Kanske är landsbygdens befolkning särskilt lättkränkt. Man kan absolut se det så. Vi som bor utanför städerna är ganska bra på att gnälla.

På indragna busslinjer, varannandagsutdelning av posten, skolnedläggningar, dåliga öppettider på simhallen eller hål i vägen.

Det kan verka småaktigt, det ropas att vargen kommer, att jorden är på väg att gå under. När allt som händer är att man får räkningarna en dag senare eller att barnen får åka buss en extra halvtimme för att komma till skolan. Förstår man inte att kommunen/regionen/staten måste spara på slantarna? De ska ju räcka till många.

Till slut kom de ut och satte upp en skylt och en käpp. Själva åtgärden dröjde ett år.  

Men då har man inte förstått samhällsservicens symbolvärde.

Jag hade länge ett rätt stort hål i vägen på min tur till tätorten. Det hade uppstått i samband med en översvämning. Troligen var trumman under vägen upprostad och bärkraften vägbanken försvagad. Vi var flera som ringde och klagade hos Trafikverket. Till slut kom de ut och satte upp en skylt och en käpp. Själva åtgärden dröjde ett år.  

Exemplet kan tyckas banalt, men förutom de mest uppenbara problemen med att ha ett hål i vägen – risk för väjningsolyckor eller skador på bilen – så blir hålet så länge det finns där också en påminnelse om ens värde som medborgare.

 Det är nog så man måste tolka ilskan som ibland blossar upp.

En välfärdsstat är ju lite grann som en familj. Och vem vill vara den förfördelade lillebrodern, osedd av mamma staten.

Kommunerna lever på inkomstskatter, men när näringarna rationaliserar och färre får jobb blir mindre pengar till välfärd.

Ändå tror jag att de flesta justerar sina förväntningar utifrån var i landet de bor. Bor man mitt i storstaden vet man att man kan vänta sig bredband, medicinförsörjning, mobiltäckning, hög turtäthet i kollektivtrafiken och en rätt omfattande valfrihet när det kommer till välfärdstjänster.

Men ju längre ut i den så kallade periferin man kommer, desto lägre blir också förväntningarna på vad samhället ska erbjuda medborgaren. Ute i byarna hoppas man inte på så mycket mer än mobiltäckning och en rimlig utryckningstid för brandbil och ambulans.

Och statistiken är också rätt tydlig. Det satsas mer på infrastruktur, kultur och samhällsservice i urbana områden – även om man räknar per capita. Och av de naturresurser och den energi som hämtas från landsbygderna stannar ytterst lite av värdet, vinsterna och skatteintäkterna kvar.

Kommunerna lever på inkomstskatter, men när näringarna rationaliserar och färre får jobb blir mindre pengar till välfärd.

Så känslan är kanske att det gäller att värna om det man har kvar, och att sätta hårt mot hårt när det blir hål i vägen.

Po Tidholm, journalist och författare, bosatt i Hälsingland