Gunnar Westin: ”Facket ska påverka politiken”

Som facklig politisk sekreterare för Vänsterpartiet får Gunnar Westin göra det han gillar bäst: organisera och aktivera fackligt förtroendevalda. Nu oftast vänsterpartister. Men inte alltid.

Som besöket hos Seko SJ:s klubb för lokförare. Det är inte ett möte med partikamrater. Hit är Gunnar Westin inbjuden för att prata om anställningsskyddet och de förändringar som kan komma om regeringen och samarbetspartierna följer januariavtalet. En fråga som han engagerade sig i redan som vice ordförande för Seko Stockholm.

Dramatiska dagar

En statlig utredning ska lägga förslag om förändringar i Las till sommaren 2020. Ändringar som kan bli verklighet om inte arbetsmarknadens parter hinner före.

När Gunnar kommer på besök har det precis varit några dramatiska dagar. Seko och fyra andra LO-förbund har helt oväntat lämnat parternas Las-förhandlingar. Sekos ordförande Valle Karlsson och Kommunals Tobias Baudin har gått ut hårt och sagt att de känner sig lurade. LO-ledningen har, enligt dem, förhandlat med arbetsgivarna i hemlighet .

Det Gunnar Westin tänkt ta upp på mötet blir plötsligt väldigt aktuellt och frågorna är många. Han svarar diplomatiskt att han är optimist och hoppas på det bästa. Ingen vet just i den här stunden vad som kommer att hända.

I augusti i år tog Gunnar Westin steget in i politiken, efter att ha arbetat fackligt på heltid i Seko Stockholm i fem år. Den sista tiden som vice ordförande för avdelningen.

Beslutet var inte svårt. Han ser det nya som en fortsättning på det arbete han gjort i facket. Och hoppas få möjlighet att koppla samman sina och andras erfarenheter från arbetslivet med politikens innehåll.

Gunnars nya uppdrag liknar på sätt och vis det gamla. Båda går ut på att organisera, aktivera och mobilisera fackligt förtroendevalda och medlemmar.

”Tråkigt att Sjöstedt lämnar”

I Seko Stockholm var det fackliga arbetet i centrum, i Vänsterpartiet är det Gunnars uppgift att få fackligt aktiva vänsterpartister att gå samman och driva politiska krav: påverka politiken utifrån sin fackliga vardag. Den som vill bli mer insatt i politiska frågor kan gå en studiecirkel kallad facklig politisk vänsterskola, som är det första stora projekt som Gunnar Westin arbetar med.

–Vi har fått många anmälningar i nästan hela landet, säger han. Det känns bra.

Det är ett tidsödande arbete bara att få kontakt med målgruppen eftersom Vänsterpartiet för flera år sedan slutat fråga medlemmarna efter facklig tillhörighet. Nu under våren kommer medlemmarna att få frågan på nytt.

–Det är förstås frivilligt att berätta. Men många är med i facket och LO-medlemmar. En hel del är förtroendevalda i sina organisationer.

Partiet förlorar en ledare som är mycket populär internt och bland allmänheten. Han har hög trovärdighet, är ödmjuk och tydlig

Efter intervjun blir det klart att Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt ska lämna sin post vid kongressen i maj. Ett besked som Gunnar Westin tycker är tråkigt. Det skapar en viss oro i organisationen.

–Partiet förlorar en ledare som är mycket populär internt och bland allmänheten. Han har hög trovärdighet, är ödmjuk och tydlig, säger han.

Samtidigt förstår han beslutet. Åtta år är en ganska lång tid och det är lätt att förstå familjeskälen.

–Partiledarbyte innebär också en möjlighet för andra att träda fram. För min personliga del ser jag fram emot att partiet ska fortsätta växa som arbetarparti. Att det fackligt politiska perspektivet finns med i politiken och att det befästs på kongressen.

Hoppat runt

Det senare är angeläget för Gunnar Westin som arbetar med att organisera fackligt folk inom vänsterpartiet. Men han understryker att politiska partier inte ska styra vad facket ska göra eller tycka.

–Tvärtom är det facket som ska påverka politiken i de frågor som rör medlemmarna. Det gäller såväl anställningstrygghet, som fungerande välfärd och socialförsäkringar. Allt detta är politiska beslut.

Och påverkar gör man bäst genom att organisera sig, enligt Gunnar.

–Engagemanget på arbetsplatsen är en viktig grund för det politiska arbetet.

Just organisering är lite av Gunnar Westins specialitet, eller i alla fall något som han har med sig från det fackliga arbetet inom Seko. Folkrörelseorganisering kallar han det för. Att ge många eller till och med alla på en arbetsplats utrymme att säga vad de tycker och göra det som känns viktigt för att förändra och förbättra.

När Gunnar Westin började jobba efter gymnasiet hoppade han runt mellan en massa olika jobb. Det var först när han började som cyklande brevbärare han började trivas. Efter tre månader fick han fast tjänst. Det var 2001.

Bråk och vantrivsel

–Jag stannade i två år på posten i Märsta, där jag är född och uppväxt, säger han.

Efter en tid började han plugga, men fortsatte att hoppa in som brevbärare för att klara sig ekonomiskt.

–Sen blev jag en misslyckad akademiker, säger han med ett skratt.

Vi lovade varandra att inte ställa upp på frivillig övertid längre. Och vi kom överens om att inte låta frustration gå ut över varandra.

Det betyder att han fortsatte som brevbärare efter studierna. Den här gången i Skärholmen i södra Stockholm. Ett kontor med fin gemenskap.

–Vi hade ett långbord där alla satt och lunchade och fikade tillsammans. Trist nog fick vi snabbt arbetsmiljöproblem. Rationaliseringar och stora sparbeting gjorde att vi gick en hel vinter med oerhört mycket övertid, vi slet, folk mådde dåligt och tog ut det på varandra. Det blev bråk och vantrivsel.

Till sist var måttet rågat. Det fanns inget fackligt ombud på arbetsplatsen som förhandlade för oss mot arbetsgivaren.

–Vi började fråga varandra: vad ska vi göra? Finns det någon vi kan ta kontakt med? Några kom på att de kunde kalla alla på arbetsplatsen på ett möte en morgon innan arbetsdagen började.

De flesta kom.

–Vi lovade varandra att inte ställa upp på frivillig övertid längre. Och vi kom överens om att inte låta frustration gå ut över varandra. Vi bestämde att ses igen en vecka senare och utvärdera.

Människor – inte maskiner

Det visade sig vara svårt att leva upp till löftet att inte arbeta övertid.  

–Diskussionen var bra och gruppen kunde tillsammans sätta lite press på arbetsgivaren. Vi började prata om att andra kontor säkert hade det på samma sätt och samlade med Sekos hjälp medlemmar från 10 olika arbetsplatser. Det var 2011.

Det visade sig att arbetsmiljöproblemen var desamma överallt. Besparingarna slog hårt mot alla.

–Vi beslutade om en gemensam demonstration. Vi fick genomslag i media och svetsades samman. Vi hade en banderoll som det stod ”vi är människor, inte maskiner” på. Det var ju så det var.

Året efter blev Gunnar förtroendevald i Seko Posten och 2012 var det en ny demonstration.

–Vi vann inte striden mot arbetsgivaren. Men blev ändå successivt starkare. Ett par år senare lyckades vi hålla tillbaka ytterligare besparingar.

Senare slogs Skärholmen ihop med ett annat kontor och det slutade ”tråkigt”.

–En ny chef bröt ner oss. Kontoret lades ner. Vi splittrades på fyra olika arbetsplatser. Jag hamnade i Fittja, söder om Stockholm.

Han fortsatte sitt facklig arbete. Organiserade, aktiverade. Fick med många på att ställa krav.

­–2015 blev jag nominerad till ett uppdrag i avdelningen, Seko Stockholm. Jag sa ja och det kändes fint att bli vald. Jag hade en del uppdrag kvar på min gamla arbetsplats till en början.

Känner sig trygg

När Gunnar kom till avdelningen skissade styrelsen på en ny organisation, även där. Han och de andra ville få in så många som möjligt i arbetet. Det lyckades.

–Vi fyllde på med folk och det var inte ens svårt, visade det sig.

Det här har gjort att Gunnar känner sig trygg i rollen som organisatör.

–Jag har varit med och byggt en organisation från grunden. I Skärholmen grävde vi där vi stod och lyckades få medlemmarna att bli delaktiga.