dråpliga saker, säger Ewy Gaude som också hyllar sina kollegor. Hon fortsätter:

– Även de mest trasiga människor har humor. Man måste kunna skratta och skämta om saker och ting, för att jobba med dem. Jag brukar säga att jag inte behöver köpa några dyra standupbiljetter. För det där får jag varje dag på jobbet. Sedan kan jag sitta där framför tv:n på kvällen och börjar garva när jag tänker på det som hände samma dag.

”Ville inte riktigt släppa taget om jobbet”

När hon pratar om sitt jobb på Asptunaanstalten får rösten en annan klang, ansiktet lyser upp och det är som om axlarna åker ner.

Hon säger att det var svårt att gå i pension, som hon gjorde i våras. Men det finns annat som hon också vill hinna med.

– Jag ville inte riktigt släppa taget om jobbet. Men då åkte jag, i oktober förra året, på en resa som jag hade längtat efter att göra. På 1980-talet åkte jag mycket till Sicilien och jag har velat komma tillbaka dit. När jag hade varit där ett dygn tänkte jag: Vad fan håller jag på och velar för?

Även om det här är kriminella så är de allra flesta också brottsoffer. På ett eller annat sätt.

Ewy Gaude insåg att hon nu kan välja själv när hon vill arbeta, hon kan jobba kvar som timvikarie men också tillbringa alltmer tid på Sicilien.

I den lilla staden Calatabiano, nära både Taormina och Catania, planerar hon att köpa sig en lägenhet så småningom.

– Men så länge jag orkar vill jag hoppa in som timvikarie. Så länge jag har mina närmaste kollegor kvar. De senaste tjugofem åren har jag, sedan det här hände med Teddy, velat jobba brottsförebyggande och med brottsoffer. Det är det jag gör nu. Även om det här är kriminella så är de allra flesta också brottsoffer. På ett eller annat sätt.

Ska bemöta klienter med respekt

Det viktigaste för Ewy Gaude i jobbet med de intagna, är att hon och hennes kollegor bemöter klienterna med respekt.

– De är precis som vi. Rädd är jag aldrig. Men de har ryggsäckar, erfarenheter med sig, som inte är så hälsosamma. Om jag bemöter dem vänligt, hjälper dem på alla sätt och vis, inom vissa ramar, så kanske de får en positiv upplevelse. Det är kanske första gången de möter någon som är vänlig mot dem.

Hon tystnar och säger sedan att det som ger henne mest är att sitta ner och prata med någon intagen om vad som helst, om fotboll, väder, bilar, drömmar och planer.

– De har många år kvar att leva. Jag vill uppmuntra dem till att ta emot hjälp och stöd som finns ute i samhället. Jag vill heller inte vara likadan som de myndighetspersoner jag stött på när jag mådde som sämst. Nu är jag på en bra plats. Jag har fått mina smällar här i livet men man får vara lite som en rysk docka, rund under fötterna så man reser sig upp igen.