Strejkande tågvärdar och lokförare samlades på Stora Torg i Malmö för olika manifestationer 2014.

Tågstrejken 2014 har satt spår i minnet hos många som var med. Ljusa minnen varvas med en viss självkritik. Efterarbetet hade kunnat vara bättre, anser ombudsman Rolf Sjöstrand.

– Men det var en seger, vi stoppade försöket att hyvla i spårbranschen för många år framåt, säger han.

Det ursprungliga målet med strejken var att stoppa Veolia från att säga upp 250 tågvärdar och lokförare, för att återanställa vissa av dem på deltid. Det som i dag kallas hyvling.


Jens Kvist Christensen

–Vi lyckades och det var det bästa jag gjort, säger dåvarande klubbordförande Jens Kvist Christensen.


Under konflikten bytte Seko delvis spår, gick ifrån kravet att begränsa användningen av deltidare och visstidsanställda i hela branschen, till att öka kostnaderna för att timanställa. Lokalt på Veolia fanns dock kravet på begränsningar av deltid och visstid kvar.

Seko fick igenom sina krav.


– Det var en seger, även om vi stötte på motstånd från arbetsgivaren efter strejken, säger Jens Kvist Christensen.

Jens lämnade posten som klubbordförande hösten 2014 och är inte längre fackligt aktiv. Han är dock kvar som lokförare på Transdev, som företaget heter numer.

Vi lyckades och det var det bästa vi gjort

Jens kvist Christensen klubbordförande 2014

När Jens ser tillbaka på konflikten är det med positiva känslor. Det växte fram en samhörighet bland medlemmarna, alla hjälpte till med det praktiska, några bakade och lagade mat till kollegerna, andra målade plakat och gjorde tjänstgöringslistor.

Allt med strejkvaktsvästarna på.

2014 deltog Jens Kvist Christensen tillsammans med ombudsman Rolf Sjöstrand i förhandlingarna med Veolia och Almega, samtidigt som de åkte runt och träffade medlemmar i Skåne, Blekinge, Halland och Småland. Det var viktigt att hålla så tät kontakt som möjligt, suget efter information var stort.

– Alla medlemmar ville veta så mycket som möjligt, säger Rolf Sjöstrand.

Rolf Sjöstrand

När Sekotidningen möter Rolf och Jens på Malmö central i början av maj är det en tid sedan de sågs. Men minnena lever kvar. Hur de pratade och diskuterade med medlemmarna, hur de tog bil och tåg till Stockholm när Almega kallade och mötte andra klubbar som hoppades få sympatistrejka. Den enda som hann var klubben på Kustpilen i Småland.

Strejken hade stöd hos allmänhet och resenärer, medlemmarna stod enade bakom den. Det gjorde jobbet lättare, tycker Rolf och Jens.

Mohammed Abdiaziz deltog i strejken. Då var han tågvärd, nu arbetar han med tjänst- och driftsupport.

– Jag har gått över till arbetsgivarsidan, men är fortfarande medlem i Seko, säger han. Mohammed minns att han blev så förvånad över att det blev strejk.


– Jag levde i känslan av förvåning under hela konflikten. Jag var övertygad om att parterna skulle komma överens innan strejken var ett faktum, men så blev det inte, säger han.

Allmänheten stödde strejken

Mohammed Abdiaziz var själv en av de som varslats om uppsägning efter 12 år som tågvärd, han var aldrig rädd för att bli arbetslös men det var osäkert vilken typ av tjänst han skulle få, om uppsägningarna gått igenom.

– Veolia behövde personal, det visste vi, men ovissheten var jobbig.

Enligt Jens och Rolf blev det inga uppsägningar, tvärtom så hölls de som ville sluta kvar så länge som möjligt.

För att informera resenärer om orsaken till konflikten valde Seko att annonsera på Malmö centrals ljusreklamtavlor. I högtalarna på stationen var strejken en viktig del i utropen. De som skulle resa med Öresundståg fick veta att de var inställda ”due to a labour dispute”.

I Malmö samlades de strejkande i gröna hallen, en före detta banklokal, som först var gratis, sedan, enligt uppgift, kostade 3 000 kronor per dygn att hyra. Det fanns även en lokal på västra sidan av spårområdet, där det hölls minst ett strejkmöte. Bland annat när det ryktades att Seko var på väg att ge med sig. En ombudsman från Stockholm reste ner för att lugna känslorna.

Lokföraren Fredrik Olsson minns tiden som en fin möjlighet att lära känna fler kolleger. Liksom Mohammed tillbringade han åtskilliga timmar i bankhallen, när de inte patrullerade runt på stationen och svarade på frågor.

Strejken syntes på olika sätt.

Fredrik kände stöd från allmänheten och tror som de fackliga företrädarna att många kände igen sig i de problem som Seko ville lösa. Otrygga jobb var och är ett stort problem, konstaterar han.

Än i dag händer det att folk kommenterar strejken, berättar Rolf Sjöstrand. Nyligen mötte han en kvinna som sade att hon missade en konsert men att det inte gjorde något.

– Hon stödde oss, säger Rolf.

Politiker kom på besök och medias intresse var enormt. Rolf och Jens bestämde tidigt att de skulle skicka fram så många lokala företrädare som möjligt att svara på frågor från press, tv och radio. Varje ort hade egna talespersoner.

Rolf Sjöstrand har ljusa minnen, men kommer också ihåg svårigheterna att förhandla med motparten. Det var en hel del hemliga möten som inte ledde någonstans. Han fick en känsla av att Veolia ville göra upp, men att Almega stoppade det.

Rolf är nöjd med att strejken stoppade försöken att hyvla, men är kritisk och självkritisk till Sekos efterarbete.

– När strejken var över gick nästan alla på semester och lämnade klubben ensam med såväl arbetsgivaren som medlemmarna.

En arbetsgivare som, enligt Seko, inte var beredd att tillämpa avtalet. Och medlemmar som hade många frågor om vad som skulle hända härnäst.

Det är en viktig lärdom inför en eventuell ny konflikt att tänka på tiden som kommer efteråt, anser Rolf Sjöstrand.

För Jens Kvist Christensen blev strejken en framgång, men ledde till att han lämnade det fackliga uppdraget efter ett halvår.

– Veolia tvistade om allt. Det var jobbigt. Men jag visste från början att det var ett svårt uppdrag.

Drygt 300 Sekomedlemmar strejkade i 16 dygn

Strejken bröt ut klockan 03:00 den 2 juni och var över kvällen den 18 juni. Under tiden hann en sympatistrejk utlösas. När Seko varslade om strejk för Green cargo i Göteborgs hamn blev trycket för hårt och parterna kunde göra upp.

Överenskommelsen innehöll en branschövergripande del och en del som rörde Veolia. Alla timanställda som är medlemmar i Seko fick rätt till en timlön som beräknas på snittlönen på arbetsplatsen, på samma sätt som i LO:s bemanningsavtal. 2014 innebar det en höjning från 18 000 kronor per månad till cirka 22 000.

De höjda timlönerna betalades genom att övriga medlemmar avstod 0,15 procent i löneökning.  För Veolias del innebar överenskommelsen dessutom en begränsning av antalet timanställda och deltidare, max fem procent vardera, samt ett arvodistråd där detta skulle bevakas.