Socialdemokraterna gör sitt sämsta val på över 100 år och 2022 är det 20 år sedan S kunde samla en egen majoritet i Riksdagen.

Trots borgarnas gigantiska fiasko med Nya Karolinska, världens dyraste sjukhus, ser det ut som hälften av landstingens majoritet blir borgerlig. Det kan leda till ökad marknadfiering liknande det amerikanska försäkringssystemet.

Kommunalvalen då? Det gick dåligt i alla de tre stora städerna och hela Skåne är nu starkt SD präglat. Flera kommuner med S majoritet har gått förlorade. Valundersökningen visar hur S förlorar stöd bland LO-medlemmar, arbetare, sjukpensionärer, den del av arbetarklassen som har det ekonomiskt sämst i samhället.

För första gången någonsin röstar mindre än hälften av LO-arbetarna(41 %) på ”arbetarepartiet”. Den postmoderna medelklassvänstern (V) får endast 9% av LO-kollektivets röster vilket är 2 % mindre än vad Moderaterna får. Detta är inte konstigt då de har övergivit alla frågor om klass och verklig ekonomisk jämlikhet. SD får 24 % !

På nästa socialdemokratiska partikongress borde det därför vara högt i tak och valanalys, valstrategi, ekonomisk politik och allt annat mellan himmel jord borde vara öppet för diskussion. Istället har partiledningen bestämt att kongressen ska ägnas åt skolfrågor och att medlemmar inte ska få skicka in motioner. En kongress som påminner om gamla Sovjet där partieliten har bestämt allt i förväg.

Vi måste skapa en arbetarrörelse som berör och engagerar människor. Idag är S ett toppstyrt parti medan SD har lyckats bilda en egen folkrörelse. Så vad kan det bero på, varför går det så dåligt för Socialdemokratin? Kan det bero på att människor har tröttnat efter att S har bidragit till 30 år av nedskärningspolitik? Sedan S anslöt sig till den nyliberala politiken är det ju ingen större skillnad på vem som har regeringsmakten.

Kan det bli någon verklig skillnad i svensk politik om alla partier är överens (utom SD som vill ha ännu större nedskärningar) om det finanspolitiska ramverket, överskottsmålet, reformutrymmet?

Socialdemokraterna har ju på eget initiativ eller i samklang med de borgerliga partierna bidragit till skattesänkningar för de rika, t ex sänkt skatt på kapital, förmögenhet, arv och nu senast bolagsskatten.

Ojämlikheten ökar , den ökade t o m mer med Löfven stödd av Sjöstedt ( 2014-2016) än under Reinfeldt stödd av Åkesson (2010-2014), vilket man inte får säga högt bland djupt troende Socialdemokrater. Idag är Sverige ett av de land där ojämlikheten ökar mest. 355 000 fattigpensionärer, om du tar tunnelbanan fem stationer i Stockholm skiljer det 18 år i medellivslängd mellan station ett och fem, är det värdigt en välfärdsstat? Under den här mandatperioden kommer ojämlikheten öka ännu mer, vem som än blir nedskärningsansvarig, Löfven eller Kristersson. Det beror på att det inte finns någon opposition från arbetarrörelsen, SD framställer sig själva som ett oppositionsparti men är ett konservativt löntagarfientligt parti med nyliberal ekonomisk politik.

Det behövs en progressiv socialistisk opposition i riksdagen, den finns inte idag eftersom V är nöjda med att de som har det sämst i Sverige får några hundra kronor till glasögon och gratis bussbiljetter på sommaren. V ser det som en seger, samtidigt som vi i Sverige har flest dollarmiljonärer per capita i världen, snart är vi uppe i 200 miljardärer och företag delar ut 340 miljarder till aktieägare i aktieutdelning varje år.

Vi har inte råd är ett återkommande mantra idag i Sverige, men visst har vi råd att ge svenska folket ett anständigt liv, pension som går att leva på, sjukvård till alla, en bra skola där man lär sig saker, värdig omsorg till de äldre, 90% a-kassa osv.

Det hade vi råd med när Sverige var ett fattigare land men inte nu när vi är rikare än nånsin. S minskar med 3% och SD ökade 4% i en högkonjunktur med en S-ledd regering, ett större underbetyg kan inte regeringen Löfven få. Under de senaste 30 åren har vi sett en förmögenhetsöverflyttning till den rikaste tiondelen av befolkningen, den måste brytas. Arbetarrörelsen skall bedriva en politik som förbättrar människors vardag och fackföreningar måste gå i täten så att välfärdsfrågorna åter får en dominerande ställning.

”Endast det bästa är gott nog åt folket” sa Gustav Möller, socialdemokratiskt statsråd och arkitekten bakom det generella välfärdssystemet.