När vi ses på perrongen i Värnamo är det flera resenärer som morsar och nickar när de går förbi. Tågvärd Robert Munkstierna hejar tillbaka. Han möter dem regelbundet, ungdomar som åker till och från skolan, äldre på väg till huvudkommunen i ärenden och jobbpendlare.

Värnamo är Krösa Nords knutpunkt för trafik från Hässleholm, Nässjö, Jönköping och Halmstad. Däremellan en rad småorter och brukssamhällen. Tillsynes en idyll.

– Man kan lätt få den uppfattningen. Krösatåget har något av en gullighetsstämpel över sig. Och läser man statistiksammanställningar så har vi inga som helst problem med hot och våld.

– Men bilden skevar, säger Robert Munkstierna, som tror att statistiken är ett resultat av underrapportering.

”Skallad, en knytnäve i magen, glåpord och hot.” Robert Munkstierna har rapporterat ett flertal incidenter för egen del bara den senaste tiden, via arbetsgivaren Transdevs interna rapporteringssystem.

– Jag vet att många utsätts för okvädingsord och hot regelbundet, men de tycker inte att det lönar sig att rapportera. Tyvärr upplever vi att återkopplingen ofta är bristfällig.

Vi sitter i Transdevs tjänstelokaler intill tågstationen i Värnamo.

Här samlas tågvärdar och lokförare under kortare och längre pauser mellan avgångarna. Robert som åkte från Halmstad på morgonen har ett par timmars uppehåll innan han ska åka samma väg tillbaka.

Han har jobbat inom järnvägen i 17år.

– På just de här sträckorna ser jag en enorm ökning av hotfulla situationer om jag jämför bakåt i tiden. Det kan vara tillsynes små obetydliga saker, en fnysning, ett finger, ett skällsord, en knuff. De största bekymren har vi med lokala resenärer som inte vill följa regler, som blir arga när man påtalar alkoholförbud, förbud för rökning, att de ska betala.

Robert suckar, knäpper upp en knapp i skjortan, lättar på slipsknuten.

Han har slutat räkna alla gånger han blivit kallad ”idiot”. Okvädingsorden kan man ducka för, menar han, svårare är det med aggression utlöst av alkohol eller droger, oberäkneligt och obehagligt.

Nyligen var han med om en incident som hade kunnat sluta riktigt illa. Resenären var irriterad och upphetsad redan under biljettkontrollen. Vid avstigning kastade han sig plötsligt mot Robert och försökte skalla honom.

– Rent reflexmässigt backade jag undan och blev inte så skadad fysiskt. Men psykiskt var det chockartat.

Lokföraren som såg händelsen i backspegeln stängde dörrarna och hindrade på det sättet fortsatt misshandel. Tåget togs genast ur trafik och Robert blev tagen ur tjänst i några dagar.

– Redan samma dag fick jag prata med en kamratstödjare här på kontoret i Värnamo. Företagshälsovården i Växjö blev inkopplad och jag fick tillgång till en psykolog.

Polisanmälan skrevs men lades ner i brist på bevis. Frustrerande, menar Robert.

– Hade vi haft kamera i tåget hade händelsen funnits på bild.

Den gången han blev slagen i magen av en alkohol- och drogpåverkad resenär som nekades att stiga på tåget, ledde till polisanmälan och senare till rättegång. Mannen blev dömd. Men Robert blev märkt av situationen.

– Jag mådde riktigt dåligt efter hela den händelsen, men fortsatte att jobba, alltid lite illa till mods när vi passerade stationen där det hände.

Rädslan finns där, har krupit in det undermedvetna, styr hans tankar när han skannar sittplatserna före avgång. Han arbetar alltid ensam, ofta på tåg utan tjänstekupé. Lokförarkupén har blivit hans räddning ibland när han känt att stämningen på tåget blivit för hotfull.

Telefonnumret till väktarna finns i mobilen, men han använder det sällan och ringer inte om han inte absolut måste, det tar lång tid för dem att komma.

Han är medveten om att kollegor ute i landet känner likadant.

– Jag vet, situationen är långt mycket värre i Malmö och Stockholm, det går inte att jämföra. Men det betyder inte att vi inte har några problem här. I jämförelse med hur det har varit tidigare har vi gigantiska problem idag, och det blir värre. Att statistiken är lägre här än i andra delar av landet betyder inte att vi kan lämnas utan säkerhetsåtgärder, menar han.

– Vi borde få känna oss trygga på arbetet.

Som styrelsemedlem i Krösatågens Sekoklubb har han varit med och drivit frågan om walkietalkies även på de tåg där de inte behövs för avgångssignalen. För att kunna kommunicera med den enda kollegan, lokföraren, om det hettar till.

Han ser ytterligare en rad åtgärder framför sig som skulle kunna öka säkerheten för dem som jobbar ombord på Krösatågen Norra: kameraövervakning, dubbelbemanning, personlarm, utbildning om droger i samhället, fler väktare på tågen och mer polisnärvaro.

– Men den viktigaste säkerhetsåtgärden är att vi själva börjar rapportera alla incidenter, stort som smått. Även arbetsgivaren kräver det av oss. Så min uppmaning till alla kollegor är att rapportera, utan det har ingenting hänt och det ser ut som rena idyllen i statistiken.

Han rättar till slipsen och tar på sig kavajen. Det är dags, tåget ska strax avgå.

– Jag gillar det här jobbet, är en glad och serviceinriktad person, tänkte fortsätta många år till. Men jag är familjefar och jag vill vara säker på att jag alltid kommer hem från jobbet välbehållen.