Vi bör ibland påminna oss vad som krävdes för att avslöja Paolo Macchiarini. Macchiarini var forskaren och kirurgen som gjorde dödliga medicinska experiment på svårt sjuka patienter genom att ersätta deras strupar med plaströr. Med stöd i förfuskade forskningsresultat, och trots att den ena patienten efter den andra gick en plågsam död till mötes, tilläts Macchiarini att fortsätta sin verksamhet och försvarades in i det sista av sina chefer på Karolinska institutet (KI) som hade rekryterat honom. Och satsat på honom.

Ja, också sedan fyra forskare i Macchiarinis närhet hade fattat misstankar och börjat titta närmare på hans ”forskning” och hans strupoperationer, och upptäckt fusket och lögnerna, vägrade ledningen på KI att lyssna. Istället riktades elden mot dem som hade slagit larm. De anklagades för att vara avundsjuka och ute efter hämnd och hotades med utfrysning, och mot en av dem, Karl- Henrik Grinnemo, riktades motanklagelser om plagiat – helt ogrundade som det senare skulle visa sig.

I en intervju i facktidningen Universitetsläraren berättar nu Grinnemo om sin erfarenhet som visselblåsare, och det är ingen uppmuntrande läsning.

Framför allt framgår av intervjun hur nära det var att allt visselblåsandet hade varit förgäves

”Nu fick jag för fan ge mig, annars kommer det att sluta illa”, fick han höra.
Framför allt framgår av intervjun hur nära det var att allt visselblåsandet hade varit förgäves, att Macchiarini hade fått operera vidare och de ansvariga cheferna hade suttit kvar och de fyra visselblåsarna hade åkt ut i kylan.
”Utan dokumentärerna vet jag inte hur det hade slutat”, säger Grinnemo.

”Dokumentärerna” var den serie på tre timslånga reportage av journalisten Bosse Lindquist som under titeln Experimenten sändes i SVT i januari 2016 och som i plågsam detalj gjorde fullständigt klart att Macchiarini var en bokstavligen livsfarlig person.
Och ett tag verkade det som inte heller det skulle räcka eftersom, också sedan filmerna visats och skandalen fanns där för den som ville se, rektorn för KI valde att på en presskonferens uttala sitt fortsatta förtroende för Macchiarini.

Så vad var det som gjorde det så svårt att avslöja Macchiarini?

Framför allt, tror jag, det faktum att han lyckades förena osedvanlig charm och professionell skicklighet med duperingsförmågan hos en solochvårare i världsklass (vilket han också visade sig vara).
Och därmed personlighetstyp som i en genommedialiserad kultur – där gränsen mellan äkta och falskt är lätt att sudda ut – kan nå mycket långt innan någon upptäcker vad slags person som döljer sig bakom fasaden. Och då kan fasaden ha hunnit bli så stark att den som ifrågasätter den löper stor risk att själv bli ifrågasatt.

Att i det läget försöka slå larm blir inte lättare av att samma genom-medialiserade kultur som gynnade Paolo Macchiarini också gynnar personer som är beredda att sprida lösa rykten och anklagelser för att hämnas en oförrätt eller vinna makt för egen del.
Den genom-medialiserade kulturen gör det kort sagt allt svårare att se skillnaden mellan verkligt och påhittat, innanmäte och utanverk, visselblåsare och angivare.
Desto viktigare att vi snarast lär oss hur man gör.