– Jag och min chef körde hit så fort vi kunde när vi hörde om olyckan på godsbangården i Malmö, säger kamratstödjaren Nisse Sandberg.

Det var 8 december förra året som en 57-årig godsvagnsreparatör klämdes till döds mellan två vagnar strax efter tre på eftermiddagen.

– Varje verkstad har en egen kamratstödjare, men just den här dagen var han sjukskriven så jag som arbetar i Helsingborg, en timme bort, var närmast. Vi stannade bara för att köpa dricka och baguetter eftersom vi visste att folk skulle tvingas vara kvar.

­ Varje sekund är dyrbar när något sådant här händer. När vi körde mot Malmö visste vi bara att en svår klämolycka hade inträffat.

Vi träffar Nisse Sandberg tillsammans med godsvagnsreparatörerna Kjell-Åke Åkesson och Kalle Jokinen som jobbade under olycksdagen.

Swemaints tågverkstad ligger längst ut vid spåren ut från Malmö. Här reparerar man godståg, gör bromsprov och svetsar sprickor i vagnarna. De flesta har jobbat tillsammans länge och känner varandra väl.

Ingen blev vittne till olyckan, men plötsligt gick larmet – en jobbarkompis var skadad.

– Åsa som är ”timmis” på ekonomin tog tag i det första, akuta: ringde 112, larmade vår verkstadschef och Previa, berättar Kjell-Åke Åkesson.

– Hon ska verkligen ha beröm. Det var hon som gick runt och tröstade och pratade med folk innan någon utifrån hunnit komma.

Först på plats var brandkåren, tätt följd av polis och ambulans och en psykolog från Previa. Personalen samlades i matsalen på andra våningen och fick inte lämna platsen eftersom polisen skulle säkra spår och teknikerna gå igenom det som fanns att göra.

Ingen visste hur skadad mannen var men efter en och en halv timme kunde poliserna som fanns i rummet berätta att han avlidit på sjukhuset.

Hur var stämningen?

– Vissa grät rakt ut, andra var bara tysta, jag var förbannad för att det hade hänt och ville bara hem, berättar Kalle Jokinen. Vi kände varandra och var ett gäng som sågs ibland på fritiden också.

­ Inget blir bättre av ältande – inte för mig i alla fall. Men det är klart jag saknar honom – vi hade arbetat ihop i massor med år.

Kamratstödjaren Nisse Sandberg såg till att folk fick mat och dryck, och pratade enskilt med var och en och hörde hur de mådde.

– Alla var mer eller mindre chockade. Människor reagerar så olika. En del vill prata, andra vill absolut inte det. Och jag ringde runt till alla som var lediga så att de skulle få veta. Psykologen från Previa informerade om möjligheten till stödsamtal. En dödsolycka är inget som någon tar lätt på.

Hur var det att gå till jobbet nästa dag?

– Hemskt. Det var svårt att gå in hallen igen första gången, säger Kalle. Och man var uppmärksam på alla faror en lång tid efteråt. Räddare, helt enkelt.

Dagen efter olyckan hölls en tyst minut, men ingen gick på begravningen enligt familjens önskemål.

Det gjordes tre utredningar – polisen, Arbetsmiljöverket och företaget. Och alla kom fram till att det var en ren olycka.

– Det är väl det enda som sköttes dåligt. Infon efteråt. Vi fick inte veta när utredningarna var klara, säger Kalle.

Om det värsta händer

En kollega dör i en hjärtinfart i matsalen eller blir överkörd på ett vägbygge. Hur ska man agera när det värsta händer på jobbet? Vi frågade Per Johnsson, psykolog och forskare vid Lunds universitet. – Samla gruppen, och chefen ska komma dit så fort som möjligt. Det handlar om respekt. Respekt inför situationen, den döde och den dödes familj, och självklart för arbetskamraterna. Hur fort då? – Så fort det bara går. De närmast berörda måste tas om hand med en gång. Och senast nästa dag samlar man personalen till en minnestund som bör innehålla ett kort minnestal, en bild på den döde, ett tänt ljus och en tyst minut. Och det är chefen som ska hålla talet – absolut inte fega ur och delegera. Hur tar man bäst hand om dem som var med vid dödsfallet? – Man ser till att samla ihop dem så snabbt det bara går. Man tar händelsen på största allvar och informerar om det man vet. Man ger gruppen möjlighet att prata tillsammans och sedan pratar man med var och en. Det kan vara någon från företagshälsovården eller chefen, eller helst både och. Se till att de som drabbats får något att äta och dricka eftersom det lindrar och lugnar. Vill alla prata? – Nej absolut inte. Man måste respektera att människor är olika. Alla blir berörda men de visar det inte på samma sätt. En del vill hem så fort som möjligt, andra behöver prata länge samma dag. Kan man reagera långt efteråt? – O ja, det är inte alls ovanligt. Man förstår händelsen rent intellektuellt men sedan kan insikten om att det är på riktigt plötsligt komma efter flera månader. Det vill säga ”jag kommer aldrig mer att träffa den här personen”. Då blir man också påmind om sin egen dödlighet. Och då kan det behövas stöd. Ska man gå i ”prata-av-sig”-terapi? – Ja, men bara om det behövs. Inte i evigheter men kanske en till tio gånger. Sedan brukar det vara bra. Vad gör man när den första chocken är över? – Ledningen ska kontinuerligt informera om vad de vet om något är oklart med dödsfallet. Om en arbetsplatsolycka inte är utredd då säger man det, och när man vet orsaken informerar man om det. Undvik alla former av spekulationer. Ska man mejla en inbjudan till begravningen? – Ja, men bara om familjen och de närmast anhöriga vill det. Man måste alltid sätta deras vilja först. Men i princip är ritualer bra och ett sätt att förstå olika skeden i livet. Hur gör ni på ditt jobb? – Vi har en manual och den är ett bra stöd. Chefen kan också vara i chock och kan kanske inte tänka klart – med en manual har man något att hålla sig till.