Lokföraren Linnea skriver prisade noveller längs spåret

Det är fredag eftermiddag när vi möts på Stockholms central. Lönehelg och sportlov med fullsatta tåg. Dubbeldäckaren från Uppsala rullar in på minuten, 13:53.

– Trafiken kunde ha fått fredagsfeeling och kaos utbrutit, men här är jag, säger lokföraren Linnea Garli. När hon kliver ur förarhytten är arbetet slut för veckan.

Hon ser fram emot en ledig helg. Så egentligen borde det kännas ganska bra, men dagen innan vi ses har Ryssland invaderat Ukraina och Linnea behöver en stund för att ställa om från rapporteringen om kriget.

Jag älskar att se ut över landskapet när jag kör. Städer, byar, landskap, tomma gårdar, lador som rasat ihop. Jag tänker på vilka som levt och lever på platsen.

Vi lämnar dubbeldäckaren på spår tre och rör oss mot spår tio. Där kommer tåget från Falun in, ett svart loktåg, Linneas favoritmodell.

– De har en historisk koppling, de är rediga maskiner. Det är mer av ett hantverk att köra dem, att bromsa snyggt, köra utan ryck. Körestetiken! Dessutom har förarhytten bra utsikt.

– Jag älskar att se ut över landskapet när jag kör. Städer, byar, landskap, tomma gårdar, lador som rasat ihop. Jag tänker på vilka som levt och lever på platsen. Och på hur allt hänger ihop: som industrier, gruvor och vattendrag.

Jobbet är en inspirationskälla

Jobbet är en stor inspirationskälla för Linnea Garlis konstnärliga arbete, som författare och målare. Hon är djupt engagerad i hembygdens historia och 2019 var hon med och byggde en utställning om en gruvarbetarstrejk i Filipstad på 1800-talet.

Hennes pågående romanprojekt handlar om en av gruvarbetarfamiljerna i Värmland.

I samband med Sekos kongress i juni 2021 tilldelades Linnea Garli Sekos litteraturpris till minne av arbetarförfattaren Ove Allansson.

Linnea, som är fackligt aktiv och ombud på kongressen, fick priset för sitt författarskap och för sin breda kulturella gärning.

– Jag blev så glad, hedrad och överraskad, säger hon. Hon har tidigare sagt att hon känner ett släktskap med Ove Allansson genom att han, liksom hon, fick inspiration av sina iakttagelser i jobbet.

Han mestadels på sjön, hon i förarhytten på järnvägen.

Drabbad av kaoset på SJ

Jobbet är inte bara förknippat med positiva intryck. Liksom andra SJ-anställda har Linnea drabbats av det kaos som företagets nya schemasystem ställt till de senaste månaderna.

En närmast total ovisshet om hur nästa arbetsdag ska se ut har stressat personalen. Börja tidigt eller sluta sent? Sova borta eller hemma? Allt har varit oklart in i det sista.

Tåg har ställts in med kort varsel och många resenärer har drabbats. Många arga, men inte alla.

– Jag har även hört av kollegorna att många resenärer visar stor förståelse och sagt att det som händer inte är personalens fel.

Att Linnea Garli hamnade på järnvägen var en slump. Hon läste en intervju med en lokförare, magkänslan sade att det skulle passa henne.

Konstvärlden har sina sidor. Det är en bubbla där det hänger mycket på individen att vara unik

Hon hittade en ettårig betald utbildning hos SJ och på den vägen är det.

Innan hon gick sin utbildning hade hon gått konstskola, haft egen ateljé och försörjt sig med jobb inom vården och hotell- och restaurangbranschen.

Med heltidsjobb på SJ fanns inte tid till att ha kvar ateljén.

– Konstvärlden har sina sidor. Det är en bubbla där det hänger mycket på individen att vara unik – för att få uppmärksamhet. Hon målar fortfarande, men i dag lägger hon mer tid på att skriva.

Hon skriver gärna på kafé och har alltid med sig den svarta skrivboken.

Nu är det den tolfte i ordningen. I boken varvar hon skönlitterära fragment med resonemang om sitt romanprojekt. Hon låter det flöda och läser först i efterhand.

Linnea, som gått skrivarkurs på folkhögskola, tycker om att träffa andra som skriver och prata om texterna. Hon träffar regelbundet skrivande vänner.

Använder kvartstid för sitt skrivande

– Det är utvecklande, säger hon. I jobbet uppstår ibland oönskad ledig och obetald tid, så kallad kvartstid, som hon egentligen inte vill ha.

Hon gör oftast dygd av nödvändighet och använder tiden för sitt skrivande. Hon kan ha med sig sin ”bisyssla” var hon än är.

I en av sina noveller skriver hon om lokförarens värsta mardröm: att se en människa på spåret.

– När en människa är på spåret ser man det som en skevhet i synfältet. Det känns att något inte stämmer. Det är så svårt att sätta ord på det, säger hon.

Novellen bygger på personliga erfarenheter från ett yrke där många varit med om samma sak, svåra olyckor och påkörningar.

– Jag fick hjälp efteråt, men vet inte hur jag skulle klara det en gång till, säger Linnea.

Litteraturpris och arbetarförfattare

Författaren Ove Allansson – som gett namn åt det litteraturpris Linnea fått – är ett viktigt namn inom arbetarlitteraturen.

Är du en arbetarförfattare?

– Det är svårt att säga. Jag skriver inte enbart om mitt arbete. I min roman berättar jag om människors inre liv, prosalyriskt och fragmentariskt.

Är det arbetarlitteratur?

Det finns så många olika definitioner. Å andra sidan tycker hon inte att det hon skriver behöver passa in i något fack för att räknas. Man kan få bestämma själv.

– Arbetare får väl skriva om vad f-n de vill, säger Linnea. Hon fick nyligen frågan om hon hellre vill leva på sitt skrivande än ha ett lönearbete och hennes svar är att det är både och.

Lönearbetet ger frihet, samtidigt som det tar tid från det konstnärliga arbetet. Hon både målar och skriver och båda kräver tankemöda, tid och handfast arbete.