En av alla brevbärare i boken är Rohland Gustavsson. Han började som 17-åring och blev kvar i 43 år. Sekotidningen bad honom att berätta lite om de åren.

”Jag började min anställning hos Posten julen –66. Jobbade några år i brevbäringen, ledsnade och sa upp mig. I väntan på lumpen tog jag mig fram som städare, hade restaurangjobb och var rocktrummis. Tänkte mig inte tillbaka till posten, men efter lumpen stod man ju där. Inte ett öre på fickan …

60-talet var tufft

70- och 80-tal, det var brevbäringens guldålder. På 60-talet, när jag började, var det inte speciellt bra. Inställelse klockan 05.00. Brevbäring och även eftermiddagstur med A-post. Kanske kvällsvakt. Även lördagsbrevbäring förstås.

Hierarkin var närmast militärisk med stor respekt för sektionsförmän, överpostiljoner och övriga grårockar. Det var väl fortfarande fint att vara statligt anställd, även om det var ett vanligt jobb med låg lön.

På 90-talet försvann det så kallade betinget, det som ledningen kallade smit-tider. Betinget baserades på en arbetstidsberäkning som tog hänsyn till alla moment, förarbete, påklädning, cykeltid och brevbärarturen. När man var klar med sitt gick man hem. Tyvärr slet många häcken av sig för att komma hem lite tidigare. Det ledningen ironiskt nog inte förstod var ju att med fasta arbetstider fanns inte någon morot. Nu tog man sina raster fullt ut och det blev ett makligare tempo. Troligen blev det dyrare, mer personal krävdes ju.

Bara hundbiten två gånger

Jag personligen tyckte att fasta arbetstider var bra. Bättre sammanhållning och kamratskap. Under betingets glada dagar var det många man inte lärde känna.

Rohland Gustavsson i tjänst.

Brevbäringens hund- och kundkontakt var inte alltid av positiv natur. Märkligt nog blev jag bara hundbiten två gånger, men en gång blev jag jagad nerför trapporna av en knivbeväpnad kund. Han vrålade ursinnigt  ’jag vill inte ha någon reklam i min brevlåda’. God trappfysik räddade mig den gången.

Dahlsten förstörde hans liv

På 80-talet började den stora omvandlingen av Posten. Ständiga omorganisationer, från statligt bolag till affärsverk. Jag hade en arbetskamrat som sa en gång att det var Dahlsten som förstörde hans liv. (Ulf Dahlsten, dåvarande generaldirektör för Posten.)

Jag försökte jobba fackligt ett tag, som representant för brevbärarkåren i Uppsala. Tyvärr samtidigt som Postens kassatjänst höll på att försvinna. Det var inte lönt att ta upp några brevbärarfrågor då.

I dag är det stentufft har jag förstått. Sparkrav och vikande volymer. Jag har hört om turer på upp till sex timmar. Jag är nog en av de sista i kategorin livslång fast anställning i trygga Kungliga Postverket.”