Den sakpolitiska överenskommelsen som presenterats av s, c, l, och mp som underlag för en ny regering innebär i avgörande delar ett angrepp på arbetarrörelsen och på arbetarklassen i vidare mening. Men det riktigt stora slaget utdelas på en mer strategisk nivå, eftersom uppgörelsen innebär att det stora arbetarpartiet, Socialdemokraterna, låter sig göras medskyldigt till ett direkt angrepp på arbetarrörelsens ställning.

Annie Lööf vill släppa fram Löfven – arbetsrätten utreds

Nyhet

Uppgörelsen om den ekonomiska politiken kommer att medföra ökade klyftor, sänkta skatter för höginkomsttagare och minskade kostnader för företag, samtidigt som försäkringssystem som a-kassan antagligen riskerar att sänkas och dessutom undandras för långtidsarbetslösa, vilket kommer att medföra ökat tryck på kollektivavtalen.

Samtidigt tredubblas taket för RUT-bidragen, ytterligare en subvention riktad till de rika. Ett riktigt generalangrepp tillfogas hyresgästerna i och med beslutet om införandet av marknadshyror i förhållande till all nybyggnation: Därmed tas ett stort steg mot den slutliga nedmonteringen av den sociala bostadspolitik, som så länge varit ett signum för arbetarrörelsen.

Det är ingen överdrift att kalla överenskommelsen som direkt fientlig gentemot fackföreningsrörelsen. Utfästelsen om att reformera Lagen om anställningsskydd har udden riktad för att åstadkomma ett försvagande av de fackliga organisationernas förhandlingsposition. Förvisso får arbetsmarknadens parter en möjlighet att komma överens, men detta sker utifrån utgångspunkten om att lagförslaget ska innebära ”tydligt utökade undantag från turordningsreglerna”. Den utredning som ska arbeta med frågan ges samtidigt i uppgift att utforma förslag som innebär mindre kostnader för företagen vid uppsägningar, och om inte parterna blir överens om något bättre är det utredningens förslag som gäller. Det innebär en mycket fördelaktig position för arbetsgivarparten i förhandlingen, som alltid kan säga nej till ett förhandlingsförslag från LO som inte är tillräckligt långtgående.

Att dokumentet samtidigt säger sig vilja upprätthålla ”en grundläggande balans” mellan arbetsmarknadens parter framstår i sammanhanget som cyniskt. Hur ihåligt värnandet av denna balans är understryks ytterligare i och med genomförandet av etableringsjobb för nyanlända och långtidsarbetslösa, där parternas uppgörelse utsträcks till att erbjudas även för företag utan kollektivavtal och bemanningsföretag.

I detta sammanhang har vissa fackliga företrädare inom socialdemokratin i det faktum att många av förslagen ska utredas velat se en möjlighet att desarmera de antifackliga konsekvenserna av överenskommelsen. Detta är ett naivt förhållningssätt, då varje påbörjad utredning tar avstamp i målsättningen om försämringar till fördel för arbetsgivarsidan.

Vid sidan om den försvagning som detta kommer att medföra för arbetarrörelsen är det riktigt allvarliga att socialdemokraterna kommer att bli direkt medansvariga för att verkställa den liberala högerpolitiken. När denna rullas ut kommer det tveklöst att steg för steg leda till ett fortsatt minskande av det redan naggade förtroende som återstår för partiet inom arbetarklassen. Denna process kan dessutom komma att påskyndas snabbt i händelse av en kännbar lågkonjunktur.

Samtliga seriösa analyser av den här processen, som inte är ny, talar sitt tydliga språk. De långsiktiga vinnarna blir Sverigedemokraterna och de konservativa. Det mesta talar för att dessa får ett guldläge inför valet 2022.

Vi, fackligt engagerade kamrater i arbetarrörelsen som valt att engagera oss i vänsterpartiet, har gjort vårt val utifrån övertygelsen att fackföreningsrörelsen behöver ett parti som ideologiskt står upp för arbetarklassens värderingar och intressen. Vi ser med stor oro på hur det socialdemokratiska partiet nu tar ett stort kliv bort från dessa värderingar, och fruktar för vad detta kommer att medföra för fackföreningsrörelsen. Detta ställer också den ensidiga facklig-politiska samverkan med socialdemokraterna i nytt ljus, då denna alltmer riskerar att bli ett ensidigt vapen för passivisering av motstånd från fackföreningsrörelsen.

Det vore kortsiktigt att ensidigt sätta byggandet av vårt eget parti framför arbetarrörelsens långsiktiga intressen. Samtidigt som vi givetvis välkomnar alla de kamrater som vill vara med och bygga den politiska vänsterkraft som Sveriges löntagare så väl behöver – och fortsätter arbetet med att stärka partiets fackliga strukturer – så uppmanar vi alla socialdemokratiska kamrater i fackföreningsrörelsen som fortsätter att verka inom sitt parti att organisera motståndet och tydligt avvisa Löfvens och partistyrelsens kapitulationspolitik.