”Jag har jobbat i den här branschen i 24 år och jag har fanimej inte dött en enda gång!”

Så säger den irriterade mannen framför mig. Han har precis blivit nedplockad från ett tak, avbruten mitt i ett takarbete. Nu står vi på tomten vid villan, vars tak han är i färd med att lägga om, och pratar om lagar och regler.

Han tycker att det är orättvist att vi, jag och kollegan och alla andra arbetsmiljöinspektörer får man förmoda, inte jagar rätt på »alla polacker som är överallt och jobbar utan att följa en enda regel«.

I stället slösar vi bort vår tid på att bedriva häxjakt mot sådana som honom, säger han.

Det finns siffror och det finns statistik. Men det är riktiga människors liv, hela familjers raserande och oändlig sorg det handlar om här

Vi förklarar att vi gör så gott vi kan utan att bemöta vare sig hans illa dolda ilska mot människor från andra länder eller något upplevt tidsslöseri och leder tillbaka samtalet till sakfrågan. Fallhöjden var uppåt sex meter. Risken var omedelbar.

Därför blir det beslut om förbud med vite för tiden framåt, om arbetet inte utförs säkert från den här stunden. Därför blir det sanktionsavgift på minst 40 000 kronor för själva överträdelsen, här och nu. Det var säkert hela inkomsten för det aktuella arbetet. Det är klart att det svider.

Men alternativet svider mer.

En kall vinterdag i början av det här året gick en man till sitt arbete som vanligt. Han kom aldrig hem igen. Han dog, klämd under tyngden av en grävmaskin. Han hann inte fylla 30 år.

Under månaderna som sedan följt fram till där vi är nu har han fått sällskap av flera av samma sort: Sådana som gått till sitt arbete och dött där. En soldat i en lavin, flera lastbilschaufförer som krockat i arbetet, flera som i olika yrken och arbeten har klämts till döds, krossats till döds och kvävts till döds.

Det handlar inte om uppgörelser, våldsdåd, knark eller gäng. Det handlar om människor som går till sitt arbete och dör där

I augusti väckte ett dödsfall särskilt mycket uppmärksamhet – då dog en 14 år gammal pojke på sitt sommarjobb, då en åkgräsklippare välte över honom.

När den här texten skrivs är dödstalet uppe på 33 med fyra månader kvar av året. Den här tiden förra året var samma tal 22.

Det finns siffror och det finns statistik. Men det är riktiga människors liv, hela familjers raserande och oändlig sorg det handlar om här. Vartenda enskilt dödsfall är en tragedi.

Det är svårt att inte önska att varje människa och alla brister som låg bakom deras död fick mer uppmärksamhet. Det handlar inte om uppgörelser, våldsdåd, knark eller gäng. Det handlar om människor som går till sitt arbete och dör där; inte för att det var tanken eller planen utan för att de föll offer för något de inte själva kunde styra över: arbetsmiljön och alla olika viktiga och avgörande faktorer som spelar in i den.

Det är en verklig orättvisa. Varenda enskild död i arbete hade säkert kunnat förebyggas med mer aktivt arbetsmiljöarbete. Det kostar absolut, men vad är ett liv värt?

Hoppas att det har gått bra för mannen vid det där takarbetet, och att han har kunnat jobba ännu fler år nu, utan att dö en enda gång.