Plötsligt en dag valde Patrik Malmbergs far att avsluta sitt liv. Chocken var mycket stor och Patrik blev sjukskriven i tre månader. När Sekotidningen träffar honom en varm septemberdag har han precis börjat arbeta igen.

Han arbetar på ett LVM-hem som drivs av Statens institutionsstyrelse, Sis. Det är ett hem för kvinnor med missbruksproblematik, ofta i kombination med psykiska störningar.

Det är ett krävande arbete. Många av kvinnorna på hans avdelning betraktas som extra vårdkrävande. Det innebär att de är mycket utagerande och många gånger våldsamma.

Han beskriver en fysiskt påfrestande miljö där han och kollegerna emellanåt måste ”ta i med hårdhandskarna”. En våldsam och utagerande klient som måste släpas in på sitt rum till exempel, trots att hon klamrar sig fast.

Men jobbet innehåller också många psykiska påfrestningar.

– Klienterna snappar lätt upp våra eventuella svagheter och använder ofta dem emot oss. Om de får reda på att man har barn till exempel, kan de rikta hot mot dem och säga att de ska döda barnen.

Tidigare har han kunnat hantera alla sådana situationer på ett professionellt sätt. Men nu har han börjat fundera.

– Jag går omkring och är rädd att begå misstag, som jag förr aldrig behövde reflektera över. Som att tappa humöret när jag hanterar någon våldsam klient.

– Många är dessutom självmordsbenägna. Och jag vet inte hur jag skulle reagera om någon skulle försöka hänga sig till exempel.

Han har ett mycket tydligt mått på att hans stresstolerans har blivit sämre sedan han kom tillbaka till jobbet efter sjukskrivningen – hjärtat.

– För ett år sedan drabbades jag av förmaksflimmer. Det innebär att hjärtat börjar slå väldigt snabbt när jag blir stressad. Efter min sjukskrivning räcker det med att någon höjer rösten för att hjärtat ska rusa. Så var det inte förr.

Det är helt enkelt viktigt med ett stabilt psyke för att kunna hantera jobbet.

Patrik Malmberg ringde därför till jobbet redan tre dagar efter faderns plötsliga bortgång, för att be om hjälp.

– Jag var ju i en akut chock och behövde professionell hjälp, så jag ringde för att be att få samtalsterapi genom jobbet.

Han pratade med lönehandläggaren som gick in till den biträdande institutionschefen för att vidarebefordra hans fråga.

– Svaret var nej. Det tog inte ens 15 sekunder, ingen eftertanke eller idé om att man skulle kolla upp det och återkomma. Bara: nej, det är inte arbetsrelaterat så du får ingen hjälp.

Efter tre veckor fick han genom vårdcentralen tid hos en psykolog. Denne konstaterade efter en timme att Patrik var lite för strukturerad i sitt sorgearbete för att få mer hjälp.

– Men jag behöver ju någon professionell att prata med. Som det är nu pratar jag hål i skallen på familjen och mina kolleger. De är ju snälla och lyssnar men jag vill inte ligga dem till last på det sättet.

Under sjukskrivningen funderade han mycket på det som hänt och på arbetsgivarens avslag. Han hade ju en kollega som några år tidigare gått igenom en separation som tagit hårt. Och han hade fått hjälp av jobbet. En annan kollega förlorade sina föräldrar och det var likadant där, hon fick samtalsterapi.

– Och deras kriser var ju inte mer arbetsrelaterade än min. Så jag pratade med Seko-ombudet på jobbet som tog upp det på ett samverkansmöte där högsta chefen var med. Då var det inte längre några problem utan jag skulle få min terapi – efter tre månader.

– Jag vet inte riktigt hur reglerna ser ut. Men det ska ju inte vara beroende av vem som frågar eller vem man frågar. Det måste ju vara lika för alla.

 

Upprörda reaktioner från facket

Klas-Birger Arenander är arbetsmiljöansvarig på Sekos nationella Sis-klubb. Han blir mycket upprörd när han hör hur Patrik Malmberg har behandlats.

– Det är klart att han ska få hjälp direkt. Blir det fel hemma så blir det ju fel på jobbet också, men det verkar många av våra chefer ha svårt att fatta.

Även han framhåller den påfrestande psykosociala arbetsmiljön som Patrik och hans kolleger arbetar i.

– Där han arbetar har de många särskilt vårdkrävande kvinnor. Så det gäller att man håller ihop själv. Får man inte hjälp kan man ju ramla ihop första dagen man kommer tillbaka till jobbet.

 

Kommunikationsmiss enligt anstaltsledningen

Tomas Ring, institutionschef på Runnagården, säger att man inte är njugga i dessa frågor. Men just i Patrik Malmbergs fall är det en miss i kommunikationen som ligger bakom det hela.

– Vi gör en individuell bedömning om någon behöver hjälp. Och det är hans närmaste chef, avdelningsföreståndaren som ska ta det beslutet, inte biträdande institutionschef som han vände sig till.

Borde han inte fått det svaret i stället för ett kategoriskt nej? För nu skedde ingen bedömning alls. 

– Det är möjligt att biträdande institutionschef uttryckte sig generellt, och lite klumpigt kanske. För enligt lagen har ju arbetsgivaren ingen skyldighet att erbjuda hjälp om det är något utanför jobbet. Men vi vill ju att folk ska må bra och har en väldigt generös attityd i de här frågorna. Det är många som fått hjälp i liknande situationer.

Ska inte alla chefer kunna ge samma besked eller åtminstone hänvisa till rätt person?

– Jo. Vi får titta på vad som hänt och se vad som brustit. Vi kanske får ta en repetition så att rätt fråga hamnar hos rätt person.

– Det är olyckligt att han hamnade i kläm och att det tog så lång tid, säger Tomas Ring.

 

Omodernt tänk anser arbetsmiljöexpert

Krister Skoglund är expert på frågor som rör psykosocial arbetsmiljö. Han arbetar som projektledare på Prevent, en ideell organisation ägd av Svenskt Näringsliv, LO och PTK. Prevent har i uppdrag att förmedla kunskaper i arbetsmiljöfrågor.

Han menar att alla moderna arbetsgivare väljer att inte göra skillnad på personliga kriser och sådana som är utlösta på jobbet.

– För 30 år sedan var det annorlunda. Då brydde sig inte arbetsgivarna om vad som hände utanför jobbet. Men i dag har man ett helt annat perspektiv på individen. Nu ser alla bra arbetsgivare människan som en helhet, säger Krister Skoglund.

Han kan inte uttala sig om hur policyn ser ut på Sis, men han menar att det ligger i arbetsgivarens egenintresse att ta hand om sina anställda.

– Ja, arbetsgivarens verksamhet drabbas ju oavsett om det skett på jobbet eller inte. Och när man, som i det här fallet, jobbar med människor i kris borde cheferna ha större förståelse för anställda i kris. Sis som jobbar med människor borde hantera det här bättre.

– Det viktigaste är att arbetstagaren mår bra oavsett om krisen är arbetsrelaterad eller inte. Är den utlöst av något på jobbet har arbetsgivaren förvisso fler skyldigheter och krav på sig enligt arbetsmiljölagen, men en generös arbetsgivare gör inte den åtskillnaden.

Psykosocial arbetsmiljö Sis

  • 800 hot- och våldsincidenter varje år.
  • 60 anmälda arbetsskador per år varav hälften är relaterade till hot och våld.
  • 6,6 procent långtidssjukskrivna år 2012 vilket är att betrakta som högt, en siffra som dessutom ökat de senaste åren.
  • Vanliga sjukskrivningsorsaker är psykisk ohälsa och konflikter på arbetsplatsen.
  • Sis mål med företagshälsovården är att förebygga ohälsa i arbetslivet samt att utreda och stödja medarbetares förmåga att återvända till eller stanna kvar i anställning.
 

Källa: Sis