På väg mellan två brevlådor stoppas en brevbärare av en civilklädd tullkriminalare som vill ha hjälp att spana mot en viss adress. Frågan väcker obehag men ryggmärgsreflexen var att hjälpa till och brevbäraren lämnar ut sitt telefonnummer.

Väl hemma kom obehagskänslorna. Vad hade hänt? Var legitimationen äkta? Funderingarna kretsade kring att vara en del av smuggelvärlden och att dagligen vistas bland kriminella personer. Gjorde hen sig skyldig till brott mot integritetsskyddet i postlagen? Skulle allt hamna i domstol?

– Den kvällen blev inte rolig för brevbäraren. Det är flera saker som inte gick rätt till. Vare sig från tullens eller företagets sida, säger ett av Sekos skyddsombud.

Enligt polisens underrättelseenhet finns det varje år droger i 2,5 miljoner brev och paket som skickas inom Sverige. När Sekotidningen via facket undersöker vilka risker det kan medföra berättar ett skyddsombud om brevbärarens möte med tullkriminalen.

– En brevbärare som kontaktas på fältet kan hamna i ett svårt dilemma. Samtidigt som man vill hjälpa till så ska man lyda postlagens regler, säger skyddsombudet.

Skyddsombudet berättar att brevbärare på den aktuella turen noterat ovanligt många stora, vadderade, kuvert till adressen. Men misstankarna var inte tillräckligt starka för att kontakta tull eller polis. När tullen kontaktade brevbäraren hade sändningarna av de misstänkta kuverten upphört.

– Vi har full koll på vilka vi delar ut post till. Vi vet vilka som är kriminella. Men vi får ändå inte yppa något. Brevhemligheten går före, säger skyddsombudet.

Dagen efter kom ett sms från tullkriminalen till brevbäraren. Kollegorna bredvid märkte att något inte stod rätt till.

– När brevbäraren tog upp begäran från tullen med sin närmaste chef var svaret att det bara var att ringa tillbaka. Men så är inte våra rutiner, och inte heller instruktionerna från Post- och telestyrelsen, säger skyddsombudet.

Postföretagen samarbetar med tull och polis. Men för samarbetet krävs att man kan kontrollera behörigheten, genom att motringa eller mejla. Brottsutredare ska kunna visa att det pågår en utredning om ett tillräckligt allvarligt brott.

– Tullen är hos oss då och då, inne på kontoren och terminalerna. Där ska kontakterna ske, inte direkt med brevbärarna ute på fältet, säger skyddsombudet.

Han tog kontakt med företagets säkerhetsansvariga och med en högre chef och klargjorde att kontakter med tullen inte ska läggas på brevbärare.

– Båda såg allvarligt på detta och sa att det inte fick gå till på det här sättet, säger skyddsombudet.

Posten regionchef i området betonar att alla kontakter ska gå via företaget och att den brevbärare som blir kontaktad av tullen bestämt ska hänvisa till sin chef.

– Det är fel att tullen kontaktar medarbetare direkt. Det sätter våra medarbetare i en väldigt svår situation och jag är jätterädd för att utsätta någon för fara.

Brevbäraren har diskuterat frågorna med företagets säkerhetsansvariga och känner sig, enligt skyddsombudet, tryggare, men undrar fortfarande om hen måste vittna i domstol.

Efter att facket har tagit upp detta har brevbärarna på kontoret fått ett meddelande om att hålla ett öga på försändelser till adressen som tullen varit ute efter. (Föregående mening är utbytt. I papperstidningen hävdades felaktigt att ”samtliga brevbärare” fått ett brev.) Meddelandet kompletterades senare med att informationen skulle lämnas till någon chef, och alltså inte till tullen.

– Företaget borde ta upp det på en arbetsplatsträff med hela personalen eller på någon annan samling, säger skyddsombudet.

Några nya misstänkta brev har inte kommit men tullkriminalen fortsätter att kontakta brevbärare direkt.

– Det är inte bra. Det faller tillbaka på tullkriminalen, säger skyddsombudet.

Chefen för ett av landets fyra tullkriminalområden säger att man har ett löpande utbyte med säkerhetsansvariga hos företag och myndigheter, och att man, även om det inte händer varje dag, kontaktar brevbärare.

Men hur är det, får tullen ta kontakt ute på fältet?

– Det finns inga hinder. Däremot kan vi inte tvinga dem. På frivillighetens basis kan vi fråga vem som helst, vad som helst. Om de känner obehag så ska de vända sig till sin organisation.

– Vi kan få svaret att det inte är okej, och det måste vi acceptera.

Han förstår att en brevbärare kan känna sig utsatt av en kontakt, och att det kan finnas en förväntan om att hjälpa till. På frågan om det inte vore bättre att sköta kontakten med företaget svarar han att det i de bästa av världar går till så.

– Problemet är när något händer här och nu. Då är det inte alltid så lätt att få det att fungera.

Han säger att tullen ställer upp och pratar med brevbärare och andra vittnen för att lindra oro och funderingar, och att det finns sätt att underlätta eventuell medverkan i domstol.

– Vi är helt beroende av våra vittnen. Det kan vara så att vi måste se över våra egna förehavanden. Det är en utbildningsfråga, hur man hanterar kontakten med allmänheten, säger tullchefen.

Johan Lindholm, Seko Postens ordförande, säger att det känns som ett ytterst tveksamt agerande från tullen att kontakta brevbärare när de jobbar.

– Ja, milt uttryckt. Det låter väldigt anmärkningsvärt att man civilklädd går på någon av våra medlemmar. Jobbet är att leverera och distribuera post. Inget annat. Detta ska skötas av företaget och brevbärare ska hänvisa till arbetsledningen. Jag tycker att det är Postnords sak att föra en dialog med tullen om detta.

För att skydda brevbärarens identitet skriver Sekotidningen inte ut vare sig namn eller ort. Det gäller även övriga inblandade i reportaget, för att inte peka ut var i landet de befinner sig.