De var helt vanliga lokförare, tågvärdar, mekaniker, rallare. Det är de fortfarande, men de kör tågen mitt i brinnande krig och reparerar vagnar och räls som saboterats eller skadats i striderna.

Jag tänker på de anställda på den ukrainska statliga järnvägen Ukrzaliznytsia, som fortfarande drygt två månader in i kriget fortsätter att evakuera medborgare.

Dag efter dag rapporterar de på bolagets Facebook-sida hur trafiken hålls i gång, hur räls repareras och vagnar byggs om till sjukhustransporter. Det är svårt att sluta läsa om deras imponerande jobb.

Vem kommer att behålla lugnet och göra sitt jobb trots paniken och förvirringen hos människorna runtomkring? Just det, föraren av evakueringståget

Plattformens översättning från ukrainska till svenska sannolikt är inte perfekt, men ungefär så här kan det låta:

”Vem hjälper till när alla vill lämna en farlig region? Vem kommer att behålla lugnet och göra sitt jobb trots paniken och förvirringen hos människorna runtomkring? Just det, föraren av evakueringståget”.

Så många modiga människor det finns.

Så mycket ondska hos den som startar ett krig.

Efter robotattacken stod fullpackade resväskor kvar utspridda vid stationen, väskor som ingen hämtade

Jag tänker på de människor som var vid tågstationen i Kramatorsk i östra Ukraina när den besköts den 8 april. Minst 50 personer dog, flera var barn.

Efter robotattacken stod fullpackade resväskor kvar utspridda vid stationen, väskor som ingen hämtade.

Under morgontimmarna den 25 april besköts fem tågstationer i på andra platser i Ukraina. Enligt det statliga järnvägsbolagets vd fortsätter ryska trupper att systematiskt förstöra landets infrastruktur.

Och mitt i detta fortsätter människor gå till jobbet.

Alla kommer inte hem igen. Varje vecka publicerar den statliga järnvägen minnesord över personer som jobbat inom järnvägen och som avlidit under kriget.

Jag tänker på de läkare och sjuksköterskor som trots att bomberna faller fortsätter kämpa för att rädda liv och hjälpa nya barn till världen.

På de arbetare som fortsätter att städa gator och hämta sopor. Att låta vardagen fortgå mitt i kaoset är ett slags motstånd.

Så mycket mod och solidaritet det finns mitt i det mörka

Så mycket mod och solidaritet det finns mitt i det mörka.

Att visa medmänsklighet, att stå upp för demokratin, att stå upp för fred och frihet är en provokation för de mörka krafter som försöker förgöra människors möjlighet att leva i trygghet.

Även här i Sverige finns kraften och viljan att visa solidaritet. Inte minst inom fackföreningsrörelsen, där Seko och många andra förbund både skänkt pengar och manifesterat sitt stöd med det ukrainska folket.

Många goda krafter samlas också för att ta emot krigsflyktingar på bästa sätt.

I början av kriget fanns röster som påstod att Sverige är fullt. Att några andra kan vara solidariska den här gången. Det fungerar inte så.

Solidaritet har ingen av- och på-knapp. I ett svårt läge måste vi alla hålla ihop och hjälpas åt. De som flytt hit har ingen aning om när de kan återvända, och till vad.

Vi måste se till att deras vardag här i Sverige blir så bra som det bara går. Att de får gå i skola, får chans att gå till ett arbete.

Precis som det ukrainska yrkesfolket försöker fortsätta sitt jobb måste vi hålla i gång vår vardag. För att få Sverige att fungera är alla ni sekoiter avgörande.

Varje yrkesarbetare är en kugge till att få samhällsmaskineriet att rulla, varje arbetspass en viktig pusselbit.

Vi behöver fortsätta rusta oss så att vårt samhälle står starkt.