Grunden i en fackförening är alla medlemmar som sliter och stretar på och alla förtroendevalda som jobbar fackligt som om det inte fanns någon morgondag. Det är till dem arbetskamraterna går för att få hjälp, eller för att skälla, eller för att prisa. Tillsammans är dem hela rörelsens själva fundament. Utan det skulle facket vara ihåligt och svagt, inte bara på enskilda arbetsplatser utan generellt. Kort sagt: Utan grunden skulle taket rasa.

För den som vill bli rik eller åtminstone få en rejäl löneskjuts är lokala fackliga uppdrag dock en  skarp återvändsgränd. Det fackliga värvet är viktigt, för all del livsviktigt, men lukrativt är det inte. Det är fantastiskt och slitsamt och det kan sluka vem som helst fullständigt eftersom behovet är oändligt – rörelsen är omöjlig att mätta.

I vården betalas väl alla med applåder sedan en tid tillbaka?

Man får kämpa på och det med den lön man har, plus allt obetalt fackligt arbete som också ska utföras. En brevbärare tjänar i runda slängar 20 000 i månaden. Kör man tunnelbana drar man in några tusenlappar mer. Ett polislönekuvert brukar innehålla strax över 34 000. I vården betalas väl alla med applåder sedan en tid tillbaka? Det är inga pampar vi pratar om här direkt.

Nej, vill man tjäna storkovan ska man titta uppåt i pyramiden och bli facktopp. Då behöver man inte jämföra sig med några medlemmar längre utan snarare med näringslivets storfräsare. Som fackordförande – låt oss givet var denna text publiceras ta Sekos ordförande som exempel – kan tjäna 85 000 kronor. I månaden. Resten av toppen i samma förbund tjänar precis under 80 000 kronor i månaden och då är de här nivåerna är inte ens de högsta i fackföreningsrörelsen.

I andra förbund går det att leva ännu bättre pampliv, tjäna mer än riksdagsledamöter och flera gånger mer än de ”vanliga” medlemmarna, som snällt betalar medlemsavgift varje månad.

De här argumenten är helt bakvända

Argumenten för facktopparnas höga löner brukar vara att de behövs för att ”hitta rätt folk”, att det handlar om viktiga uppdrag och att man ”jobbar så mycket”. De här argumenten är helt bakvända. Är man i rörelsen av själ och hjärta tvekar man inte på att kämpa sida vid sida med de man företräder. Då är det inte försvarbart att tjäna tre eller fyra eller ännu fler gånger så mycket som medlemmarna gör. Varför är en fackordförandes arbete så mycket mer värdefullt än det strävsamma och helt avgörande arbete som utförs av medlemmar och förtroendevalda?

Svaret är enkelt. Det är det inte.

Att prata lönesänkning är med rätta inte populärt i facket. Men en rörelse som ska präglas av solidaritet, rättvisa och likaberättigande kan faktiskt inte styras som om den vore ett bolag, med direktörer och bolagsstyrelse. Det hade varit spännande att se en ödmjuk facktopp leva som en stridbar facklig medlem.