Kriminalvårdaren Joakim: Viktigt för samhället att vi får bättre löner
För femton år sedan kom en statlig utredare fram till att lönerna för kriminalvårdare borde öka rejält för att locka personal till Kriminalvården och få dem att stanna kvar. Sen dess har vårdarna halkat efter andra yrkesgrupper inom Kriminalvården. Och personalomsättningen ökat.
Joakim Eriksson kämpar för höjda löner åt kriminalvårdare. Foto: Kristina Wirén
– Vi måste få ta en större del av löneutrymmet, säger kriminalvårdaren Joakim Eriksson, som hoppas att nästa avtalsrörelse blir en vändpunkt.
6F-förbunden och Seko arbetar också för en förändring. En lönebildningsutredning ser över hur lönerna ska bestämmas framöver utifrån en kritik mot att industrin i 20 år fått sätta taket för hur mycket alla andra kan kräva i avtalsrörelserna. Det så kallade ”märket” har blivit allt mer ifrågasatt.
Joakim Eriksson är kriminalvårdare på anstalten i Kalmar och delar kritiken mot att industrin ska sätta stopp för andra yrkesgrupper att höja sina löner.
– Vi behöver ett rejält lyft, för att minska personalomsättningen. Förutom att det minskar kvaliteten i arbetet så kostar den ofantliga summor för en myndighet som går back med flera hundra miljoner kronor, säger han.
Lägst löneökning
Joakim, som också är fackligt aktiv i Seko, har gjort egna beräkningar på löneutvecklingen för kriminalvårdare mellan 2005 och 2017 och jämfört med andra yrkesgrupper inom Kriminalvården.
Det visar sig då att vårdarna haft den procentuellt lägsta löneökningen av samtliga. De har inte fått mer, så som utredaren Björn Eriksson föreslog 2004 efter de dramatiska rymningarna. Björn Eriksson ansåg att lönerna behövde höjas för att just förbättra kompetensen och få de anställda att stanna kvar längre i yrket.
De som fått mest under de senaste 15 åren är chefer, men även produktionsledare och förrådsassistenter har fått mer än kriminalvårdarna.
– Särskilt märkligt är att skillnaden mellan produktionsledare och vårdare ökat, trots att vi inom Seko diskuterat att det vore rimligt att vårdarna kom ifatt den gruppen, säger Joakim Eriksson.
Höjning förra året
Det skiljer 3 000 kronor i medellön 2018 mellan kriminalvårdare och produktionsledare. De senare har en medellön på 29 000 kronor och vårdarna har 26 000 kronor i genomsnitt.
Förra året fick Seko igenom en något större höjning för vårdarna, men Joakim menar att det inte gör någon egentlig skillnad. Kriminalvårdarna är en grupp vars löner halkat efter i decennier och det hörs inte mycket kritik mot det.
– Polisförbundet skriker om sina medlemmar, att de lämnar yrket på grund av lönerna, men polisen har bara en personalomsättning på 2,9 procent, vi har en personalomsättning på 8 procent bland alla under 2017.
På vissa anstalter är personalomsättningen enligt Seko Krim nära 30 procent.
– De anstalter som har svårt att rekrytera personal är ofta de som har lägsta medellönen, så inte är det lön de försöker locka med. Ingångslönerna för kriminalvårdare är i regel låga, lönerna är individuella så de varierar och kan ibland bli relativt sett höga i jämförelse med vårdare med lång erfarenhet. Vilket kan skapa irritation.
Jobbet inte så lockande
– Det är fler problem inom Kriminalvården som gör att jobbet inte är så lockande, som våra scheman och att det är ett tungt arbete med svåra klienter. Men lönen är förstås viktig, den måste höjas, säger Joakim Eriksson.
Hur ska det gå till?
– När det gäller andra yrkesgrupper inom offentlig sektor har politikerna inte dragit sig för att öronmärka pengar till löneökningar. Jag tycker egentligen inte att det är rätt väg att gå, det är parterna som ska sätta lön.
– Något måste till om offentlig sektor ska kunna rekrytera personal, och då är det bättre att försöka få ut högre löneökningar i avtalsrörelsen.
LO-förbunden har länge varit överens om att industrin ska sätta märket. Men under senare år har allt fler kritiska röster börjat höras inom LO. 6F-förbunden och Seko hör till kritikerna. De menar att modellen med industrinormeringen lett till att löneökningarna blivit för låga och därmed lämnat ett utrymme för företagen att öka sina vinster.
Hänsynen till exportindustrin har gjort att märket satts lågt.
Höjt märke
6F:s lönebildningsutredning har släppt flera delrapporter. I ”Lågt lönemärke gynnar högavlönade” kom LO-ekonomen Mats Morin fram till att en genomsnittlig LO-medlem förlorat 1 300 kronor per månad på att industrin fått bestämma taket.
Nationalekonomen Lars Calmfors förespråkade i en rapport i höstas, att ”märket” höjs, trots, som han själv konstaterar, att det innebär att en del industrijobb försvinner. Det är ett pris värt att betala, enligt Calmfors, eftersom offentlig sektor behöver locka till sig personal. Som han ser det är det omöjligt att få folk att välja att jobba i offentlig sektor utan att höja lönerna mer än industrin anses tåla.
Calmfors pekar inte ut någon yrkesgrupp, men Joakim Eriksson menar att kriminalvårdarna är en given grupp.
– Se bara på hur svårt det är att rekrytera personal och hur många som slutar.
Viktigt jobb
Ett motargument brukar vara att kriminalvårdarna är en så stor grupp att det blir väldigt dyrt med stora löneökningar.
– Skulle vi som grupp stå tillbaka bara för att vi är många? Det håller inte tycker jag. Vi behövs och vi gör ett samhällsviktigt jobb.
Efter sommaren ska LO-förbunden fatta beslut om gemensamma krav i avtalsrörelsen 2020.
Ännu har inte 6F-förbunden kommit fram till något beslut om vilken linje de ska driva, men mycket talar för att i alla fall Seko kommer att lyfta kravet på ett höjt märke.
