Lokföraren Emelie, 36, kämpar med IVF: ”Den psykiska påfrestningen är värst”

Det vit-röd-gula Krösatåget bromsar in på Nässjö centralstation mitt i Småland. Resenärerna strömmar ut genom dörrarna och letar sig snabbt fram till rulltrappan intill spåret.

Lokföraren Emelie Lundborg har just köpt en sallad till lunch på konditoriet mitt emot stationen. Hon slår sig ner vid ett av fönsterborden och berättar att hon tog sin lokförarsexamen 2017. Sedan dess har hon kört Krösatågen.

— Det som lockade mig att bli lokförare var den korta utbildningen och att lönen var så pass bra. Det kändes som ett kul yrke. Det är också väldigt fritt. 

Första året som lokförare flöt livet på. Emelie Lundborg var 29 år och hennes man, Marcus, hade också just blivit klar med sin utbildning till it-säkerhetstekniker.

Nämndes inte i skolan

Det var först något år senare som paret började fundera på att skaffa barn på allvar. De hade köpt ett radhus och hade flera vänner i samma ålder som fått både ett, två och tre barn. Aldrig hade de kunnat föreställa sig hur lång deras egen resa för att få barn skulle bli.  

— När jag var tonåring pratades det i skolan bara om att man ska skydda sig, men inte om att det kan vara problem med att få barn av olika anledningar, säger Emelie Lundborg.

När Emelie och Marcus hade försökt skaffa barn i ett år utan att lyckas sökte de hjälp och fick en remiss till en IVF-klinik i Göteborg. Där genomgick de en fertilitetsutredning för att ta reda på varför det inte blivit några barn. Den medicinska undersökningen visade inte på några avvikelser hos någon av dem. Läkaren har slagit fast att paret är oförklarligt barnlösa.

Men inget av de påföljande landstingsfinansierade IVF-försöken (provrörsbehandling) ledde till någon graviditet.

— Den psykiska påfrestningen under behandlingarna är värre än den fysiska. Efter en sådan måste du sedan gå och vänta i två-tre veckor på att få veta om du är gravid eller inte.

Ogenomtänkta kommentarer

När kollegerna undrar om det inte snart är dags för barn är Emelie ärlig och säger som det är. Många gånger har hon fått höra ogenomtänkta kommentarer som sårat.  

Någon som utbrustit till henne; ”men vad kul, när är det dags?” när Emelie bara varit svullen om magen i på grund av hormoner hon tagit under en behandling.

Andra vet inte vad de ska säga när de ser henne. Ibland blir det helt tyst i rummet när hon kommer in.

— Men har man en kollega som kämpar med detta är det bara att vara precis som vanligt. Försök bara finnas där. Kom inte med förslag på lösningar, som att det bara är att slappna av. Ge kanske en kram i stället.

Inte livet hon föreställt sig

Emelie tycker att tågbranschen fortfarande är ganska mansdominerad. Ibland kan det uppstå en viss jargong när många män är i en lokal samtidigt upplever hon. Hon tror att det skulle kännas mer pinsamt för en del män att berätta att de har svårt att få barn.

— Många i den äldre generationen kan nog säga plumpa saker till varandra som ”men fan, leverera nu”.

Nu har fem år hunnit gå sedan Emelie Lundborg började försöka få barn ihop med sin man.

Hon lever ett helt annat liv än hon hade föreställt sig att hon skulle vid 36 års ålder.  

Hon hanterar sorgen med löpturer, resor, brädspel och får mycket stöd från sin man, sina föräldrar, syskon och vänner.   

Instagrammar och poddar

På instagramkontot ”Ivfjourneysweden” bearbetar hon allt hon är med om i skrift.

Alla dagar som passerar utan att hon blivit någons mamma. Hur det känns att behöva genomgå tuffa fertilitetsbehandlingar som hittills bara lett till minus på stickan. Hur det är att gå till jobbet samtidigt som man går igenom en existentiell livskris:

”Just nu är jag mitt i ett helvete. Jag kan inte välja ett liv med barn trots att jag gör ALLT jag kan”.

— Jag har läst många artiklar där läkare säger att det kan vara lika traumatiskt att få besked om infertilitet som att få ett cancerbesked, säger Emelie Lundborg och tittar ut genom fönstret.

Tillsammans med en vän har hon startat podden Ivf och fertilitet för att öka kunskapen om ofrivillig barnlöshet och barnlängtan. De bjuder in olika gäster och har haft flera anhöriga i några av avsnitten. Bland andra har Emelie Lundborgs man varit med och även hennes mamma. Emelie vet att hon inte är ensam om sina erfarenheter.

Flera kollegor som kämpar

Mellan 10 och 15 procent av alla par som vill ha barn är ofrivilligt barnlösa, enligt 1177.

Trots det kände Emelie Lundborg i början inte till någon på jobbet som var i samma situation.

— Nu vet jag flera kolleger som också kämpar med detta. De följer mig på Instagram. De kanske inte är lika öppna som jag, men de har öppnat sig för mig.

Emelie och Marcus får nu behandling på en privat klinik i stället för via regionen. De tror att de där har större chans att få testa alternativa metoder.  

— Det senaste försöket bekostades delvis av en insamling som min lokförarkollega gjorde för vår skull. Det var väldigt fint gjort av henne, säger Emelie Lundborg.

Senaste försöket i höstas

Tyvärr lyckades inte heller det försöket. Nu finns det bara två embryon kvar i frysen på kliniken. Två hopp om att det till sist ska bli en bebis där hemma i radhuset.

Emelie Lundborg och hennes man gjorde ett nytt försök i november.  De är överens om att lägga ner försöken om inte något av de återstående embryona leder till en bebis.

— Jag orkar inte gå igenom fler behandlingar och adoption är inget vi vill göra. Det är vi överens om.

Barnlösheten är en bidragande orsak till att Emelie Lundborg i slutet på sommaren sade upp sig från sin tillsvidaretjänst på Krösatågen. Det sista året var hon sjukskriven på halvtid.

Pluggar på distans

Nu har hon börjat läsa statsvetenskap på distans för att ha fler yrkesalternativ i framtiden. Men för att behålla sin kompetens och få in pengar fortsätter Emelie Lundborg köra tåg som timanställd.

— Jag får se om jag fortsätter med det nästa sommar. Det beror lite på om vi får barn, säger hon.

När vi skiljs åt utanför konditoriet en och en halv timme senare har det redan börjat skymma.