Hur vårt arbete organiseras är en fråga om makt. Det är uppenbart för alla som längtat efter en ledig dag mitt i veckan men tvingats gå till jobbet ändå.

Hur stor del av det värde som produceras tillfaller dem som gör jobbet, vilka risker utsätts man för i sitt arbete, hur lätt kan man förlora sin försörjning från en dag till en annan – allt detta handlar om makt.

Men inte bara detta. Arbetsgivaren har också makt över vad vi gör på jobbet. Själva arbetets innehåll.

Och vad vi gör på jobbet avgör till stor del vad vi gör i våra liv. Vad våra ansträngningar och vår begåvning ägnas åt.

Vinstintresset styr

Trots att arbetet fyller en så central funktion i våra liv har vi ytterst begränsat inflytande över det. Demokratins spelregler upphör att gälla när vi kliver in på arbetsplatsen. Här står inte mänskliga behov i fokus – den drivkraft som avgör vad vi ska göra på jobbet är det ekonomiska vinstintresset.

Vissa jobb erbjuder därför varken variation eller utvecklingsmöjligheter. Andra tvingar en att utföra arbetsuppgifter som egentligen inte behövs. Vissa jobb bidrar inte till att göra världen bättre. Andra isolerar människor från varandra, snarare än att göra dem till del av en gemenskap.

Men vi kan också organisera oss för att få inflytande över arbetets innehåll.

Så tycker var tredje arbetande i Sverige att arbetet, bortsett från lönen, inte förbättrar deras liv.

Så hade det inte sett ut om makten över arbetets innehåll legat närmare golvet. Då hade fler kunnat komma till sin rätt i sitt arbete. Arbetet organiserats med hänsyn till vad det gör med dem som jobbar.

Genom facket kämpar vi för anständiga löner, säker arbetsmiljö, trygga anställningar. Men vi kan också organisera oss för att få inflytande över arbetets innehåll. Vad som ska göras och hur det ska göras. Att de som gör jobbet ska ha så stort utrymme som möjligt att tillsammans utforma verksamheten.

Ställ arbetet i livets tjänst

Det vore ett första steg mot att införa demokratins principer även på ekonomins område. Då kunde vi också värdera arbetet för vilken nytta det gör, inte bara vilka ekonomiska vinster det genererar. Tänk, kanske kunde vi prioritera produktionen av nödvändig skyddsutrustning och höja vår självförsörjningsgrad. Kanske kunde vi rent av ha ett sammanhållet och fungerande underhåll av vår järnväg, en elförsörjning på konsumenternas snarare än leverantörernas villkor, en posthantering som byggde på rationellt samarbete istället för konkurrens.

Klimatkrisen kräver, än mer än pandemin, att vi fattar medvetna beslut om vad vi ska ägna våra ansträngningar och våra resurser åt. Arbetet måste ställas i livets tjänst, istället för tvärtom. Så att det både blir givande för den som gör jobbet och skänker nytta åt samhället.