– Jag förstår ingenting. Nästan alla säger att jag är duktig. Men varför fick jag då inte vara kvar. Någon ville bara ha bort mig. Men så ska det väl inte vara på arbetsmarknaden. Det måste väl finnas regler?
Per-Olof är bitter och besviken. Både på fack och arbetsgivare. Han tycker att han har förlorat sitt jobb på ett orättvist sätt. Hade las-bestämmelserna om sist in och först ut gällt hade det inte varit något snack. Då hade han haft sitt jobb kvar. Men nu har fack och arbetsgivare på Swedia kommit överens om ett samverkansavtal. Avtalet innebär att de anställda ska behålla sin turordningsplats om de har ”tillräckliga kvalifikationer”. När företaget påstår att det funnits klagomål på Per-Olof räcker tydligen inte hans kunskaper längre och han förlorar sin turordning.
– Det är bara en kund som jag känner till och denne var kritisk mot Swedia som företag och inte mot mig. Dessutom så löste vi alla problem på ett möte som jag tog initiativet till och denna kund ställer idag upp som referent till mig.
Klagomålet tror inte Per-Olof på. Problemet var ju löst och irritationen hos kunden riktade sig inte mot Per-Olof. Och mer än tillräckliga kvalifikationer anser han sig ha. Han började som linjemontör på Vattenfall 1970 och reste på olika byggen. 16 år senare var han trött på flackandet och sökte till televerket och ett jobb som teletekniker i Luleå. Därefter har han vidareutbildat sig och sökt och fått nya jobb. År 2000 ville han tillbaka till barndomstrakterna i södra Sverige. Han fick ett jobb som produktionsplanerare på Swedia i Malmö och bosatte sig i Staffanstorp.
– Allt var perfekt. Jag och min fru trivdes. Jag jobbade i och för sig mycket. Det blev övertid nästan varje dag men jobbet var kul så det gjorde ingenting.
   Året därpå började det gå sämre för Swedia och under 2002 blev det nödvändigt att säga upp anställda. Men Per-Olof kände sig ganska trygg. Kunderna var nöjda med honom och hans anställningstid var lång. Han tillhörde en grupp som företaget särskilt skulle måna om enligt samverkansavtalet nämligen: ”äldre anställda med mycket lång anställningstid”. Så kom dråpslaget. I september 2002 fick Per-Olof reda på att han skulle förlora sitt jobb.
– Självklart var man tvungna att säga upp folk. Men man ska följa reglerna. Jag har själv jobbat fackligt i många år och jag kunde aldrig tro att något sånt här kunde hända.
Per-Olof är kritisk till samverkansavtalet. Han tycker att det lokala facket har för lite makt i förhållande till företaget.
– Det är nästan omänskligt att kräva att den lokala fackliga förtroendemannen ska ha kraft att stå emot företaget. Sådana här förhandlingar borde skötas av centrala ombudsmän.