De mötte pandemin i New Yorks tunnelbana

Tågvärden William Mora sticker ut huvudet genom sin hytt och blickar ut över perrongen på stationen West 36th Street i Brooklyn. Några New York-bor klädda i de obligatoriska munskydden släntrar in. William stänger dörrarna och tåget dunkar vidare mot Manhattan.

Inne i vagnen doftar det svagt av rengöringsmedel, och det är glest mellan trafikanterna. Klockan är snart fyra på eftermiddagen och inte ens en tredjedel av sätena är upptagna.

– I vanliga fall skulle det vara fullsmockat, säger William Mora.

Den är högljudd, smutsig, oändligt lång och skymtar förbi i mängder av filmer och tv-serier. New Yorks tunnelbana är stadens stora kroppspulsåder, som i vanliga fall pumpar runt fem och en halv miljoner människor i veckan, dygnet runt.

130 anställda har dött

Men när coronaviruset svepte över New York i våras, och staden blev den hårdast drabbade i världen, minskade passagerarantalet med 92 procent. Invånarna tvingades sitta hemma när staden stängdes ner för att stoppa smittspridningen. Under sommaren har många återvänt till jobbet, men med New York-mått är det fortfarande spöklikt tomt i vagnarna. Och vardagen för de 50 000 anställda som får stadens kollektivtrafik att rulla präglas fortfarande starkt av pandemin.

I våras drabbades William Mora av viruset, liksom tusentals andra anställda på företaget som driver tunnelbanan i New York, Metropolitan Transport Authority. Över 130 MTA-anställda har dött.

– Fler och fler av mina kollegor blev sjuka. Jag är ganska säker på att jag blev smittad av en kollega. Vi jobbar tätt inpå varandra och passagerarna. Det var ganska lindrigt, jag hade feber och värk i kroppen i några dagar, och satt i karantän i 14 dagar. Men det var läskigt, vid den tidpunkten var mycket oklart kring viruset. Vi körde i stort sett tomma tåg, berättar William Mora.

De enda som reste var sjuksköterskor, städare, matbutikspersonal och andra med samhällsnödvändiga yrken. Men också allt fler av New Yorks 59 000 hemlösa som inte ville trängas i smittspridande fullsatta härbärgen.

MTA var långsamma att reagera på pandemin. I våras fick vi inte ens bära egna munskydd.

Ökningen av antalet hemlösa som sover och vistas i tunnelbanan är ett av de vanligaste återkommande klagomålen på arbetsmiljön bland de anställda till deras fack, Transport Workers Union of America, TWU. Eftersom de hemlösa har dålig tillgång till sjukvård och duschar har de blivit ett orosmoment för tunnelbanearbetarna under pandemin.

I maj tog MTA ett radikalt beslut: att stänga tunnelbanan nattetid, för första gången sedan den började rulla för 116 år sedan. Nu desinficeras vagnar och stationer av städare i vita skyddsdräkter mellan klockan ett och fem varje natt.

– Det har varit tufft, det kunde vara tre hemlösa i varje vagn och det har gått ut över hygienen i tunnelbanan, säger William Mora.

– Men jag tycker synd om dem, många av dem har mentala problem och de har dåliga möjligheter att få hjälp.

William Mora sökte sig till MTA för 14 år sedan, efter ett yrkesliv som marinsoldat i norra Irak under Gulfkriget i början av 1990-talet, och många år på trafikmyndigheten DMV. Som tågvärd ser han till att vagnarna fungerar som de ska, ropar ut meddelanden i högtalarsystemet, öppnar och stänger dörrar och håller koll på säkerheten ombord.

– Jag har varit intresserad av tåg ända sedan jag var liten och åkte tunnelbana med mina föräldrar i New York, och gillar att jobba med människor, säger han.

Att arbeta på MTA ger också bra villkor jämfört med många andra yrken i USA. Nästa år kan William Mora ta ut fem semesterveckor, eftersom han har arbetat i femton år på företaget. Första året som MTA-anställd har man rätt till tre veckors semester, jämfört med två veckor på de flesta större privata företag. I USA finns ingen allmän fri sjukvård, och folk måste i regel teckna en privat sjukförsäkring genom sin arbetsgivare. MTA erbjuder en sådan med relativt låga kostnader, och en bra pension.

Lyssnar på facket

Men jobbet har sina baksidor. New Yorks tunnelbana är ständigt försenad eftersom systemet är gammalt, slitet och underfinasierat. New York-bor är dessutom kroniskt stressade och otåliga till sin karaktär. Det är en dålig kombination. Det händer att tågvärdar får en spottloska eller en kastad läskburk efter sig.

– Ofta handlar det om signalfel eller mekaniska fel på tågen. Ibland skyller resenärer på oss, men vi vill ju inget hellre än att folk ska komma fram i tid, och de flesta av oss sätter en stor ära i det, säger William Mora.

Han tycker att MTA brukar vara hyfsat bra på att lyssna på facket TWU, men under pandemin har munskydd blivit föremål för konflikt. I New York är de obligatoriska på platser där det inte går att hålla säkerhetsavståndet, vilket enligt en del forskning minskar smittspridningen. Men somliga låter bli att bära dem i tunnelbanan, vilket retar upp TWU. Facket vill att polisen ska få befogenhet att kasta ut resenärer som inte bär munskydd.

– MTA var långsamma med att reagera på pandemin. I början fick vi inte ens bära egna munskydd eftersom arbetsgivaren sade att vi skrämde passagerarna. Men TWU lyckades få till en ändring, säger William Mora.

På Borough Halls tunnelbanestation i Brooklyn ska 26-åriga Quenisha McDuffie just kliva på sitt skift som spärrvakt. Hon är på gott humör, det är sista dagen före semestern som hon ska fira på Aruba i Västindien, och i nästa vecka gifter hon sig. Hon gnuggar noggrant inredningen med desinficineringsdukar.

Har tunnelbanan i blodet

På väggen sitter en klocka som någon gång stannat på fyra minuter i fyra, på bordet en dator och plastig telefon som skulle kunna ställas ut på ett museum över 1990-talselektronik.

– Det här är dinosauriernas land, allting är urgammalt, säger Quenisha McDuffie och skrattar. Hon lär få vänta på uppgraderad utrustning. MTA:s ekonomiska situation är ännu sämre än vanligt, på grund av minskade intäkter under pandemin.

Quenisha McDuffie har tunnelbanan i blodet. Hennes pappa jobbade som spårarbetare och tyckte det var en bra idé att hon också sökte sig till MTA efter gymnasiet.

– Han sade att det är väldigt bra anställningsförmåner. Men han tyckte inte att jag skulle jobba på spåren. Jag är rätt ”tjejig” av mig och skulle vara för rädd för råttorna trodde han, berättar Quenisha McDuffi .

Men i biljettkuren har hon mött värre utmaningar än så, när pandemin härjade som värst i våras.

– Jag jobbade 16 timmar långa skift, ibland 18 timmar, eftersom så många anställda var sjukskrivna. Ibland kändes det som att jag skulle krascha. Jag bad till Gud att han skulle hjälpa mig genom det här. Ibland grät jag när jag kom hem till min fästman. Jag försökte träna i kuren, jag gick fram och tillbaka och gjorde knäböj, allt för att hålla mig vaken.

50 miljoner arbetslösa

Efter tre år i tjänsten tjänar hon motsvarande ungefär 30 500 kronor i månaden. Det är inte mycket med tanke på levnadsomkostnaderna i New York. Framför allt hyrorna är skyhöga. Men över 50 miljoner amerikaner har anmält sig som arbetslösa sedan pandemin bröt ut och Quenisha är glad att både hon och hennes fästman som är elektriker fortfarande har jobb.

Covid-19 har lett till att hennes arbetsuppgifter har förändrats. Av hygienskäl finns det inte längre några kontanter i kuren, och alla turister – staden besöks vanligtvis av 67 miljoner varje år – som frågar om vägbeskrivningar, har försvunnit.

42nd Street, mitt på Manhattan och nära Times Square, den neonindränkta korsningen som före pandemin var en av världens folktätaste platser och en av USA:s kändaste sevärdheter, brukade vara den station Quneisha gillade minst att jobba på.

– Ibland pratar turisterna inte engelska och det är svårt att hjälpa dem.

Borough Hall, där vi är nu, är favoritstationen i en tid när kriminaliteten ökar i New York, även om det fortfarande är en av USA:s säkraste storstäder.

– Det känns tryggt här. Eftersom vi är under en myndighetsbyggnad är det nästan aldrig något våld här, det är välbevakat.

En dam i i 60-årsåldern med solglasögonen uppskjutna i pannan kommer fram till kuren.

– Gissa hur gammal jag är, säger hon.
– Du ser verkligen bra ut oavsett hur gammal du är, svarar Quenisha.
Kvinnan vill ha pensionärsrabatt på sin biljett men har glömt legitimationen.
– Det bästa med jobbet är att interagera med folk, förklarar Quenisha McDuffie efteråt.
– Folk tycker ofta att mitt yrke verkar jobbigt, men jag älskar att göra människor glada.

Stephanie Phillips arbetade som städerska i tunnelbanan, men drabbades av förslitningsskador i ryggen. Hon blev omplacerad till att arbeta i hissarna på stationen 181 Street, högt upp på Manhattan. Arbetsuppgifterna bestod i att trycka på upp- och nedknapparna, hjälpa resenärer och fungera som säkerhet för ensamma kvinnor i hissen.

Det jag gillar med jobbet är gemenskapen mellan MTA-anställda, vi skrattar mycket ihop.

– Jag trivdes bra, men sedan kom covid och förändrade allt. Vi bad om att få någon slags skyddsutrustning, men fick ingenting. Jag började ha munskydd, men då fick jag höra från cheferna att resenärerna blir oroliga. Men är det bättre att folk blir sjuka?

Sedan pandemin inleddes har Stephanie flyttat ut från hissen för att minska smittorisken, och har nu sin arbetsplats vid dess entré, mellan klockan tio på kvällen och sex på morgonen.

Det är lördagskväll när vi träffar henne. Två sliriga män vinglar fram till hissen och kämpar i nära en minut med att hitta knapparna. En bit bort försöker en sliten man med dubbelvikt hållning och en tänd cigarett i mungipan kränga sig igenom en av spärrarna. En av ”stammisarna”, bland de hemlösa som brukar hänga här, säger Stephanie.

– Jag gillar att jobba natt, det är inte så hektiskt som på dagarna. Jag har testat att jobba dag, i rusningstrafik , men det var hemskt.

Sedan pandemin bröt ut är det ännu lugnare i tunnelbanan nattetid, när den är stängd för rengöring. Stephanie hoppas gå i pension nästa år, så frågan är om hon på nytt får uppleva arbetslivet i tunnelbanan så som det såg ut före covid-19.

– Det jag gillar med jobbet är gemenskapen mellan MTA-anställda, vi skrattar mycket ihop, säger Stephanie Phillips.

– Men umgänget har ändrats i och med pandemin. Alla är lite försiktigare. Vi brukade ses och äta på restaurang ibland, men inte längre. Det har blivit mindre socialt, och mer social distansering.