Olyckan på bangården tog Rickard Forshälls fot – ett aktivt liv blev räddningen

Flens bangård. En maskinförare manövrerar ett tungt spårgående arbetsfordon på järn­vägen, och plockar bort rälsens befästning­ar.

Rickard Forshäll står och pratar med sitt arbetslag, och har ena foten på en räl.

– Allt går väldigt fort. Grabbarna ser att maskinföraren backar mot mig. Han ser mig inte, utan kör över min fot och hör mig skri­ka. Då kör han framåt och åker över foten igen, berättar Rickard.

Rickard sätter sig ner på marken vid spåret, och andas häftigt tills ambulansen kommer. Det är inte mycket kvar av foten. Han tuppar aldrig av.

– Jag har femton minuter av personligt rekord i smärta.

Foten amputerades

På Karolinska universitetssjukhuset i Solna amputera­des foten, och en del av benet. Direkt efteråt fick Rickard en infektion och en till bit av benet amputerades.

– Det är rätt vanligt. En del får plocka bort bit efter bit eftersom infektionen sprider sig. En del har fått blodför­giftning, och har varken armar eller ben till slut.

Det här skedde 2011 när Rickard precis fått ordning på livet. Han hade gått en yrkesutbildning och fått ett arbete på Infranord, som bygger och underhåller järn­väg. Detta efter ett tjugoårigt drogmissbruk där han begått olika brott för att finansiera beroendet.

Olyckan kunde ha fått honom att gå tillbaka till livet han lämnat bakom sig. I stället motiverade det honom att skapa ett meningsfullt liv.

”Annars hade det varit kört”

En arbetskollega hade foto­graferat foten direkt efter händelsen, som dokumenta­tion till utredningen av olyckan. Bilden var värdefull för Rickard.

– Det var bra att se den efteråt för att få sinnesro i att foten inte gick att rädda.

Under sin sjukhusvistelse och en tid efteråt fick Rickard olika smärtstillande medel, bland annat morfin. Det var nödvändigt men också riskabelt med tanke på hans tidi­gare missbruk.

– Jag insåg att jag började tycka om morfinet om kväl­larna. Bara en månad efter olyckan var jag tvungen att plocka bort medicinen. Annars hade det varit kört för mig.

Midnattsloppet och Vasaloppet på ett ben

I stället för att ge sig hän åt ett återfall, eller att ge upp hoppet om ett aktivt liv och arbete på järnvägen, satte han upp mål för sig själv.

Han anmälde sig till Midnattsloppet i Stockholm, som är ett tio kilometer långt löplopp, samt till Vasaloppet i Dalarna – vilket ju är världens längsta långlopp på skidor. Det skulle bli 90 kilometer med en benprotes.

Sedan dess har han fortsatt med olika aktiviteter: fallskärmshoppning, sportdykning, löp­ och cykellopp, dansa Lindy hop.

Är det inte svårt att vara så aktiv med en benprotes?

– Ibland får jag hoppa på kryckor med ett ben för att jag har fått skavsår av benprotesen.

– Det är lätt att gå över gränsen och att det blir slitage. Då måste jag ta bort protesen, låta det läka. Det är inga roliga veckor eller månader, särskilt inte om det är is och halka.

Var mer i programmet ”Mot alla odds”

En del kanske minns Rickard Forshäll från när han var med i SVT­-programmet ”Mot alla odds”.

Alla deltagarna hade någon form av funktionsned­sättning. Under nästan en hel månad under 2012 gick de tvärs över Nicaragua, sammanlagt 50 mil. De tog sig igenom djungeln, bergskedjan Kordiljärerna och över den aktiva vulkanen Concepcion. Rickard valdes ut av 800 sökande.

– Det var ett år efter arbetsplatsolyckan och mitt livs höjdpunkt på många vis. Det är inte varje dag du bor i en djungel.

I samband med att programmet sändes i början av 2013 berättade Rickard i media om sitt kriminella förflutna och missbruk. Trots en trygg uppväxt på en ö utanför Väs­terås hamnade han snett i 17-­års­åldern.

– Jag hade dåligt självförtroende och började umgås med fel personer. Började dricka alkohol, röka hasch och ta amfetamin. Väldigt snabbt blev jag beroende och kriminell.

Avtjänade straff på anstalter

Fram till att Rickard var 40 år avtjänade han straff på flera anstalter, bland annat för stöld, rattfylla och narkoti­kabrott. Han försökte många gånger bli kvitt beroendet. Men det slutade alltid med att han började dricka och ta narko­tika igen.

2006 kom vändningen. Det var en kall december månad. Rickard var 40 år och på sluttampen av en behandling när han gick ut med några vänner.

– Jag drack bara alkohol den här gången, och fick sto­ra minnesluckor.

Han vaknade på häktet i Västerås. Där berättade poli­serna för Rickard att han bland annat gjort inbrott, stulit kläder och en bil, varit i slagsmål. Han hade även somnat i en park och blivit av med sin plånbok och julklappar.

– Jag blev livrädd för mig själv. För jag hade aldrig betett mig så här innan, eller fått så stora minnesluckor som nu. Den rädslan var basen till att greppa tag om livet.

Lyckades övertyga rätten

På rättegången för de brott han hade begått lyckades han övertyga rätten. Han var redo för en förändring.

– Det var märkligt. På pappret var jag ju ett hopplöst fall, men de gav mig en möjlighet att fortsätta min behandling och den tog jag.

Rickard höll sig sedan nykter och drogfri, tack vare gemenskapen han fått genom självhjälpsgrupper. Efter en tid beslöt han sig för att utbilda sig. Det blev en yrkesutbildning för att bli ingenjör på järnvägen.

Stort stöd från arbetsgivaren Infranord

Att sedan gå miste om sin fot i en arbetsplatsolycka var tufft på många vis, berättar Rickard. Men utan ett stort stöd från arbetsgiva­ren Infranord och kollegorna hade det varit betydligt svårare. Han tror också att de tuffa åren av missbruk hjälpte honom genom rehabiliteringen.

– Jag var van att ta tag i problem och börja om på nytt. Jag har blivit av med körkortet och lägenheter otaliga gånger, fått skulder, tappat relationer, suttit inlåst på anstalt. Smärtan av allt det där var härdande.

Vilka är dina tankar om olyckan i dag?

– Jag har aldrig känt någon sorg över vad som har skett. Jag vet inte om det beror på att jag har jobbat mycket med mig själv eller för att jag är född så.

Trots det inträffade tänker Rickard inte så mycket på olyckan. Han är inte heller arg på maskinföraren som körde över foten. Mannen frikändes från ansvar för olyckan.

– Många deppar ihop, sätter sig i rullstol, börjar käka värktabletter och ger upp om livet. Alternativet är att man kämpar på och kommer upp på fötterna.