Samuel Larsson är en 29-årig värmlänning som slagit sig ner i Malmö. Dit kom han hösten 2005 för att gå Serieskolan på Kvarnby folkhögskola. Efter avslutad utbildning delar han sin tid mellan serietecknandet och sitt arbete som personlig assistent.
• Varför döper man en serie till Jan Andersson?
– Många serier har ju ett kort, lite snärtigt namn men jag ville hitta något väldigt neutralt, varken häftigt eller töntigt, som skulle visa att det handlar om en helt vanlig person.
• Vem är Jan Andersson?
– Jan är en ganska introvert och skygg person. En medelålders medelsvensson som jag hoppas att många kan känna igen sig i. Han har en hustru, Lena, och de har två barn, Anders och Mini. Jag utgår mycket från mig själv, jag har rätt mycket fobier som Jan också har. Men serien är verkligen inte självbiografisk. Jag har varken fru eller barn och är inte medelålders.
• Var hämtar du inspiration?
– Jag försöker hitta vardagliga händelser som känns väldigt allmänmänskliga. Egentligen är ingenting särskilt realistiskt. Jag hoppas att serien ska få vara lite udda. Jag gör något som jag tycker själv är kul.
• Har du någon favorit bland serietecknarna?
– Min absoluta favorit är Jan Berglin (Svenska Dagbladet). Sen tycker jag att Martin Kellerman (Rocky) är bra, liksom Nina Hemmingsson och Mia Fredriksson.
• Ritar du några andra serier?
– Jag gör en serie som heter Kristian också. Det är en kristen serie, riktad till en kristen hemsida. Sen har en del andra uppslag på gång.
• Vad brinner du för?
– Jag brinner för allt som har med Gud att göra. Jag brinner för serier också. Det är kul att roa människor, det ligger en sorts bekräftelse i det. Jag brinner för livet och att må bra.
Från och med nu kan man varje vecka följa Jan Andersson på Sekotidningens nätupplaga.