Annelie hade velat göra mer för kvinnorna

När Annelie Dahlberg blev uppsagd från sitt jobb på Peab fick hon inte längre arbeta fackligt med det kvinnliga nätverket.

– Det blev så avhugget. Så snart jag blev arbetslös var jag ute. Det vore rimligt att få avsluta på ett bra sätt. Jag hade velat föra mina erfarenheter vidare.

Hon säger sig förstå att fackligt förtroendevalda måste sluta när de byter jobb eller bransch.

– Men så länge man är arbetslös eller har ett tillfälligt jobb och är medlem i förbundet känns det konstigt. Allt fackligt arbete innebär inte förhandlingar med en lokal arbetsgivare.

När vi möts är Annelie i Stockholm på sin enda lediga dag denna sommar. Hon har haft semester från sitt vikariat på bussbolaget i Kalmar, men i stället jobbat på Borgholms sommarkafé under ledigheten.

Det fanns oerhört mycket att ta tag i. Attityder, bemötande, arbetsmiljö, hur det är att vara kvinna på jobbet

Annelie älskar att arbeta på sommaren och kan jobba hur mycket som helst. Därför passade jobbet att städa öländska rastplatser så bra. Mycket att göra på sommaren och mindre andra delar av året. Det tog dock slut hösten 2017 när Peab beslutade att lägga ut städningen på entreprenad.

Annelie fick möjlighet att lägga anbud på sitt eget arbete. Hon nappade, men det blev inget

– När de såg mitt anbud höll de på att ramla av stolarna. Jag arbetar inte gratis, sade jag.

Uppsagd efter 20 år

Annelie blev uppsagd och arbetslös efter 20 år på Ölands vägar. Under större delen av den tiden var Annelie fackligt aktiv. Hon värvades tidigt av en lokal ombudsman och de drog i gång ett kvinnligt nätverk. 2008 bildades det nationella kvinnliga nätverket inom väg och ban.

– Det fanns oerhört mycket att ta tag i. Attityder, bemötande, arbetsmiljö, hur det är att vara kvinna på jobbet. Allt det där vi pratade om och fortfarande pratar om när vi möts.

De tio åren med kvinnliga nätverket var fantastiska, säger Annelie. Särskilt att möta tjejer från hela landet i massor av olika yrken och åldrar. Som sammankallande ledde hon många träffar och fick ihop kvinnor till kurser och utbildningar. Avtals- och förhandlingskurser blev särskilt angeläget. Seko har ett kongressbeslut på att få fler kvinnliga förhandlare.

Det finns inte ord för hur besviken jag blev på branschorganisationen och Seko

– Tyvärr har klubbarna inte varit så intresserade av att ta till vara dem som gått avtalskurserna, eller jag ska säga så här, de har inte alls tagit det till vara. Så vitt jag vet är ingen av tjejerna förhandlare.

Samtidigt som Annelie var sammankallande i det kvinnliga nätverket, var hon de senaste åren enda kvinnan i branschorganisationens styrelse. När Annelie slutade fanns enbart manliga efterträdare. Ingen kvinna var nominerad.

– De såg ut som fågelholkar när jag skällde ut dem för det, säger Annelie. Det finns inte ord för hur besviken jag blev på branschorganisationen och på Seko.

Kvinnor engagerar sig

Att det finns kvinnor som vill vara aktiva visar arbetet med det kvinnliga nätverket, menar Annelie. Kvinnorna engagerar sig, trots att det hela tiden funnits ett motstånd.

Motståndet i de fackliga leden har hon främst märkt i ovilja i klubbar och sektioner att betala för tjejernas deltagande, resor och förlorad arbetsförtjänst.

– Det finns ett behov av att träffas och prata om allt det vi tjejer har gemensamt, både bra och dåligt, säger Annelie.

– Männen kan säga sådant som att ”varför ska ni tjejer träffas separat, det gör vi aldrig”. Då säger jag ”ni träffas ju hela tiden”. Väg- och banbranschen har mycket pengar och bekostar ständigt resor och förlorad arbetsförtjänst – för männen.

Det kvinnliga nätverket, som vänt sig till kvinnor som yrkesarbetar i branschen, har även haft som ambition att få med minst en tjej i varje klubbstyrelse. Det finns elva klubbar i hela landet. Tanken har varit att kvinnorna adjungeras, det vill säga deltar utan rösträtt, för att lära sig hur styrelsearbetet fungerar och bli bekväma.

– Det fackliga arbetet är ju grunden för att vi ska få det bättre på jobbet och då mås­ te alla vara representerade. Det är inte svårare än så.

Egentligen räcker det inte med en tjej, enligt Annelie.

Männen lyssnar inte

– Det går inte att få männen att lyssna när man är ensam tjej, varken på arbetsplatsen eller i en facklig styrelse. Vi måste vara flera.

Annelie oroar sig för framtiden, nu när hon är borta och flera av de andra tjejerna som varit aktiva också har slutat, bytt jobb och bransch.

Glenn Nordström, förtroendevald på Skanska och ledamot av Sekos förbundsstyrelse, har varit engagerad i det kvinnliga nätverket i många år. I våras lämnade han uppdraget i samband med att han avgick ur styrelsen för branschorganisationen.

– Jag tycker att det är jätteviktigt att branschorganisationen tar vara på de erfarenheter som finns i det kvinnliga nät­verket. Vi har dessutom ett kongressbeslut på att få fler kvinnliga förhandlare. Vad gör klubbar, branscher och regioner för att nå det målet?

Vad är det då som kvinnliga nätverket brottats med, som Annelie vill att Seko tar tag i och fortsätter jobba med? Ja, toaletter, jargong, attityder, beteenden – och kläder, förstås.

Fortfarande saknas kläder som passar alla

kroppar. Jackan hänger fortfarande långt ner över händerna så att det blir som en tjock rulle när den viks upp. Byxorna är för långa, med reflexer som sitter under knäet, när det är meningen att de ska sitta mitt på benet. Det saknas skor i små storlekar.

Kläder för alla

– Skor och kläder i alla storlekar gynnar ju även korta män med små fötter. Det är pinsamt att vara liten kille så de ställer sällan krav för egen del. Vi tjejer måste göra det åt dem.

De yngre är dock bättre, understryker Annelie. Unga tjejer och killar förstår att även tjejer måste få förutsättningar att trivas och må bra på jobbet.

Lika viktigt att jobba med som kläderna är jargong och nedsättande kommentarer, menar Annelie. Förr var det accepterat att tråka kvinnor, i dag är det inte okej, säger hon.

– Säg att det sitter fyra killar och en tjej i lunchrummet. Platschefen sitter på sitt kon­tor strax intill. En av killarna säger något nedsättande till tjejen, hon svarar inte, men de andra killarna fnissar.

– Ska tjejen då gå till chefen, som kanske är kompis med killgänget? Han vågar sannolikt inte säga till sina kompisar, utan muttrar något om att det ”inte är så farligt”.

Annelie menar att det måste finnas en policy där det står att hos oss får du inte säga kränkande saker. Cheferna kan ta upp det på varje möte, gå igenom policyn och förklara. Tjata om det. Till slut blir det självklart att inte säga sådant till varandra.

Hur har du själv gjort?

– Bitit ifrån, sagt något i samma stil. Det har varit mitt sätt, och det har fungerat. Men det är trist att det behövs.